The choosen one(PRS Dragon Fantasy)

Lia vaknade några timmar senare men rörde inte på sig. Det var för varmt och skönt i Marks famn. Hon log för sig själv och slöt ögpnen igen.

Mark började röra på sig och såg att solen stod mitt på himmelen och kände det i magen med, han var hungrig.
Han lyfte lätt bort Lia och log snett.
"Jag ska gå ut och jaga, stanna här och gör inget väsen av dig, skrik för allt du är värd om något händer så kommer jag." sa han enkelt och kom upp på fötter.

Lia hummade lätt och öppnade ena ögat. "Jag ska". Hon satte sig mot väggen och började sedan sakta rulla av bandaget om foten, det var rött och djupt, Men inget värre än så.

"Ha pistolen nära till hands, kniv med." sa han innan han försvann ut och gick in i skogen åter. Att han kunde ha hjälp fanns inte i hans sinne. Först var hon skadad och kunde inte det, sedan så ansåg han att det inte var något värde i att han var vid liv eller ej.

Lia nickade och såg till att dra till sig pistolen innan hon tog en av flaskorna och sköljde såret lite med. Hon bet ihop och bandagerade om det igen.

Marka var inte borta länge och han hade med sig en hare. Han rensade den redan i skogen och då han kom till henne hade han även med sig ved. Han såg trött ut, eller kanske inte trött, utsliten var nog en bättre benämning.

Lia inte gjort mycket mer än att ta hand om resten av sina sår och sedan vilat. Hon log stort då han kom tillbaka men leendet blev snart bekymrat. "Hur är det?" undrade hon och började fixa med brasan då han kom med ved.

"Bra." sa Mark kort och satte haren på ett spett för att grillas över elden. Det var väl inte bra, det var det aldrig, men han ville inte prata om det, han visste inte ens hur han skulle tala om det.

Lia såg på honom tyst en stund innan hon masade sig fram till honom. "Du verkar inte må så bra" kommenterade hon lite oroligt. Hennes mage kurrade sedan högt till, de hade inte ätit på ett tag.

"Låt det bara vara." muttrade Mark och lutade sig mot väggen. Han var ovan vid att någon brydde sig så mycket, visste inte hur han skulle hantera det.
"Jag vet inte vad det är, kanske Johannes, kanske att jag..........inte orkar leva såhär längre." suckade han, det hade varit så mycket enklare, bara ge upp, bli galen.