Hedwigs liv

Bra!!!

Tack alla!♥♥♥
Ska försöka få upp ett till kapitel i veckan, eftersom att förra var så kort. :s

Körkörkör, skrivskrivskriv

JÄTTEBRA!!! 8DDD
Du skriver verkligen super duper cikki
Författare nästa

Bra!!!

Nu kommer mer, tack allihopa! ♥♥♥

KAPITEL 32

Dagen förflöt långsamt. När Harry tillslut vaknade satt Hedwig och skrev i ett hörn av sjukhussalen. Hon kunde ju inte bara strunta i alla sina läxor, även om hon inte kunde vara med på lektionerna.
Hon blev så överraskad av Harrys skrik då han vaknade att hon råkade göra ett brett, vått bläckstreck på sidan. Hon försökte förtvivlat dutta bort bläcket med en sarvett på närmaste nattduksbordet, men det hjälpte inte mycket. Hon suckade irriterat men såg upp på Harry, som verkade i all fall mer medveten än vanligt. Hans ögon var lite glasartade, visst, men när Madam Pomfry pratade med honom svarade han vettigt. Han verkade ha ganska hög feber i alla fall, tyvärr.
Hedwig reste sig från den kantiga stolen vid det lilla bordet i hörnet av sjukhussalen och gick fram till Harry. Han såg på henne med sina blanka ögon. De få stearinljusen i rummet reflekterades i de smaragdgröna ögonen, ögonen Hedwig bara ville djupdyka i...
"Hej Helda. Har Ron varit här medans jag sovit?"
Hedwig kände hjärtat sjunka. Harry tänkte inte på henne i första taget...Nej då, det var Ron som var viktig för honom. Just nu.
"Nej, de har lektioner. Men nu är klockan runt fem, så jag tror att han kommer snart. Minns du någonting från när du var... konstig?"
"Nja... Inte så mycket. Bara en sak.''
''Vad?''
''Dina ögon. De är så otroligt gula. Jag känner på något vis igen dem."
Nej. Nej, det gör du inte, tänkte Hedwig desperat till sig själv.
"Jaha... vad konstigt... Vi har ju inte träffats förut. Om man inte räknar idag, alltså," svarade Hedwig och andades häftigt och kliade sig stressat i nacken. Kunde han inte bara låta bli att titta på henne? Men på något sätt...ville hon att han skulle titta på henne, se henne i ögonen...
"Ja, jag skulle nog kommit ihåg dig," svarade Harry och fortsatte se på henne.
"HARRY!"
Ron kom inspringande i rummet, och tätt efter honom rusade också en pojke Hedwig inte kunde namnet på, men sett i växthusen. De båda pratade häftigt med Harry och Hedwig kände sig lite obekväm med deras närvaro.
Hon gick tyst till Madam Pomfry.
"Jo, Harry har ju blivit bättre nu..."
"Såklart du kan gå lilla vän. Gå och ät lite svampstuvning nere i stora salen nu och kryp i säng.'' Hedwig tog sina saker och gick, och kände att ingen av pojkarna märkte att hon försvann.
Tyst torkade hon en ensam tår som rullade nerför kinden, men hon visste inte orsaken till den säkert.

JÄTTEBRA! 8D
Mer, tack ^^

♥ Tack men jag har ju två egna fanfictions att skriva på och jag skriver vartannat kapitel, så du får vänta lite. ♥

Okej 8(

Jättebra!