The marauder's map [SV]

Du skriver absolut lagom, och du slutar alltid på rätt ställe-när det är mest spännande!

*Bevakar*
MER

hur kan det vara rätt?!??!! Det borde vara förbjudet!!!

Helt................. underbart
Du skriver fantastiskt!

Haha, håller faktiskt med... Men det är ju lite grejen: att det ska sluta när man minnst vill att det ska sluta.

Tack allihopa!
Saga Lovegood & SingWithIce, haha, tar det som en komplimang.

Skulle inte funka utan er läsare♥

Men, men, nu har jag hamnat i ofas med mitt mönster jag brukar skiva. Ehe.
Hoppas det inte gör något, men on det gör det kan ni säga till?

Och när jag skrev hade jag idétorka, så om det blir lite sådär vet ni vad det beror på...

Kapitel 21 ~ Ordet
När jag kommer tillbaka till uppehållsrummet sitter en nu lapp på anslagstavlan.
Nästa helg kommer det att bli en ny "utflykt" till Hogsmeade nästa lördag.
"Du borde klura på nästa uppgift medan det är tomt på slottet", säger Lily.
"Tack för att du påminner mig", muttrar jag och flyr sedan upp i min sovsal.

Buttert tänker jag på tävlingen. Sedan grips jag av panik.
Ledtråden.
Ledtråden.
Vad var ledtråden?!
Jag tänker tillbaka på tävlingen.
Varför skriver jag inte med sånt där?, undrar jag förbannat.
Jag kommer ihåg rösten fick mig att skrika. Men vad var det den sa?
Tillslut beslutar jag mig för att diskutera saken med Te.
Te har varit väldigt snäll mot mig.
Jag drar upp min bok och läser lite, men jag hinner inte mer än tio sidor innan Lily kommer inklumpande (eller inklumpande kanske är fel ord, mer smyga så hon tror att jag inte hör henne).
"Förlåt Lily", säger jag.
"Det är okej", säger hon. "Jag överreagerar. Ditt problem."
Jag frustar lite.
"Tack då."
Jag kollar ned på min bok igen. Sida 224.
Jag påminns av vad Te läste, så jag slår upp min försvar-mot-svartkonster bok på sidan 224.
Varulvar.
Det slår mig att jag hade samma sida uppe någon dag tidigare.
Jag läser sidorna om varulvar.
Varför var Te så intresserad av varulvar?, frågar jag mig själv.
"Fullmåne", mumlar jag för mig själv och drar med handen över en bild på en vanlig man som förvandlas till ett monster. En varulv.
Jag slänger en blick utanför fönstret. Fullmåne.
Vad ville Te, varför just nu vid fullmåne? Sammanträffande? Nej.
"Lily", börjar jag tvekande, "du vet förut när jag undrade vad Te läste." Lily bryter blicken från sin bok. Hon ser ovanligt intresserad ut med tanke på att jag avbröt hennes läsande. "Han läste om varulvar", avslutar jag.
"Vid fullmåne", säger hon. "Jag litar på honom. Säker?"
"Helt säker." Hon höjer ena ögonbrynet.
Diskussion slut.
Jag litar på Te, det är inte det. Hälften av mig vill veta om Te tror något - varulv - om någon av oss, andra hälften litar blint på Te, han kanske ville veta något om det från ett annat ämne. Men en pytteliten bit tror att det är något med tävlingen.
"Lily", börjar jag igen, den här gången möts jag av den vanliga stör-mig-inte-när-jag-läser-blicken, "tror du det kan vara något om tävlingen?"
"Varulvar är människor, Kendra", säger hon högtidligt. "Det skulle vara barbariskt."
"Men.."
"Nej. Förvridna, galna, blodtörstiga, men människor", konstaterar och avbryter hon.
Lily har nog rätt, det har hon alltid, tänker jag, men den obehagliga känslan ligger kvar som ett tjockt, vattentätt täcke.

Efter halva måndagen sitter jag med huvudet lutat mot handen och halvsover under professor Binns lektion.
Jag sov inte så mycket natten innan. Folk säger ju att man sover sämre under fullmåne, men det beror inte på det. Jag kan inte släppa den gnagande känslan av att Te är något, eller någon, på spåren.
Än så länge har jag inte vågat fråga. Det kan vara någonting helt normalt, påminner jag mig själv.
Jag vänder huvudet bak mot Te.
Han skriver ett ord på sitt papper då och då, men jag ser att hans ögon är långt borta största delen av tiden.
Jag måste fråga honom om det där, tänker jag innan jag somnar in i den vanliga dvalan.

"Te", frågar jag, precis som jag lovat mig själv, "varför", jag avbryter mig själv.
"Varför...?", frågar han.
"Varför.. Äter du det där? Det set ut som komocka", säger jag till Te, mot hans mat. Lily ger mig en menande blick, och Te verkar ha fattat att jag ljög.
"Det var inte det", säger han.
Jag slår ned blicken. Jag vet att Te kan se när jag ljuger.
"Kendra undrar varför du läste om varulvar", säger Lily som om det var något helt vardagligt, men jag antag att hon också vill veta.
"Hur!? Aja, spelar ingen roll", säger han.
"Jag såg att du läste om det."
"Nyfiken bara", mumlar han avvikande.
"Te."
"Okej, hemligt. Du får reda på det i sinom tid", säger han.
"Nu blev det ju mer spännande", klagar jag. Te ler lite, men fortsätter sen till sin komocka (njurgryta).
"Hänger alla med till Hogsmeade i helgen?", frågar Peter någon minut senare.
Alla nickar, och det påminner mig;
"Te, ledtråden? Du råkar inte veta vad den är?", viskar jag till Te så att ingen annan ska höra vad jag säger.
"Jag hörde ett sus i slutet, that's it." Han rycker på axlarna. "Kanske en orm?"
"Du hörde inga ord?", frågar jag förbluffat. De orden är inte något man glömmer bort, även om man glömmer bort orden glömmer man inte bort att det var ord.
"Inga ord", konstaterar han. "Hörde du ord?"
Jag nickar långsamt.
"Jag måste gå", säger jag.
Jag trodde att fråga Te skulle göra saken lättare, men nu känner jag mig mer nedtryckt. Det känns som om någon tryckt ned en tomat i min strupe.
Röster? Varför hörde inte Te rösten?

Det var en komplimang HP_Maja.

När ska du sluta kalla dina AWEZOME kapitel sisådär?
Det enda dåliga var att det var för kort.

Bra!♥

SingWithIce, det bara blev så.
Jag visste inte vad jag skulle klämma in i kapitlet...
Nästa blir nog längre.

Ja, det var absolut en komplimang!