Are You Really A Granger? (SV)

Jag vet...Känns bara så hemskt. Jag bekavar typ hundra stycken, men det är bara runt fem som blir uppdaterade.

Nu är det bara det här, och ett kapitel kvar!



Kate:


Jag öppnar ögonen, och blir förvånad över att jag inte ser ett svart, fuktigt stentak. Bredvid mig, på Hermiones nattduksbord, står en kopp te och en rostad macka, med, skulle jag gissa på, fikon marmelad. Jag sträcker mig efter mackan, och når den precis. Jag tar en tugga. Den är god, mycket god, jämfört med Azkabans mat. Jag äter upp den, och tar en klunk av teet. Det knackar på dörren.
-Kom in, säger jag hest. Hermione öppnar dörren.
-Hej, Kate, sovit bra?, frågar hon och tar teemuggen och ställer den på en bricka.
-Ja, visst, svarar jag. Jag reser mig upp. Det går lättare än gårdagen. En bra nattsömn kanske gjorde susen.
-Jag tror du behöver en dusch, Kate, sa Hermione. Jag nickade, och började gå mot badrummet. Jag drog på vattnet på duschen så det skulle bli varmt medans jag klädde av mig. Jag klev in i duschen. Det var skönt, väldigt skönt. Jag lät det varma vattnet rinna över mitt hår, och över min smutsiga kropp. Jag kände hur lager av smuts försvann. Jag stod där i ungefär 20 minuter, innan jag stängde av duschen, gick ut och tog på mig en morgonrock. Jag borstade ut mitt hår, som växt sig långt under tiden på Azkaban. Inte för att jag förstår hur, med den få näringen som finns där. Jag öppnade dörren, och gick ut ur badrummet. Jag gick sakta nerför trappan, jag var fortfarande stel och öm efter veckorna på Azkaban.
-Kate, är det du?, ropar mamma.
-Japp!, ropar jag tillbaka, och känner hur det svider till i ryggen när jag ropar.
-Vi måste åka till jobbet nu, Kate, och Hermione ska ut en sväng, så du blir ensam lite, ropar hon.
-Okej!, svarar jag. Jag hör dörren stängas igen, och jag är ensam. Den här läskiga, tysta ensamheten igen. Jag känner nästan kylan som kommer spridandes. Jag sätter mig vid matbordet, och tar fram The Daily Prophet. Jag ser en bild på Azkaban, och det står:
Oskyldig flicka på Azkaban i veckor, har Ministeriet ingen koll?
Jag sväljer. Plötsligt hör jag ett knackande på fönstret, Jag rycker till. Knackande igen. Små lätta knackanden. Jag tittar sakta upp, beredd på att möta en svart, rutten och svävande figur, men möter istället en lite ljusbrun uggla. Den är stilig och välskött. Jag öppnar fönstret åt den. Den flyger in och sätter sig på en stolsrygg. Jag klappar den lite, och tar av brevet som sitter fast i Ugglans ben. Den flyger direkt iväg. Jag rullar upp brevet. På framsidan står det:

Till Kate Granger från Draco Malfoy.

Jag tappade nästan andan. Han levde! Han levde fortfarande! Jag slet upp resten av brevet.

Min kära Kate,

Du är den bästa jag vet. Du är den som gör mig glad. Du är den som gör mig lycklig, eller, det var iallafall det jag trodde. Förlåt Kate. Det var jag. Jag sa att du hade dödat Pansy. Det var jag som spred ryktet om att du var en mördare. För att jag älskar inte dig, innerst inne. Jag älskar Pansy, innerst inne. Förlåt. Jag är så ledsen. Du behöver aldrig mer se mig, för att jag är borta, när du läser detta. Jag har gått med dödsätarna, för det är en sån jag är. En lögnare.

Förlåt.


Pappret blir blött av tårar, och min tanke, är nej. Skit. Inte Draco. Vem som helst förutom Draco. Jag trodde han var min, och jag var hans. Jag trodde vi hörde ihop. Men nu är han borta, föralltid, och jag kommer alltid att älska honom. Jag kan inte vara ensam nu, jag måste rapportera det här. Jag tar med darrande hand upp min mobil. Letar upp Mione i kontaktlistan och trycker på den. Jag hör signalerna, och jag snyftar till.
-Kate?, svarar Hermione.
-Mione, du måste komma hem, nu!, snyftar jag.
-Kate, är du okej?, svarar Hermione oroligt och jag hör att hon börjar gå.
-Det var Draco, Mione, det var han som gjorde det!, snyftar jag i telefonen.
-Kate, jag är påväg, bara stanna där hemma, säger Hermione. Hon lägger på. Jag håller fortfarande i brevet, där det står att min enda och sanna kärlek är den som satte mig på Akaban.



Hermione:


Jag har ringt mamma och pappa. Dom är också påväg. Jag hörde att Kate var ledsen, väldigt ledsen, och det förstår jag. Jag är mest arg, arg på Malfoy. Hur kunde han göra så? Eller ja, han är ju dum i huvudet, men mot sin vän, menar jag? Jag ser huset. Jag går fortare, och slänger upp dörren. Kate sitter vid köksbordet, i morgonrock och blött hår. Hennes ögon är röda, mer röda än jag någonsin sett dom. Hon tittar inte på mig, och hon håller ett brev i handen. Han sa det genom brev. Typiskt Malfoy. Jag tar av mig skorna och går fram till henne.
-Kate, jag är så ledsen…, viskar jag och håller om henne. Jag förstår inte hur hon klarar det här. Allt som händer just nu, Azkaban, Malfoy och Pansy...Men hon är stark, min syster.
-Vi klarar det här, Kate, tillsammans, viskar jag. Hon nickar. Hon slutar plötsligt gråta.
-Jag förstår inte, viskar hon. Jag trodde han älskade mig, fortsätter hon. Jag nickar. Mamma och pappa öppnar dörren, och går fram till oss, och håller om oss.
-Nu finns inga mer dåliga nyheter att få reda på, säger pappa.
-Nu löser vi det här, tjejer, allt kommer bli bra, säger mamma. Och vi tror på dom.
-Jag älskar er, viskar Kate.
-Vi älskar dig med, svarar mamma och pappa, och jag stämmer in med dom.



KOM IHÅG, ETT TILL KAPITEL KOMMER!

Superbra!

Tack! Sista kapitlet imorgon!

Jätte bra

Tack! Ny läsare? Sista kapitlet imorgon!!

Jepp jag är en ny läsare.

Neeeeeeeeeeeej du dödar mig med att avsluta nu
*skriker*

Jag kommer också sakna denna! Men, igår skrev jag det första kapitlet på en ny...



Idag är Dagen med stort D mina underbara läsare. Jag kommer sakna den här fanfictionen mycket, men mest av allt kommer jag sakna er. MEN jag hoppas att någon/några av er kanske vill läsa min nya som släpps när som helst! Jag hör av mig på den här tråden när jag har släppt den!

SISTA KAPITLET KOMMER I EFTERMIDDAG/KVÄLL!!

Jaaaaaaaaaaa