Ett plus ett är lika med fyra

Zuko skrattade åt hennes kommentar.
"Jag förväntade mig inte en klapp på huvudet" sa han och tittade upp i taket.
"Min far bedrog mig ytterligare, min farbro dog nästan och jag mötte Aang. Jag bestämde mig för att slåss för mitt folk och inte mig själv, och så klart Mai" sa han och log snabbt vid minnet. Han saknade henne så det gjorde ont.
"Det känns som om du pratar om en annan person" sa han.

"Du var så duktig så." sa Aravis och klappade honom bara på huvudet därför att och nickade. "Som jag då, eller jag träffade Cor då. Han var en vanlig fiskarpojke och visste inte om sin börd. jag märkte väl att vanliga människor inte var så annorlunda." sa hon och ryckte på axlarna och rynkade på pannan utav minnet av Cor.

Zuko gav henne en kall blick men sa inget.
"Det är underligt hur vissa människor kan påverka ens lov. Hur de kan ändra allt" sa han fundersamt och reste sig upp. Han gick fram till tältöppningen och såg ut. Han studerade lägret utanför. Han såg några av mannarna längre bort studera honom noga men han stängde snart igen och såg på Aravis.
"Du bör kanske sova?" Sa han.

Aravis nickade trött och gäspade, "Du då?" sa hon och la sig på sängens ena sida. Hon sparkade av sig skorna och drog över sig en filt, hon var verkligen trött.

"Jag kan sova sen. Känns bättre att se inte kommer in och försöker något, jag är dessutom van at sova på marken så sov du i sängen" sa han och log vänlig emot henne.

Aravis nickade, "Annars kan vi dela säng, den är stor nog att vi inte behöver ligga tätt." sa hon men ryckte på axlarna det var hans val och hon slöt ögonen och somnade till sist.

Zuko skakade på huvudet
"Tack men det går bra" sa han och såg på henne. Han hörde hur Aravis somnade och log, det kändes bra att hon fick sova. Zuko tände två små lågor vid dörren som skulle varna honom om någon kom in. Han la huvudet ner på marken och somnade.

Aravis sov hela natten, inte för att hon sov lugnt och utan att få sova med ett vapen i hand sov hon oroligt och rörde sig fram och åter och mumlade osammanhängande meningar.
Hon vaknade då gryningens solstrålar sken in genom tältöppningen och lägret började vakna.

Zuko hörde Aravis röra sig hela natten och när hon vaknade hade han redan varit vaken i en dryg timme.
"Nästa natt får du låna en kniv" sa han och log åt henne och tog bort eldarna. Han sträckte på sig och log roat, tänk om hans folk kunde se honom nu, deras kung sova på marken. Han log vid tanken och såg på Aravis. Han var förvånad över hur bra de kom överens.

Aravis nickade, hon såg blek ut och inte sovit på hela natten, inte för att det gjorde något, det skulle bara roa männen.
"Tack, det skulle jag verkligen behöva." log hon svagt mot honom. Sedan kom hon på fötter och betraktade honom,
"Vad är det som är så kul?" frågade hon med en nyfiken glimt i de mörka ögonen.