PRS mellan mig och Kim Potter

Okej, tack. ♥ Och så kraschade min iPad också så att det här tar ännu längre tid!! GRR....

-------

Jag har aldrig sagt det förut. Jag har inte ens tänkt det helt rakt som bara: Jag har varit mobbad.
Aldrig. Det känns som om allting plöysligt blev bättre för att jag sa det.
Han omfamnar mig och jag lutar mig mot hans axel.
"Jag... Gillar dig också, väldigt mycket. Men jag visste inte, jag har aldrig känt så här för någon annan så jag visste inte vad som hände. Jag var feg. Jag borde inte försöka impa på dig, jag skulle bara sagt hur det var, inte skicka massa lappar och gömma mig i mina sorgsna skuggor. Jag måste skärpa mig... Bli något bättre och modigare än vad jag är och... Med dig... Kan jag börja" Säger han.
"Du... Du behöver inte imponera på mig. Jag gillar dig som du är." Snyftar jag med ett leende.

Jag ler ett snett och medlidande leende.
"Jo, det är bland annat därför jag gillar dig", vi kramas så där en ganska lång stund, det känns skönt och tryggt. Som om ett hål precis fyllts med lycka.

Det känns som att alla hål, sår och hemska säger i mig blir hela igen. Eller ihopsydda för stunden. Ärren kommer alltid att vara där, men River hjälper mig att hålla de stängda.
"Förlåt." Slinker det ur mig. Det känns bara som att det är mitt fel att hans pappa dog. Eller jag kunde åtminstonde ha varit snäll med honom innan det hände.
"För din pappa. Förlåt."

"Det finns inget att säga förlåt för, han skulle dött i vilket fall som helst... Men jag borde säga förlåt för dina skador", säger och känner skuld känslorna välla över mig.

"Du... Du har inte något alls att säga förlåt för. Du har sytt igen mer skador än orsakat om du menar så." Snyftar jag fram. Jag gråter inte längre men jag kan inte sluta snyfta.
"Jag... Jag... Jag älskar dig."
Direkt när jag har sagt orden känner jag att de är Sanna. Men jag vill nästan ta tillbaks det. Tänk om han inte känner så för mig? Han har ju en familj och andra personer att älska. Men jag har ingen.
"Förlåt." Kvider jag. Förlåt för att jag älskar dig. Jag älskar dig River. Jag vill säga allt som rör sig i mitt huvud nu till honom men jag törs inte. Jag väntar på att han ska dra sig ur kramen och titta på mig som en idiot och säga hur värdelös jag är och att ingen kan älska mig. För så sa alla andra.

Jag känner hur hon blir stel efter hon sagt orden. "Jag älskar dig" orden liksom lägger plåster på alla mina sår och en underbar värme växer inom mig.
"Förlåt... Men, jag älskar dig också. Får jag det?", frågar jag försiktigt men kan inte ta bort ett leende av lycka.

Får jag det. Får jag. Jag vet inte. Jag vet inte. Han älskar mig. Han älskar faktiskt mig. Eller han gillar mig iallafall. Han sa det. Han sa det. Han. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig helt varm i hela kroppen och jag vänder upp huvudet och tittar honom i ögonen för några sekunder. Sen pressar jag mina läppar mot hans.

Hon trycker sina mjuka läppar mot mina läppar. För någon sekund känner jag mig oförmögen att röra på mig, men sedan besvarar jag kyssen. Det känns bättre än på mycket mycket länge. Efter en liten stund så släpper jag sakta kyssen.
"Tack... Mitt liv har varit i obalans länge, men... Du fyller mina tomrum", viskar jag i hennes öra, väldigt lätt och försiktigt för att inte skada eller förstöra stämningen.

Jag vänder mig mot honom och tittar honom i ögonen. Det läns som en evighet, men det är nog egentligen bara några sekunder. Sen lutar jag mig fram och kramar om honom.
"Tack." Viskar jag.

Jag besvarar kramen.
"Så, hur är det med din mamma?", frågar jag försiktigt.