Prs mellan Wolfie och Jessica

"Men...". Orden stockade sig i halsen och jag försökte febrilt svälja ned dem. "Du kan inte tvinga in oss båda", sade jag plötsligt med säkerhet och rätade på mig. Jag stirrade bestämt på Will, sneglade på Adele. Mina ögon blev glasartade och jag lyfte knappt märkbart handen till adjö. Will skulle inte ta oss båda... Jag snodde runt och störtade in i skogen, undrande över om jag gjorde rätt eller förvärrade saken.

Varken Will eller Adele hade väntat sig det där. Will svor högt och släppte genast Adele och sprang efter Ethan. Flickan kunde han lätt fånga in senare...
Adeles ögon fylldes utav tårar, hon tänkte inte låta Ethan fångas in utav Will! Hon rörde snabbt på sig, men inte in i skogen, utan hemåt, hon behövde sin far och morbrors hjälp!

Med andan i halsen rusade jag vidare genom skogen. I skydd av trädens skuggor gömde jag mig för att hämta andan, men strax hörde jag de klumpiga, högljudda stegen av någon som inte var van vid att springa i skogen. Jag sprang vidare med lätta, bara steg som knappt hördes tack vare den mjuka mossan.

"Du kan inte springa för evigt" morrade Will högt medan han sprang efter. Han tänkte få tag på Ethan även om det var det sista han gjorde, han tänkte hämnas sin fästmö.
Adele kom fram till sitt hem och mötte sin förvånade familj. "En man jagar Ethan genom skogen....ni måste hjälpa honom". Utan att vänta på de vände hon om och sprang mot skogen. Lars och Tom samlade sig snabbt och sprang efter.

Inte du heller..., tänkte jag och tog tag i en högt hängande trädgren. Jag hävde mig upp och skuttade vant över på klippkanten bredvid. Grenen hittade sin forna plats med ett 'sjvung' och var sedan stilla. Jag klättrade vidare. Högre och högre upp på klippan som kastade stenar på marken under mig. Ingen idé att fortsätta gömma sig. Nu var det skicklighet som gällde.

Will hörde grenen och insåg snabbt vart han tagit vägen. Han lyckades också ta sig upp på klippan, även om det var något klumpigt och långsamt. Men tillslut var han uppe och klättrade efter Ethan.
Adele och hennes familj var snabbt ute i skogen och sprang så snabbt de kunde. "Ethan.." ropade hon halvhögt för att locka honom till sig. Med sin far och morbror vågade nog inte Will göra något.
Will hörde ropet och svor högt men fortsatte klättra.

"Jag är här!" skrek jag samtidigt som jag sparkade ned stenar i ansiktet på Will. Jag såg toppen av klippväggen nu och vad jag skulle göra när jag kommit upp dit hade jag inte tänkt ut än. Så om jag inte kunde skaffa vingar på två minuter så fann jag ingen lösning.

Adele hörde Ethans röst och den kom uppifrån. Hon tittade uppåt mot klippan och såg både Will och Ethan. "Will, för ditt egna bästa, låt Ethan vara!" ropade hon och började klättra hon med, snabbt och utan att bry sig att hon skrapade upp både händer och armar.
Will såg neråt, han såg de två vuxna männen och insåg att vad han nog skulle göra så skulle de ta honom. Han stannade upp för några sekunder för att tänka ut vad han skulle göra. Om man gjorde något mot Ethan skulle det bli värre...och han skulle nog inte hinna fly, men om han inte gjorde det skulle han kunna sticka härifrån...och ta sin hämnd en annan gång.
Han svor för sig själv igen innan han snabbt hoppade neråt och fick tag på en gren innan han föll till marken. Han började springa djupare i skogen för att undvika männen.

Jag flåsade ansträngt och hade håll i sidan. Mina händer och fötter var blodiga av sår och jag hade lagt min heta kind mot den svala stenen. Om inte Adele, Lars och Tom hade varit där nere hade jag kunnat legat här för evigt. Men nu så gled jag smärtsamt och långsamt ned och föll på knä när jag till sist var nere.

Adele satte sig på knä bredvid Ethan och la armarna om honom och mumlade "Vi måste få dina händer tvättade". Hon var så lättad över att de här slutat bra i alla fall.
Tom och Lars såg efter den flyende Will och var inte sena med att springa efter.
"Kom, jag hjälper dig hem" sa Adele mjukt och drog varsamt upp honom på fötter.