Skogens hemligheter

Indra log mot honom, "Du stör inte och jag har också tråkigt." sa hon och kom emot honom.

Vincent skrattade lätt. "Så bra". Han satte sig ner på en stol och såg upp på henne. Det brann i en brasa och skenet från den fick hennes hår att se ut som eld..."Du har riktigt vacker hår" mumlade han och lutade huvudet mot handflatan.

"Tycker du? Tack." log hon och satte sig vid honom i soffan framför dem på mattan låg Fenrir. "Du tycker det inte är för rött då? Djävulens färg vet du." sa hon och log halvt.

Vincent log. "Det är också kärlekens färg, och modets". Han visste inte varför men han rodnade svagt. Han hoppades det inte skulle synas i skenet från brasan.

Indra rodnade även hon och såg på hans flammande kinder, vad menade han? "Jo, det är sant, men gillar ditt svarta med." log hon.

Rodnaden blev starkare. Han drog automatiskt en hand genom sitt hår. "Gör du?" log han. Han hade det efter sin far, men han hade sin mors lite mjukare ansiktsdrag och ögon.

"Ja, svart som korpen." log Meira och såg på honom med glittrande ögon. Det kändes konstigt att prata om detta, som om det var något förbjudet.

"Lis brukade säga likadant" mumlade Vincent. Att ens tänka på henne gjorde honom mindre glad. "Jag undrar vad folk ibland tänker om mig" suckade han. "Jag har fler kvinnor än vad som är rimligt".

Då han nämnde Lis blev Indra konstigt nog inte alls glad. Indra sa inget på ett bra tag, "Jag vet inte, men att du har flera kvinnor får dig inte i gott ryckte." sa hon bara enkelt.

Vincent nickade. Det var nog sant. Han suckade djupt. "Jag borde sluta med allt sådant, så jag inte sårar någin mer". Men det skulle bli fruktansvärt ensamt då.