PRS Selma...|AlexZz

"Hyron." Säger Tríwaña med sin sötaste röst.
"Ja?" Mumlar Hyron aningen skrämt.
"Kan du göra mig en tjänst och skicka en vargmänniska på dem?" Kvittrar Tríwaña.
"Varför?" Blir Hyrons svar, men blir smått överrumplad av Tríwañas plötsliga omfamning.
"För att Hydra är livrädd för dem." Viskar hon och ler.
"Redan gjort..." Svarar Hyron som vet om att det finns ett par ute i skogen.

"Jag tyckte väldigt mycket om slottets bibliotek, för det fanns en hylla med barnböcker där." Svarar Hydra, så egentligen var det hyllan.
"Tycker du om snö?" Frågar Hydra.

Jag ska precis nicka och svara att ja det gör jag när Shadowfax reagerar. Hon börjar galoppera bort från stigen och djupt in i skogen bland snår och annat där hon nästan snubblar. Jag griper tag i Hydra och kastar mig av Shadowfax med henne i min famn, landar på rygg och med henne tätt intill mig så att hon inte skadar sig. "Lägg av!" skriker jag till mig häst. Jag ser hur hon stannar upp och väntar på mig, trampar nervöst med hovarna. Jag ser på hennes blick. Skrämd.
"Du kommer skada dig om du flyr, du är säkrare med mig", säger jag och reser mig sedan mödosamt upp. Visst hon är säkrare, men mina lungor värker.
Hon tvekar innan hon närmar sig mig igen. "Ja, jag tycker om snö", svarar jag Hydra. "Det är bland det vackraste som finns. Som sanningen", ler jag svagt mot henne medan mina öron själv börjar uppfatta ljuden som Shadowfax hade reagerat på. "Rör dig inte, okej? Snälla, lita på mig och rör dig inte", säger jag försiktigt till henne och tvekar i en sekund innan jag ger henne en lätt kyss på pannan. Jag krånglar av mig två av mina dolkar och ger dem till henne. "För att du ska känna dig säkrare", säger jag och börjar se hur skogen böjer sig när jag vänder mig om. Jag drar fram svärdet ur skidan och är beredd. Dags att testa det, tänker jag flinades medan jag känner adrenalinet pumpa, och min förmåga vakna till liv. Det var länge sedan jag hade ett träningspass med en riktig motståndare...

Hydra blir mer rädd över att hästen som hittills varit relativt sansad. Hon känner hans läppar på hennes panna och blir förvirrad av det och sedan har hon två dolkar. Hon kan använda dem, det är inte ett problem. Men hon vet inte vad hon ska använda det mot och då är det en annan sak. Hon mår alltid bättre av att känna till fienden, precis som Celine och Max. De är sådana som hugger bakifrån och om de kommer framifrån då är det en avledningsmanöver. Fast nu har hon ingen aning, ingen alls och det om något får henne känna sig försvarslös. Sedan hör hon det. Det är bekant, bara för att hon är extremt rädd för det. Det är antingen samma varulv hon träffade på förut, eller så är det en annan. Problemet är att det finns fler än ett enligt hennes hörsel. Och den första dyker upp ur skogen som ett rovdjur redo att mörda allt den ser.

Okej... den var stor, kan vi börja med. Men... ifall min plan funkar så borde inte något hända, absolut inget, men ändå så dunkar mitt hjärta hårt. Men inte för rädsla för mig själv utan för Hydra. Jag kastar en blick bakåt och ser hennes skrämda blick.
Okej, nu är jag skrämd. Hon verkar inte vara en sådan person som blir rädd för saker och ting i onödan. Dock så är jag fortfarande inte rädd för någon annan än Hydra och Shadowfax.
Varulven kommer närmare, för ett sådan oljud att det känns som om jag kommer tappa hörseln närsomhelst. Men jag håller mig lugn. Står på samma ställe, i stridsposition med svärdet i båda händerna. Den kommer närmare och närmare. Närmare och närmare.
Det är bara en varulv och inget annat. Det svåra blir de andra hinner ikapp den. Döda den här snabbt och ta sedan fram det andra svärdet och slåss med båda händerna... tänker jag och möter varulvens vilda blick för en millisekund. Så där. Nu är den fokuserad på mig. Närmare. Den måste komma lite närmare.
Så.
Tre meter.
Så långt ifrån är den nu. Jag låter svärdet förvandla sig till en dolk kniv och sedan kastar jag den mot den, mot dess hjärta. Precis när den snuddar varulven och tränger sig in i dess hud så låter jag det förvandla sig till en dolk, och ännu finns det kraft i kastet och den gräver sig djupare in. Jag hör hur den ryter till av smärta och sedan låter jag dolken med tanken sakta sprida is omkring sig, is som sedan når varulvens hjärta och förstenar det. Den faller tillbaka, de vilda ögonen är inte så vilda längre.
"Som sagt, ett träningspass", säger jag och skyndar fram till den döda varulven och låter dolken förvandla sig till ett svärd och isen försvinna, elden ta form och smärta hjärtat. Jag vänder på svärdet och sliter sönder dess hjärta.
Sedan drar jag upp det blodiga svärdet, låter flammorna dö och ska precis tillbaka till Hydra när jag känner marken skaka under mig och de andra bestarnas blick på mig.
Helvete.
Denna gång blir det ingen barnlek.
Jag backar tillbaka till Hydra så snabbt jag kan och ser varelserna komma närmare. Jag sväljer, men istället för is denna gång har jag eld till förfogande.
Svärdbladet fattar genast eld och jag bereder mig på att attackera bestarna, att döda dem.

Hydra såg på varulven och märkte detaljen att dess nos inte har ett ärr eller ens ett märke av att ha blivit slagen av en vass sten. Alltså var det antingen inte rätt ulv eller så har de någon sorts helningsförmåga eller liknande. Det kanske de har. Den insikten skrämmer hennne ännu mer än de faktiska ulvarna.

Hon märker därför inte riktigt de kommer från ungefär alla håll. Hydra inser att hon darrar och gör ett desperat försök att sluta göra det när hon hör det dova morrandet och Hydra klistrar blicken vid marken även om hon förstår att varulven som står precis bredvid henne säkert kan försöka ta död på henne närsomhelst.

När jag märker att en varulv har närmat sig henne så kastar jag mitt andra svärd på det. Jag är inte bra på att kasta svärd, vem sjutton är det? Men den träffar i alla fall, inte på bästa vis men på armen och ser upp tillräckligt länge för att jag ska kunna skita i den jag håller på med och springa dit och hugga huvudet av den med ett svärd som även får dess päls att börja brinna.
Det visade sig att varulvar är rädda för eld, vilket gör att åtminstone inte alla femton hoppar på mig samtidigt utan kommer stötvis. Jag är förvisso skadad men jag tror att döden är värre än skador. Och hittills har jag fått ner fyra stycken. Det är inte så dåligt faktiskt, med tanke på att de attackerar cirka tre åt gången...
Jag vill fråga hur hon mår men kan bara inte, hoppas att Shadowfax ska trösta henne på något vis ifall hon inte mår bra eller som rädslan tar över för mycket.

Hydra rör sig inte, hon har ögonen fästa vid marken och hon bara stirrar i princip. Det går igenom alla sorters tankar och utan en egentligen förvarning började monstren falla, för mer än svärd. Hon stoppar hjärtan. Hon är rädd och just nu darrar hon mer än förut. Hon brukar inte stoppa hjärtan, för det stoppar hennes också för någon millisekund. Det gör ont, men hon bryr sig inte, hon är inte kapabel till att tänka efter. Men hon lyckas åtminstone med att inte stoppa Dominicks hjärta... hoppas hon. Det borde inte hända...

(Evelina kan du skada men Dominick måste leva )

Plötsligt faller de bara. Poof. Poof. Poof. Och poof. Det fortsätter tills alla ligger på marken och jag bara kan stirra. Jag går fram till varulven jag kasta mitt andra, vanliga svärd på och tar upp det. Sedan så låter jag det glida ner i skidan igen innan jag går bort mot Hydra och sätter mig på knä bredvid henne. När jag ser att hon skakar kan jag inte låta bli att dra in henne i min famn och sakta dra handen över hennes hår, försöka lugna ner henne. Men jag vet inte om det går. Jag tänker inte fråga henne något nu, inte om det var hon som dödade varulvarna eller något, allt jag vill är att hon ska må bra igen.
Jag förstår mig inte på mig själv men att hon skakar krossar mig hjärta, och att det är av rädsla får mig att vilja döda allt i min väg, det som fick varulvarna att anfalla. Jag vill döda det. Eller den.

(I know, I know. xD)

"Är de borta?" Viskar hon, mest för att det på något sätt var en påfrestning att säga något alls. Det påminner henne om när Celine tröstat henne när Hydra lyckats frammana varulvar. Hydra erkänner att hon saknar henne. Hon saknar allt med henne. Men hon kan inte fixa det längre. Hon ville bara inte försvinna, hon ville stanna. Men hon får inte det. Hon fick inte växa upp, hon fick inte göra saker som vemsomhelst borde få göra.

"Ja, ja, du gjorde det", försäkrar jag henne och fortsätter krama om henne, vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag ger Shadowfax en snabb, lätt anklagande blick men blir lättad när jag ser att hon är oskadd.
Hydra skakar fortfarande och jag vet inte vad jag kan göra. Vad jag borde göra.
Men, med försiktiga händer tar jag ifrån henne dolkarna lägger de bredvid mig på marken och kramar sedan henne ännu hårdare, rädd för att hon plötsligt ska försvinna. Plötsligt har jag blivit fast vid henne och vill inte att hon ska försvinna.