Inez Malfoy är tillbaka! ~2

Awesome! Lilla (OK, stora) JK ♥ Du skriver som en gud! Alltså jag menar det verkligen! ♥

NYTT KAPITEL SNART??????!!!!! ♥♥♥

§ Hedwig § Naaaaaw!!! Tack sötis!!! ♥ ♥ Blir så himla glad!!! ♥

123vilde453 Ja nu så!!!

Här kommer nästa kapitel kära mugglisar!! ♥


Del 16 En deltagare i den magiska trekampen

”Inez...Inez är du okej?”
Min hörsel började komma tillbaka när jag tittade mig omkring och insåg vad det var som hände. Men jag kunde ändå inte smälta det. Harry.. Harry Potter hade blivit uttagen till den Magiska trekampen och det fanns ingenting jag kunde göra åt det.
”Inez..” Melanie försökte få kontakt med mig men min blick var fäst på Dumbledore.
Professor Dumbledores ögon tittade intensivt in i mina och tittade sedan bort mot dörren bakom lärarbordet. Jag förstod precis vad han menade och började gå mot dörren utan att svara Melanie. Jag gick genom hela Stora salen som hade förvandlats till en stor hönsgård där man här och där kunde höra folk som skrek:
”Han har fuskat!”
”Han har ju inte ens fyllt sjutton än!”
Alla var så upptagna med att klaga och ropa att ingen märkte mig när jag gick förbi mellan Gryffindor och Ravenclaws bord och sedan in genom dörren.

Dumbledore hade redan gått genom dörren och han var den första jag stötte på när jag klev innanför dörrkarmen. Han tog tag om min axel och försökte prata lika lugnt och kontrollerat som vanligt, men jag märkte att hans röst lät ostadigare och att hans ögon var oroliga. Dumbledore hade inte varit beredd på att det här skulle hända, han var orolig vilket gjorde min ännu oroligare!
”Inez, du måste tänka klart nu okej” Dumbledore tittade djupt in i mina ögon ”Det som kommer sägas där nere nu kan vara väldigt viktigt för dig att höra”
Sedan försvann Dumbledore nerför trappan och in i ett stort rum. Jag hörde dörren bakom mig öppnas och jag gömde mig bakom en stor pelare. In kom alla professorer och lärare från både Hogwarts, Durmstrang och Beuxbatons. De rusade alla nerför trappan med stora kliv och sprang sedan efter Dumbledore in i rummet.
När kusten var klar så började även jag gå nerför trappan och titta in i rummet.
”Jag protesterar!” ropade Madame Maxime upprört.
Dumbledore hade tagit tag i Harry och försökte få honom att berätta sanningen, om det var han som hade lagt sitt namn i den flammande bägaren.
”Nej, nej! Det var inte jag” utbrast Harry skräckslaget.
”Och du är helt säker”
”Helt säker”
”Men han ljuger ju såklart!” Madame Maxime tänkte inte ge upp.
Sen kom den läskiga professor Moody in och började försvara Harry. Jag förstod inte varför monsterögat Moody skulle försöka hjälpa Harry.
Sen trädde Igor Karkaroff, rektorn över Durmstrang fram och trotsade Moody men Dumbledore avbröt dem och vände sig istället till Barty Crouch.
”Reglerna är tydliga” började Barty och fortsatte prata om att den flammande bägaren var ett brinnande magiskt kontrakt ”Harry Potter har inget val, han är från och med ikväll en deltagare i den magiska trekampen.”

Jag tittade oroligt mot Harry som såg ut som om han inte visste riktigt vad han skulle göra eller hur han skulle reagera. Men jag visste precis hur jag skulle reagera!
Det var min uppgift, mitt öde att skydda Harry... Hur skulle jag kunna göra det om han var med i en livsfarlig trekamp med otänkbara övningar! Jag vände mig om och ställde mig med ryggen mot väggen och gled sakta ner på golvet.

Lärarna började en efter en att lämna rummet tillsammans med deltagarna. Ingen hade lagt märke till mig förrän Snape gick förbi mig. Han tittade direkt ner på golvet och sträckte sedan fram en hand mot mig.
Jag tittade konstigt på honom men tog tag i handen och han drog mig upp så att vi stod öga mot öga.
”Kom till mitt kontor i morgon kväll klockan 17.00, Dumbledores order” viskade han och gick sedan strängt upp för trappan med sin svarta mantel flängande efter honom.
Sen kom Harry ut och jag kände ett rus genom hela min kropp, jag ville bara springa fram och krama honom och säga att allting skulle ordna sig! Men jag visste ju att allt inte skulle ordna sig!
Men jag kunde inte låta bli att ta tag i hans arm och stoppa honom. Harry vände sig snabbt om och blev förvånad när han såg mitt bleka ansikte.
”Inez? Vad gör...?”
”Det spelar ingen roll Harry...jag ville bara säga att...” Jag kände plötsligt hur nervositeten svällde över mig så jag trodde att jag skulle drunkna i den eller brinna upp på grund av mina blossande kinder men jag tog ändå ett djupt andetag och fortsatte.
”Allt kommer bli bättre! Det kanske kommer vara skit ett tag men det kommer bli bättre, tro mig, jag vet”
Jag tänkte på när jag hade blivit sorterad in i Gryffindor och alla hade hatat mig och jag hade varit helt skräckslagen, men att allt började bli lite bättre nu.
Harry log och jag log tillbaka.
”Tack Inez, ska du ehm... hänga med tillbaka till Gryffindors uppehållsrum?”
Jag suckade djupt och nickade sedan och följde med Harry till uppehållsrummet. När vi kom fram så sa vi god natt och jag gick upp för trappan till sovsalen, trött och utmattad efter allt som hänt.

”Inez... allt kommer bli bättre” Melanie försökte få mig på bättre humör men jag var fortfarande orolig över vad som skulle hända. Men jag log ändå försiktigt mot Melanie och sa att det var okej, men jag var allt annat än okej!

Jaay, nytt kapitel! Undrar vad hon ska göra hos Snape...

SUPER,sis♥

Sofia Albuslover spännande det får vi se snart! ♥ oc TACK!

Gabrielle delacour 2 Naaaaw tack sis ♥ ♥ ♥

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

”Det spelar ingen roll Harry...jag ville bara säga att...”
Jag kände plötsligt hur nervositeten svällde över mig så jag trodde att jag skulle drunkna i den eller brinna upp på grund av mina blossande kinder men jag tog ändå ett djupt andetag och fortsatte.
Ha ha, inez är kääär

Ingen hade lagt märke till mig förrän Snape gick förbi mig. Han tittade direkt ner på golvet och sträckte sedan fram en hand mot mig. Jag tittade konstigt på honom men tog tag i handen och han drog mig upp så att vi stod öga mot öga. ”Kom till mitt kontor i morgon kväll klockan 17.00, Dumbledores order” viskade han och gick sedan strängt upp för trappan med sin svarta mantel flängande efter honom.

Undrar varför Inez ska till Snape...

Jag längtar efter mer!!!

Superbra!!!!!

Tack såå mycket för era underbara kommentarer!! De är väldigt uppskattade!!

Nu så har jag skrivit igen Så att ni inte ska sluta läsa ♥ hihi

I alla fall här har ni:

Del 17 Harry Potter är ju så perfekt

En skugga av en person rörde sig i ett rum fullt utav sängar, skuggan blev tydligare och tydligare. Det var en kille, som rörde sig mot en av sängarna samtidigt som han pratade med en annan kille i en annan säng.
”Du kunde ju åtminstone låta din bästa vän få veta!”
”Få veta vad?”
De började gräla med varandra, tjafsa.
”Det vet du mycket väl” Killen som gått runt la sig till rätta i sin säng. Han hade rött hår och ett speciellt utseende, han var väldigt sur. Den andra killen var förvånad, han bar runda glasögon och hade svart hår.
”Jag bad inte om att det här skulle hända Ron, okej, du uppför dig korkat!” svarade den svarthåriga killen trotsigt
”Ja det är väll jag, Ron Weasley, Harry Potters korkade vän..”
Den svarthårade killen ställde sig upp och gick mot den rödhåriga killens säng.
”Jag la inte mitt namn i den flammande bägaren, jag vill inte ha evig ära! Jag vill bara vara....okej...jag vet inte vad som hände i kväll och jag vet inte heller varför, det bara hände!”
Den sura killen vände sig om i sin säng, fortfarande lika sur och killen med glasögonen gick tillbaka till sin säng.
”Gå och dö...”
Plötsligt förvandlades allting runt omkring till ett stort slott, Hogwarts. Killarna försvann och det ända som syntes var Hogwarts, som stod i stora flammande lågor!

Plötsligt satte jag mig upp i min säng, kallsvettig och oförstående om var jag var. Allting var suddigt runt omkring mig. Tillslut så insåg jag att jag precis drömt om Harry och Ron, de hade grälat om att Harry blivit uttagen till trekampen. Och om Hogwarts, bilden av Hogwarts i höga lågor var drömmen jag drömt hela sommaren. Det kändes alltid lika verkligt, jag kunde nästan känna värmen från den sprakande elden.
Klockan var halv fem på morgonen så det var ingen idé att somna om, vilket jag ändå inte kunde, så jag klädde på mig och gick ner till uppehållsrummet.

Jag satte mig i soffan och stirrade in i den röda, fladdrande elden. Jag satt länge och bara tittade tomt in i elden och försökte att inte tänka för mycket, men jag kunde inte sluta tänka på elden som snabbt spridit sig över Hogwarts murar i min dröm. Tillslut började folk komma ner, de satte sig och åt trollkarlsgodis eller kollade in anslagstavlan för att se efter om det hände något kul under dagen. Det gick efter en stund upp för mig att det var Lördag. Det var en lättnad eftersom jag slapp gå på några lektioner, men det betydde också att jag hade mer tid för att tänka, vilket jag helst inte ville göra.
Lexi och Dalina gick förbi mig någon gång under morgonen och de sa något till mig, men jag minns inte vad eftersom jag var halvt sovande när jag satt i soffan och stirrade in i elden. Jag visste inte riktigt vad det var som hände runt omkring mig.
Jag ville inte heller tänka på allt som hände, eller allt som skulle hända och inte heller på allt som hade hänt. Jag hade en stark känsla av att något hemskt höll på att hända. Allting skulle snart förändras. Allt!
Efter att jag suttit i soffan i flera timmar så kom Melanie fram till mig.
”Inez snälla! Jag klarar inte av att se dig så här! Jag blir galen”
Jag reagerade inte på vad hon sa men jag hörde varenda ord.
”Du kan väll åtminstone låtsas som att jag finns...”
Melanie tittade bedjande på mig men jag ville inte, jag ville inte tänka, jag ville inte släppa in henne eller allt annat i mitt proppfulla huvud som kändes som om det skulle spricka när som helst.
”Inez, jag vet att allting känns hemskt, speciellt för dig! Men att stänga ute hela världen kommer inte lösa dina problem. Jag vet att du bryr dig om Harry, mycket! Men om du vill hjälpa honom så gör det! Hjälp honom, ta reda på vad den första tävlingen kommer handla om! Du kanske inte kan dra ut honom ur tävlingen men då får du väll hjälpa honom ta sig igenom den då.”
Jag tittade tillslut bort från elden. Jag tittade ner i knät och sedan på Melanie. Mitt ansiktsuttryck var bekymrat och olyckligt. Jag visste att Melanie hade rätt, som vanligt.
”Du måste ta tag i dina problem” Melanie log försiktigt och la sin hand på min axel.
”Jag...jag e bara inte så bra på att... ta tag i saker” svarade jag med rostig röst.
”Det är därför du har mig, för jag är bra på att hjälpa” Jag såg Melanies leende och kunde inte låta bli att le tillbaka som vanligt.
”Kom, nu går vi och kollar runt stället efter ledtrådar om den första tävlingen! Harry kanske till och med fått någon information om vad det kommer bli”

Melanie tog tag i min arm och så gick vi ut från Gryffindors uppehållsrum och kollade runt stället. Men vi hittade varken några ledtrådar eller Harry.
Men plötsligt såg jag Rons huvud komma ut från Stora salen.
Han vet säkert var Harry är! tänkte jag snabbt och ett hopp tändes i mig.
”Jag såg Ron där borta! Jag går och frågar honom om han sätt Harry!” Jag sprang mot klungan av elever som alla lämnade stora salen efter en ordentlig frukost och lämnade Melanie i en av korridorerna.

Det var svårt att komma fram bland alla elever men tillslut kom jag ifatt Ron.
”Hej Ron, har du sätt Harry?”
När jag såg Rons ansikte trodde jag först att jag hade tagit fel, det där kunde inte vara Ron Weasley. Hans stora leende var borta och hans ögon såg så irriterade ut att man kunde tro att han var den suraste människan i världen.
”Varför frågar alla om Harry hela tiden” svarade han väldigt surt och buttert och började gå därifrån.
”Va?!” Jag blev så chockad att jag inte alls förstod vad som hände ”Ron!”
Jag försökte stoppa Ron men han brydde sig inte om mig.
”Ron vad har hänt?”
”Jag vill inte prata om det”
”Ron” Jag kom ifatt honom igen och tittade bedjande på honom men han såg bara surt tillbaka på mig.
”Gå och fråga din älskade Harry Potter istället, han är ju så himla perfekt!”
Jag han inte svara innan Ron hade sprungit därifrån. Ron och Harry var ju bästa vänner, jag hade aldrig hört de tala illa om varandra såhär förut. Förutom i min dröm.... men den kunde väll inte vara sann...eller?