Viktigt Bortglömda[SV]

Gaaaaaaaaaaah!

Stackars henne! Jag vet själv hur det är att känna så, det är skitjobbigt. Hoppas nån av de andra förstår, isa var ju den kaxiga.

SÅååååå BraaaaAaa!!!! Du skriver såååå bra!

ASSÅ NÄ, NU BLIR JAG IRRITERAD FÖR ATT DET INTE FINNS ÄNNU MER FÖR MIG ATT LÄSA AV DENNA FANTASTISKA FANFICTION!

VILL INTE PRESSA DIG, MEN KÄNN IIIIIIIIIINNGEEEEN PRESS ALLS PÅ ATT SKRIVA MER


skoja, men lika bra som vanligt :3

AWESOMe kapitel som alltid♥

ASSÅ GAAAAAAAAH.
DU. SKRIVER. BÄST. I. VÄRLDEN. ♥33
Älskar ditt sätt att skriva gaaah.
MER, MEER, MEEEEEEEEEEEEEER!!!!!!!!!!!
♥
8DDDDDDDDDDDDDDDDDDDDD

Du skriver såå bra, vill bara ha mer

Tack så mycket för alla kommentarer! ♥ Jag har läst igenom dom igen nu, och det värmer som tusan ska ni veta. ♥

Jag har haft det lite tufft de senaste dagarna. Det känns som om jag legat i en grop och bara tänkt en massa negativa saker. Jag hatar när jag blir sådär. Det händer när jag blir för pressad från alla möjliga håll ;(

Men idag känner jag mig mycket bättre Så då har jag passat på att skriva ett kapitel. Det är inte så bra, men jag hoppas att det duger.
Har dock inte tittat igenom det så noga, så lite fel kan hittas. (förvarnade er)

jaja, nu ska jag sluta.

Här nedanför är kapitlet då .__. Vill ännu en gång tacka för varendaste en av kommentarerna.
Kram till alla fantastiska läsare ♥

10 augusti 2021, morgon
Amy

Det brister. En stark känsla av hat störtar mot mig, genomborrar mig likt ett spjut. Får skalet att läcka en svart pulserande vätska. Jag darrar.
Isa visar inga känslor, men då hon lägger ner brevet på golvet ser jag på en ögonblicks sekund hur ett leende skymtar i ena mungipan. Hon njuter av det här. Njuter av att se Freya skadad.
Jag reser mig häftigt upp. Mina andetag är snabba, kippar efter luft. Det är som om allt syre försvunnit ut genom dörren. Den där dörren som nyss smällde igen och fick Isa att le.
De andra tittar på mig. Som om de inte kan tro sina ögon. Att rara, tysta Amy tillslut tappat kontrollen.
”Ska ni bara sitta där?” Skriker jag. Alla rycker till. Lika chockade som jag över att den låga och stammande rösten är borta, ersatt av något lätt hysteriskt och gällt.
Det är ingen som förmår sig till att svara.
”Freya har lika stor rätt att vara här som DU!” Mina ord skär sig mot slutet. Isa tittar förvånat på pekfingret jag inte kommer ihåg att jag räckte fram åt henne. Jag låter armen falla.
I några ögonblick står jag bara där. Det är som om tiden stannat. Tre ögonpar som stirrar, ett brev framför Isa och det stökiga vardagsrummet. Tillslut rycker jag på axlarna och springer ut genom dörren och nerför trapporna. När jag mindre än en minut senare står på gatan flåsar jag efter luft. Jag är inte någon idrottstjej.
”Freya!” Ropar jag och tittar mig skyggt omkring. Tänk om någon hör? Jag säger till mig själv att det inte spelar någon roll. Att hitta Freya är det viktigaste. Stå utanför halvtaskiga bostäder en tidig morgon och skrika är inget fel. Inget fel alls. Det är det som måste göras.
”Freya!” Jag fortsätter längs vägen, och plötsligt; plötsligt så ser jag henne. ”Freya!”
Hon vänder sig snabbt om över axeln, men när hon ser vem som ropat ökar hon på stegen. Jag joggar tills jag når fram till henne.
”Vänta”, flåsar jag och stryker undan en irriterande hårlock ifrån ansiktet i förbifarten.
Hon stannar, utan att se på mig.
”Det var fel...”, säger jag. Jag måste ta en paus för att andas. ”... det som Isa gjorde... och att vi... att vi inte... stod upp för dig... du har rätt... helt... rätt.”
”Fick ni läsa det?” Freya vänder sig långsamt om. Hennes ögon är tårfyllda och hennes röst låg. ”Fick ni läsa brevet?”
”Så fort du kommer tillbaka.” Jag tar ett steg närmare henne. ”Snälla Freya.”
Hon skakar bestämt på huvudet. ”Nej. Isa har rätt. Jag tillhör inte det här.”
”Vi är i det här tillsammans. Kom nu.”
Freya upprepar gesten.
”Men brevet då? Vill du inte veta vad det har för innehåll?”
Hon biter sig fundersamt i läppen. Jag slår vad om att det pågår en strid därinne, mellan nyfikenhet och bestämdhet.
”Ge det en chans till. Jag lovar att inte vara ett... en fegis” säger jag och lägger sedan till: ”Jag... jag står vid din sida.”
På något omöjligt sätt gjorde det susen. Freya tar tag i min arm och går tillbaka mot lägenheten. Förvånat låter jag den vara där, ikrokad i hennes. Som om vi är bästa vänner. Det är ju ganska konstigt egentligen. Vi känner inte varandra, inga kopplingar alls. Men ändå, vi har någonting som håller oss samman.
Ett band. Någonting att dela.
Vi är i det här tillsammans

Edit: Ohh by the way. Inlägg nummer 500 ;P

Jättebra!
Skulle skriva en bra kommentar om inte mitt huvud var så urblåst av förkylning...

BRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!