5 steps on how to make James Potter like you [SV]

NAW R Y A N .

Mer! Så galet bra!

R Y A N N A H F O R E V E R < 3

Måste ha mer!!♥♥ O M R! R Y A N N A H

BÄSBÄSBÄSBÄSBÄSTTTTTTTTTTTTTTT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Wääää Ryan duuum ;_;

Hmm, vem ska hon välja? Ryan eller James...

---

December 3

Det verkade som att Emma och Ryan inte var ett par i alla fall, och ärligt talat var det en lättnad. Men det fanns förstås inga garantier på att de inte skulle bli ett inom den snaraste framtiden. Sedan var ju frågan - ville jag bli ett par med Ryan? Kanske hade min fixering vid James gjort att jag inte sett vad som funnits rakt under näsan på mig hela tiden. Eller ja, inte precis under näsan, men ni förstår poängen. Jag kände mig så otroligt förvirrad. Jag kunde helt ärligt inte tänka på något annat.

En del av mig sade att det kanske var lika bra att inte känna något för Ryan. Han hade ju faktiskt undvikit mig ända sedan den kvällen vi kommit på Rose med Scorpius med att smyga runt, och varje gång jag tagit mod till mig och försökt prata med honom hade han bara gett mig någon lam ursäkt om att han hade Quidditch träning eller att han var tvungen att plugga. Men vad som var värst var nog inte det faktum att han inte ville prata med mig, det värsta var nog att han inte ignorerade mig utan istället behandlade mig som om jag inte var något speciellt, som om jag inte längre betydde något för honom. Som om han kommit över mig.

Att det gjorde ont att tänka den tanken gjorde mig om möjligt ännu mer förvirrad. Kanske ville jag inte se sanningen, kanske var det enklare så. För jag tycktes hela tiden hitta saker som tydde på att jag inte hade känslor för honom. Som att jag bara saknade honom som vän, eller att jag bara kände mig ensam och därför inbillade mig det hela. Jag vet inte, men på något sätt ville jag inte att det skulle vara sant. Tänk så ville han inte ha mig längre? Jag orkade inte tråna efter någon som inte tyckte om mig en gång till. Det räckte med James på den punkten.

Jag suckade och sparkade till stenväggen med min vita converse. Om jag bara hade kunnat stänga av alla känslor, tänk så mycket enklare mitt liv hade varit! Inga mer förälskelser i personer som klart och tydligt inte var intresserade av mig och inga sårade känslor över vänner som högg en i ryggen. Jag hade inte behövt bry mig om något eller någon.

Jag skakade lite på huvudet åt mig själv och svängde ner i en korridor kantad med ett gäng julsångs-sjungande rustningar. Det hade bara gått tre dagar och redan störde jag mig på dem. Det skulle inte förvåna mig om någon förtrollat rustningarna till att följa efter mig, för de var seriöst överallt! Mitt i allt ihop kom jag på mig själv med att sakna Rose. Hon hatade också de förbaskade rustningarna. Vi brukade alltid försöka få dem till att sjunga något annat för en gångs skull, men det var inte kul att göra det själv.

Envist tryckte jag bort tankarna på Rose och återvände till mitt andra problem. Jag hade flera gånger tänkt tanken att jag kanske bara skulle ta och nöja mig med James ändå. Jag menar, jag hade ju ändå varit förälskad i honom hur länge som helst, och jag tyckte inte illa om honom precis. Men... tja, jag vet inte. Han var liksom inte lika intressant längre. I fem år hade jag trånat efter honom och först nu, när han inte längre kunde få mig, då visade han intresse. Något sade mig att Rose hade rätt om att det bara var tanken på att något var utom hans räckhåll som störde honom. Hon var ju hans kusin dessutom, så hon kände ju honom bättre än vad jag gjorde. Fast Rose hade ju själv bevisat att man kunde tro att man kände en person, men att man i själva verket inte hade en jävla aning om vem personen egentligen var eller var kapabel till...

Och det var inte som om jag gett James en ärlig chans. Varje gång han försökt prata med mig sedan jag skällt ut honom på Quidditchplanen hade jag avfärdat honom, lite som Ryan hade gjort mot mig den senaste tiden, och det visste jag ju hur det kändes...

Jag bestämde mig för att jag i alla fall borde höra vad James hade att säga, och just som jag tänkte det fick jag syn på Addison Green och några andra sjundeklassare ifrån Gryffindor. De skrattade och pratade livligt om något, och när jag gick fram till dem blev de tysta. Jag kände inte riktigt någon av dem men hade pratat några gånger med Addison då hon bodde i samma by som jag och hade gått i klassen över mig i vår gamla mugglarskola innan vi börjat på Hogwarts.

“Hej, Addison”, sade jag och log.

Hon log lite förvånat mot mig och de andra var uppenbarligen lika förvånade över att vi kände varandra. “Savannah. Hej”, sade hon vänligt.

“Ehm, du råkar inte veta vart James Potter är?” frågade jag.

Några av tjejerna bakom Addison fnissade till och utbytte blickar med varandra. Jag antog att mitt utbrott på James vid Halloween var allmänt känt på skolan vid det här laget. Om det var något eleverna här var bra på så var det att skvallra, och att förvränga sanningen.

Addison frågade inte varför jag ville veta det eller lade någon kommentar om hur jag “skulle skälla ut honom igen”, utan svarade bara vänligt, “Nej, inte just nu, men vi har örtlära om tio minuter i växthus fem, du kan ju kolla där.”

Jag tackade henne och när jag vände mig om för att gå kunde jag se hur någon av tjejerna sade något som de andra skrattade åt och hur Addison slog till henne på armen. Addison hade alltid varit en väldigt godhjärtad och omtänksam person. En av de få personer jag visste som inte pratade skit om folk.

Det hade snöat hela kvällen, natten och förmiddagen så när jag kom ut möttes jag av ett lager snö som nådde mig ända upp till vaderna. Flertalet elever var ute och hade snöbollskrig, gjorde snögubbar eller igloos och jag fick se upp för ett antal snöbollar som flög alldeles för nära mitt huvud. Jag drog den svarta Gryffindormanteln med den röda kragen tätare kring mig och drog upp luvan över mitt huvud för att skydda lite mer mot kylan samtidigt som jag plumsade genom snön ner till växthus nummer fem, som också råkade vara det längst bort.

Det var inte svårt att urskilja James bland eleverna som stod och trampade i väntan på att lektionen skulle börja - han var nämligen den med en skara femteklassartjejer en bit ifrån som hela tiden sneglade och fnissade åt hans håll. Joshua var såklart också där. Han och James skickade iväg förtrollade snöbollar på de mer... nördiga Ravenclawarna som de skulle ha lektion med.

James hade ännu inte sett mig på grund av luvan som täckte större delen av mitt ansikte så jag böjde mig ner och kramade ihop en snöboll mellan mina händer, varefter jag kastade den på honom. Eller ja, jag siktade på James, men den träffade Joshua rakt i ansiktet. James började genast gapflabba och såg sig om efter vem som kastat, medan en ursinnig och förödmjukad Joshua torkade sitt ansikte fritt från snö. Jag slog ner blicken så att Joshua inte skulle se mig, men kunde inte hindra det skadeglada skrattet som bubblade upp inom mig.

Så där stod jag, några meter ifrån alla sjuor - och skaran av femteklassartjejer - med luvan uppdragen över huvudet, huvudet framåtlutat och skakade av skratt. Tydligen var jag inte längre lika osynlig för,

“Savannah?” sade James förvånat.

“Savannah?” upprepade Joshua misstroget.

Båda fick syn på mig och jag bestämde mig för att jag lika väl kunde röja min förklädnad. Jag tog av mig luvan och såg upp på dem. Joshua såg mest arg ut, men James flinade med hela ansiktet. “Bra träff”, sade han och började gå mot mig. Bakom honom fnös Joshua och vände sig och började prata med några andra killar i deras årskurs. Femteklassartjejerna såg med gift i blicken på mig och skingrade sig sedan.

“Tja, jag siktade på dig”, erkände jag.

James bara skrattade. “Okej, mindre bra träff alltså.”

Hans skratt smittade av sig och jag skrattade också. Det hela kändes förvånansvärt naturligt. Som om vi var två väldigt bra vänner och ingenting hänt mellan oss. Plötsligt fick jag dåligt samvete över hur jag behandlat honom häromkvällen. “Förlåt för häromkvällen. Det var inte meningen att vara en sån bitch. Jag borde verkligen inte ha kastat rosorna i väggen sådär.”

James bara viftade bort det med handen. “Ryan berättade att du och Rose bråkat, jag antar att det hela blev lite mycket”, sade han och jag var förvånad över att han och Ryan pratat. Fast å andra sidan spelade de ju i samma Quidditch lag så varför skulle de inte prata? Fast varför hade de pratat om mig? Och vad hade Ryan sagt?

James tog mig lite åt sidan och slängde en snabb blick över axeln. Lektionen hade ännu inte börjat men skulle börja vilken minut som helst. Nu hade även Addison och de andra kommit dit och tjejerna som fnissat åt mig såg surt åt vårt håll. Addison log bara, som om hon var glad att jag hittat James.

“Hör på, Savannah, jag vill gärna prata med dig och att du är här tar jag som att du är redo att lyssna, men jag har lektion alldeles strax, så kan vi kanske ses och prata ikväll istället? Klockan sju i biblioteket?”

Jag nickade. Dörren till växthuset öppnades och Madam Sprout började släppa in eleverna till lektionen. James log glatt mot mig och sedan kramade han mig helt oväntat och försvann. Jag stod kvar och försökte reda ut vad jag kände. Hade det varit i början av terminen och James hade kramat mig hade jag skrikit av lycka, men nu? Vad kände jag nu?

WAAAAAAT RYANNAH FOR THE WIN!!!!! JAMES MÅSTE FÖRSTÖRA ALLT OMGEEEEEE ÄR TYP BESATT AV DEN HÄR FANFICEN GE MIG MER NUUUUUUU *ylar som en varg*

UNDERBART!
Åh, skriv gärna mer

O M R ! R Y A N N A H S N Ä L L A ! M E N J A M E S O C K S Å ! O M H J A G V E T I N T E ! : (

Omg vad bra du är