Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

Jag ser på Sarah med beundran i ögonen. Glatt ser jag sedan på Mini-Michael, som faktiskt ler lite mot mig. Äntligen. Jag hade börjat tro att han aldrig skulle le, mot mig i alla fall.

Michael pekar åt höger. Jag nickar och börjar gå mot hållet han pekade mot.
"Där", säger han sedan med svag röst efter att jag har gått ett tag. Platsen jag har hamnat på är ett slitet kvarter som ligger öde i dunklet. Nästan. Det ligger en kvinna som har kollapsat mitt på gatan och är så mager att det ser läskigt ut.
"Herregud!" mumlar jag förskräckt och skyndar fram till henne med Michael i famnen. Jag släpper honom när jag är framme vid hans mamma och börjar försöka väcka henne. När det inte går testar jag sätta vattenpungen mot hennes läppar och försöker få henne att dricka. Det funkar. Det blir genast liv i henne.
"Michael!" viskar hon svagt och ser på sin son. Hon ler svagt, som om hon är glad att han har klarat sig.

Jag lunkar tyst efter. När jag ser kvinnan som ligger på marken tappar jag hakan.
- Neela? frågar jag tyst.

Jag blir inte ens förvånad när han frågar efter hennes namn. Jag tror jag måste ha haft det på känn hela tiden.
"Hur i helvete visste jag?" frågar jag mig själv. "Varför blir jag inte förvånad?" undrar jag förbannat. Jag kastar en ilsken blick mot Long. "Snälla du, håll tyst innan jag börjar tro något allt för illa om dig", säger jag lågt. Michael drar i min kåpas ärm.
"Snälla, du, kan du hjälpa henne?" frågar han med ynklig röst. Jag nickar och ler.
"Kom här", säger jag till kvinnan och lyfter upp henne ännu mer då hon verkar vara för svag för att kunna sätta sig upp själv.
"Kan du äta själv?" undrar jag och räcker henne ena mackan. Hon nickar, tar emot den och börjar sakta att äta från den och allt mer girigt efter de första tuggorna.
Snälla, vem Neela än är, var inte henne. Jag hatar att han känner massor med personer här... Och, om du är Neela, låt inte Michael vara Longs barn... tänker jag.

Jag ser besvärat på Sarah.
- Ehm...Neela och jag var väldigt bra vänner när hon jobbade på våran gård...bara vänner, jag lovar! Tror jag....

Jag ignorerar Long helt. Först Nina och Neela, undrar vilka andra vänner han också har... Den här delen av landet är den fattigaste är hit jag kommer varje gång då det behövs akut hjälp här, men jag kan inte förstå varför han känner så många?
"Tack... tack, så mycket", viskar kvinnan framför mig när hon har ätit upp mackan.
"Det är lugnt, se så, jag har en till", säger jag och räcker henne den andra mackan. "Och sedan måste du dricka", uppmanar jag henne.
Hon skakar på huvudet. "Ge Michael den sista mackan", ber hon mig.
"Det är lugnt, jag lovar att köpa mer mat sedan", säger jag lugnande och lägre så att Michael inte hör.
"Säker?" frågar hon oroligt. Jag nickar leende. "Tack så mycket", viskar hon igen och tar den sista mackan ifrån mig.

- Jag tror jag går en sväng! flinar jag nervöst och går där ifrån.
Var det där verkligen Neela? Vad hände egentligen efter att hon stack? Hjälpte jag henne förstöra sitt liv genom att låta henne rymma från gården? Hon hade sett helt förstörd ut nu! Det är synd, hon som alltid vart så söt...jag hade tur som hade så många vänner i min ungdom.
Om jag frågar Sarah snällt kanske Neela kan få arbeta på slottet? Jag saknar Neela. Och Nina. Och Minoo. Och Ariana. Och Xander, min ända killkompis.

När Long går iväg så kan jag slappna av.
"Förlåt honom, han har inte gjort någon illa", ler kvinnan mot mig.
"Vem?"
"Michael, den äldre av dem", skrattar hon lågt.
"Åh... Så du känner honom? Är du Neela?" undrar jag.
"Ja, det är jag. Och frågan i dina ögon, nej, Michael är inte Michaels son", säger hon. Jag skrattar till.
"Bra att veta", ler jag och hjälper henne att dricka.
"Mamma?" undrar Michael.
"Ja, kom här", säger Neela och ler. Michael kastar sig om sin mors hals och får mig att le.
"Hur känner du Long?" undrar jag.
"Så, det är det du kallar honom?" undrar Neela innan hon besvarar min fråga. "Jag jobbade hos dem, men Michael hjälpte mig att fly. Jag gifta mig sedan, fast min man dog, och när jag födde mitt barn så kände jag mig nästan tvingad att döpa honom till Michael som hade hjälpt mig att finna både kärlek och lycka", ler hon.
"Vad gjorde du när du jobbade hos dem?" undrar jag och känner hur jag börjar få en idé.
"Jag städade mest och hjälpte till i köket då och då", säger hon.
"Samantha skulle kunna behöva hjälp..." mumlar jag tankfullt. "Vet du? Jag ska fråga prinsessan ifall du kan hjälpa till vid hovet", säger jag.
Neela blinkar chockat. "Vem är du om jag får fråga?"
"Fire, det är åtminstone vad Long kallar mig", ler jag. "Jag borde inte ha blivit arg så snabbt... Hoppas han kommer tillbaka så att alla vi fyra kan äta tillsammans."
"Åh..." säger Neela och ser på mig. "Ska vi äta? Nu, på direkten?"
"Ja, du är väl fortfarande hungrig?" undrar jag. En lätt rodnad sprider sig över hennes kunder.
"Ja", säger hon lågt.
"Michael, vad vill du äta?" undrar jag. Han ser på mig med stora ögon.
"Jag vet inte", säger han lågt.
"Kom här", säger jag. "Om vi har tur så hinner vi ikapp Long", säger jag leende. Neela och Michael nickar och reser sig.
Michael ställer sig mellan mig och Neela och fattar tag i våra händer. Jag ler när han ler stort mot oss.
"Neela, prinsessan kommer förmodligen skicka hit Samantha själv med två hästar så att ni kan färdas mot slottet då det är en bit", säger jag.
"Menar ni allvar?" undrar Neela förvånat.
"Jadå", nickar jag. "Prinsessan själv kommer ta emot er, jag kommer fixa det personligen."
"Men... Michael?" undrar Neela försiktigt.
"Skolor. Det finns på slottet. Arbetarna där som har barn lämnar de till en slags skola under dagen och sedan så kan de gå dit under sina raster och när de har tid ifall de vill", ler jag.
"Du är en ängel", viskar Neela fram.
"Nej då, bara en person med alldeles för mycket pengar", muttrar jag för mig själv. Vi fortsätter gå medan jag hela tiden håller utkik efter Long.

Jag suckar och slänger mig ner i gräset.
- Neela, Minoo, Ariana, Nina, Xander, Amanda...Bella. Åh, fina lilla Bella! muttrar jag och drar upp några grässtrån från marken.

Med besvikelse konstaterar jag att jag inte kommer hitta Long.
"Är han din... pojkvän?" undrar Neela och avbryter tystnaden.
"Oj, förlåt att jag inte har sagt något, jag tänkte för mycket", säger jag ursäktande.
"Fire har en pojkvän!" säger Michael. "Michael är hennes pojkvän!"
"Så, det är han?" ler Neela.
"Det var något jag slängde ur mig. Long personligen har inte kommenterat det, och jag vet inte om det är så jag ser på honom. Oh, Gud... Jag är en sådan hemsk person!" utbrister jag och börjar gråta. "Jag har redan en pojkvän men ändå kysste jag Long! Men... jag tror jag älskar båda", gråter jag och stannar upp. Michael ser bekymrat upp mot mig. Neela lägger armarna om mig och lugnar ner mig.
"Se så..." säger hon lugnt. "Du har hela livet framför dig att bestämma dig."
"Jag har några år sedan har jag lovat mig att gifta mig med någon, och det är inte Long. Jag vet att jag skulle bli lycklig med den andra personen... Jag älskar honom, det vet jag redan. Men, jag vet inte vad det är för känslor jag egentligen har för Long", mumlar jag mot hennes axel.
"Ingen kan tvinga dig att gifta dig - någonsin", säger hon.
"Jo... Jag måste. Jag måste skaffa barn, men jag vill att det ska bli med en person jag älskar", viskar jag. "Både Long och den andra är av adelbörd, men ... Neela, jag vet inte vad jag ska göra", snyftar jag.
"Du måste ingenting", säger hon lugnt.
"Jo, det måste jag. Jag måste skaffa barn... Annars är allt förlorat, och det kan jag inte tillåta."
Neela backar ett steg ifrån mig och lägger händerna på mina axlar och försöker se mig i ansiktet men allt jag gör är att titta bort.
"Fire, se på mig", säger hon.
"Mitt namn är inte Fire", säger jag. "Jag... Mitt namn är inte Fire", säger jag lågt.
"Det förstår jag, ingen heter Fire, men du är fortfarande en ängel. Se på mig nu", säger hon. Jag suckar, snyftar till och lyfter blicken, möter hennes blick. Hon drar efter andan och stapplar bakåt.
"Mamma!" utbrister Michael skräckslaget.
"Du... Du heter inte alls Fire... Du heter Sarah!" utbrister hon chockat.
"Om du skulle kunna hålla än lägre ton?" frågar jag henne och tittar oroligt omkring medan jag torkar bort mina tårar.
"Självklart", säger hon genast och tystnar. "Förlåt för allt besvär, ers höghet. Nu ska vi gå. Kom Michael", säger hon lågt och tar sin sons hand.
Jag skyndar fram till henne och lägger en hand på hennes axel.
"Jag är inte här på uppdrag som prinsessa kanske du förstår?" undrar jag leende. Neela vänder sig om men undviker min blick.
"Jag är fortfarande samma person som förut. Och, du skulle ändå ha fått reda på vem jag var imorgon när du hörde min röst, har jag inte rätt?" undrar jag. Neela slappnar av.
"Ja, jo, ers höghet har rätt", säger hon.
"Kalla mig Fire, jag insisterar jag vill inte att någon ska veta vem jag är", säger jag.
"Som ni vill", säger hon.
"Du", rättar jag henne. "Säg du, jag vill inte att du ska vara artig, var bara dig själv."
"Okej..."
"Så, vad vill ni ha? Michael, finns det absolut inget du vill ha?" frågar jag honom. Han står och ser förvirrad ut samtidigt som söt.
"Vad är det där?" frågar han och pekar. Jag tittar bort mot dit han pekar och ser ett stånd som säljer saker från havet.
"Det, jag tror du pekar på en kompass, vill du ha en sådan?" undrar jag. Michael nickar energiskt.
"Kom", säger jag och räcker honom min hand. Han tar emot den och ler med hela ansiktet. När jag tittar mot Neela så ser jag att även hon ler.
"Tack", viskar hon.