Divergent

Sol nickade, blundade lätt innan hon åter tittade för att återfå självkontrollen.
"Ja, det kan vi." mumlade hon och kom snabbt upp på fötter, hon log svagt mot honom.
"Tack." sa hon enkelt, mest för att han varit där och inte dömt henne.

Kai ryckte generat på axlarna. Han sa inget dock, utan gick bara ur vagnen och sträckte lite på sig innan han började gå i rask takt mot utgången. Först nu kom rädslan tillbaka för själva takten och han sneglade åt sidan samtidigt som han ökade takten, åter livrädd för att vara betraktad i hemlighet.

Sol kom efter betydligt saktare, hon var inte rädd och hon skulle bara få andnöd om hon skyndade eller sprang. Dåliga lungor hade läkarna sagt och så kanske det var, det gjorde inte så mycket då hon ändå skulle vara stilla och tyst.
Hon såg på Kais ryggtavla och förstod inte hans rädsla men hon hade vett nog att inte fråga, förstod hans stolthet att inte visa.

Så snart de var ute ur parken kunde Kai andas ut och han slappnade genast av. Han log vagt för sig själv och vände sig mot Sol för att vänta in henne. Då hon var vid honom började han gå igen samtidigt som han tog till orda: "Vi äter och lägger oss sen va? Jag är rätt trött faktiskt." sade han lågt och sneglade på Sols ansikte under luggen.

"Okej" sa Sol och tog hans hand som att visa att han inte hade något att skämmas för, inte efter hennes beteende. Inte för att hon var något av det men hon intalade sig att bli bättre.
"Får jag följa med dig till träningsalen imorgon?" frågade hon lågt.

Kai nickade lätt och lät blicken glida framåt, dit de gick. Snart mötte deras fötter riktig asfalt igen istället för det plana gräset i den övergivna parken. Kai kunde se några barn lite längre bort på gatan. Han såg förvånat upp över Sols fråga. "Visst, självklart! Är det något särskilt du vill göra?"

Sol skakade på huvudet lättad över att han sa ja.
"Nej, vet inte, vet inte vad man gör." mumlade hon och såg ner i marken, bet sig i läppen. Det var åter något hon inte fick men tänkte göra.
"Fast jag kan nog inte, jag är inte stark." mumlar hon, som hon tänkte backa ur, att hon gjorde fel.
De gick mot matsalen och satte sig vid ett bord, denna dag var det potatis och något som liknade kött.

Kai skrattade lätt. "Jag kan visa dig. Och du har redan frågar så jag låter dig inte backa ur!" sade han med en snett leende. Han satte sig framför henne i matsalen och började äta av det som serverades. Gott, faktiskt. Rätt vad det var dök Cornelia upp. Hon satte sig tyst vid Kai och fik egen mat serverad. Hon åt den snabbt och i tystnad innan hon vände sig mot Kai. "Har du funderat över mina ord än?" frågade hon och kastade en menande blick på Sol. Kai rodnade lätt och nickade sedan. "Ja. De är helt obegripliga!" muttrade han. Cornelia skrattade ljudlöst, "Mm, visst. Kom till tågstationen inatt så får du se. Vi kommer vänta på mitten av perrong 10." sade hon och gick sedan sin väg utan en enda blick på Sol. Kai såg länge efter henne.

Sol log lite hon visste inte om detta var bra eller dåligt. Men hon orkade inte må som hon gjorde och Kai sa att hon måste ändra sig göra egna beslut. Då Cornelia kom lyssnade Sol bara, hon visste att den lilla flickan inte ville ha henne här utan Kai. Hade det inte varit för Kai hade Sol inte fått komma hit. Då hon gick såg Sol frågande på Kai utan att ha rört maten.
"Vad handlade det om?" frågade hon undrande.

Kai svarade som han var van att göra, med ett snabbt Inget och ett axelryck. Han stelnade lätt när han stängt munnen. "Det där vara flög ur mig... Jag är van att säga så. Förlåt. Ehm.... Var ska jag börja?" mumlade han aningen generad över att han svarat med sådan skärpa i rösten. "Jo... Har du någonsin funderat på varför det står i våra skolböcker att falanglösa har ett hemskt liv, när det inte alls stämmer in på hur vi har det nu?" sade han med något darrande röst. Han var osäker på hur Sol skulle reagera.