Robin Hood (fyra personer)

Men hon höll tyst om sitt förflutna, då hon skrikit på det språk som hennes barnasjäl tryckt undan kunde mången av männen, om de hade hjärna nog, tänka ut ett och ett annat.
"Jag måste försvara mig? Dessutom är jag väl bara en harmlös kvinna, en slav, var det inte det ni sa?" sa Sidara nu något lugnare, men den undfallande rösten och blicken var som bortblåst hur hon än försökte. Hon var inte den slavinnan längre, okej hon tillhörde Lucian det var då visst och sant, men han verkade ändå inte vilja ha henne som hora? Det var märkligt, då hon trodde att alla män var så, se bara på dem på båten.
Och nu då? Hon hade hoppat på och slått till en i besättningen, och stod här nu och talade till Simon. Fast just nu brydde hon sig inte om sitt liv, hon ville vara fri och kanske döden kunde skänka henne detta.

"Vi uppfostrades alla till olika saker, du till att döda tydligen och jag till att ta hand om ett grevskap, något som jag dock inte lyckades med" sa Midna och log svagt. Hon kunde inte anklaga sig själv för det då hon endast varit tretton när de tvingats flytta, hon kunde inte slåss med James, hon var trotts allt en dam och hon ville inte att hennes huvud skulle rulla. Men hon ångrade att hon inte tagit upp striden med James nu när hon blivit äldre. Men om hon skulle tänka så kunde hon skylla på Simon som inte kommit tillbaka till dem och slagits om sitt grevskap, det land hans förfäder alltid haft och vårdat. Midna visste att hennes farfar skulle vrida sig i graven om han visste vad som hänt med grevskapet nu. Hon suckade inombords, livet var aldrig lätt. Midna tittade upp för att möta Lucians blick och log svagt.
"Det låter bra, det var länge sedan jag åt Oxfilé, de här männen hade aldrig någon sådan fin mat att erbjuda" sa hon och log emot Much och Allan som log svagt tillbaka. "Febern är borta och jag mår inte dåligt fysiskt om det är det du undrar. Jag har nog mått bättre psykiskt men i en tid som denna kanske det är bra att inte ha alla hästar hemma i stallet" sa Midna. Hon tänkte just fråga Lucian hur han själv mådde när skeppet krängde till. En våldsam stöt for igenom skeppet och hon undrade vad det kunde vara. Ovanför deras huvuden hördes det hur män sprang fram och tillbaka över däck, de skrek något men hon kunde inte uppfatta vad. En ljudlig smäll for av, kanoner! Vad kunde de behöva kanoner till?
"Vad är det som försiggår?" frågade Midna och såg på de andar i hytten.

Vildvittra, Svara Tessan! /Vergo

"Jo, vi gjorde ju det och alla kan inte lyckas med det man uppfostrades till.", Sade Lucian och log mot henne, "Men å andra sidan är det svårare att styra ett grevskap än att döda människor.", avslutade han och log brett, det här samtalet var sannerligen roande och speciellt när Midna verkade vilja hålla det på en någorlunda skämtsam nivå. Seriositet var bra i all sin prakt men i vissa fall kunde det bli lite väl mycket, till och med för en man som Lucian vilken var en person seriositeten nästan personifierad.
"Nej, det är sant men hatten av för er matlagning när man är hungrig.", Svarade Lucian, vänd mot Midna och Much till förstahand då det var dem som hade gjort maten, under hans tid som fånge, i vanliga fall.
"I denna tid är det tämligen bra att hålla sig ifrån sundhet och sådant. Världen är inte sund överhuvudtaget, det har jag fått erfara under min uppväxt.", Svarade han henne och han kunde nästan se att hon skulle säga något innan skeppet krängde till. Lucian kastade med huvudet och drog sitt svärd med högra handen samtidigt som han greppade dolken med den vänstra.
"Det ska vi ta reda på, stanna här.", Sade han och gick ut genom dörren; när han kom ut sprang soldaterna på skeppet runt på däck i ett stort virrvarr och andra män, vilka han inte kände igen, hade vapen i högsta hugg. Utan att tänka röt han en order till närmsta man med en hillebard och pekade sedan mot reglingen på fångarnas dörr, något av järn skulle hålla bra mycket bättre än den vanliga plankan de nöjde sig med och skulle det brinna skulle han likt förbannat få springa dit för att öppna upp för fångarna. När han hade gjort det här vände han sig mot stridsfältet igen och ur högen sprang en pirat mot honom med en yxa i högsta hugg, Lucian log stort. Smidigt undvek han slaget, skar honom i knävecket så att han föll ned på knäna och smidigt skar han halsen av honom med kniven. Dessa pirater var både odisciplinerade och dåligt utrustade; att anfalla ett skepp som detta var självmord. De engelska soldaterna tog hand om dem tämligen smärtfritt även om Lucian kunde se några olyckliga själar vilka blev övermannade av ett flertal pirater och därmed ihjälslagna; lite längre bort såg han Simon svinga sitt svärd, riktigt smidigt och fort för att vara en äldre man. I och med att Simon klarade sig riktigt bra behövde inte Lucian tänka på att skydda honom, vilket skulle vara hans första prioritet i vanliga fall, utan nu behövde han bara tänka på sig själv och att roa sig med de pirater som fortfarande fanns kvar. Striden var blodig och tämligen underhållande, Lucian svingade sitt svärd med lätthet vilket lämnade stora blodspår på däck; armar och huvuden höggs av i stridens hetta. Trots hans styrka hade han tränats och fötts med smidighet vilket underlättade svärdsdansen; styrkan gav honom kraften och med det andra lyckades han till stor del undvika slagen även om en man som Lucian också skadades i dessa kaosartade strider. När piraterna hade flytt över på sin båt igen och var på väg därifrån blödde det från ett sår på hans arm, kniven hade lämnat en stor reva i hans högerarm; piraten hade kommit bakifrån medan Lucian slaktade hans kamrat och lyckligtvis hade han sett mannen i sista stunden för att kunna undvika hugget även om han träffat så slapp Lucian lirka ur en kniv mellan skulderbladen. Den lömske piraten var nu ett huvud kortare och hans högra ben var till hälften genomskuret.
"Det var uppfriskande.", Sade Lucian och log brett även om hans kalla ögonpar inte röjde någon egentlig glädje. Svärdet torkade han av på ett närliggande lik innan han röt ännu en order åt några soldater som genast började att släpa bort liken för att dumpa dem i havet; efter det att de tagit piraternas utrustning. Några besättningsmän började att svabba bort blodet medan de andra kollade till hålen vilka kanonkulorna lämnat efter sig. Oavsett hur orädd Lucian var i strid så kunde han inte hjälpa att det kändes olustigt att sjunka till havets djup; det fanns för många historier om havet för att det skulle kännas som ett bra sätt att dö på, det fanns bättre sätt och bättre tillfällen.
När han hade sett till att Simon mådde bra och att allt på skeppet sköttes som det skulle återvände han till fångarna hytt, irriterat lyfte han bort hillebarden för att sedan stiga in där.
"Det var några pirater som ville säga hej men tydligen tyckte inte de att det var lika angenämt som vi tyckte.", Sade han glatt och log mot fångarna trots det sår som syntes på hans arm. Sår hade han fått många gånger innan och de köttsliga såren läkte alltid, inte likt såren i själen vilka fortsatte att värka och göra ont precis som att du hade åsamkat dig skadan dagen innan även om det var flera år sedan den inträffade. Kött läkte alltid, om du nu inte separerade huvudet från kroppen men då kände du inget alls efter det och därmed befriades dina smärtor av döden.

(Aja, sorry vet inte vad jag ska skriva. Min fantasi har gömt sig xD)

Sidara hade mer eller mindre blivit undanskuffad under drabbningen. Då piraterna anföll hade de inte längre tid för henne utan var upptagna med att ta till vapen. Vilket var alldeles perfekt för henne, då striden var i full gång skulle ändå ingen märka henne.
Hon hade gömt sig bakom säckarna på däck och då en man stupade inte långt från henne drog hon honom till sig. Troligen trodde piraten att han skulle få nåd ty han såg alldeles saligt på henne. Men det enda Sidara gjorde var att lösgöra hans dolk och dra den längst hans hals. Mannens blick blev stilla och Sidara visste att nu hade han lämnat denna värld. Hon gömde dolken bland sina kjolar, man visste aldrig när den skulle komma till pass.
En mansröst hördes bakom henne och snabbt kom hon på fötter, hon såg både Lucian och Simon fullt upptagna med sitt liksom resten av besättningen.
"Åh, vad har vi här då?" sa mannen, eller piraten och log ett tandlöst flin mot henne. Sidara gjorde det enda hon kunde komma på, drog svärdet från den andre döde piratens skida och gjorde ett utfall. Mannen som säkerligen inte var beredd på detta särskilt från en slavkvinna fann snart att han mött sin överman, eller kvinna.

Långt därefter fann männen henne då de städade skeppet från lik. Sidara med två döda män och ett blodigt svärd i handen, ja det var bara en saks som kunde dras av detta. Sidara som fann det klokast att inte ta upp striden med dem då hon säkerligen skulle finna sin död släppte svärdet och om än motsträvigt och svärande och mycket slavlikt fördes ner för att dömas inför Lucian. Han var hennes herre och han var den som skulle bestämma straffet, hon en ofrälse och kvinna hade brukat svärd.
En av männen slår upp dörrarna och hon förs in till dem alla med en hatfylld blick mot mannen som höll i henne.

Midna hade aldrig hunnit fortsätta samtalet innan Lucian hade lämnat hytten, stanna här hade han sagt, ja som om de skulle kunna göra något annat. De hade inte direkt någon chans att fly och även om de kom ut ur hytten vart skulle de gå? De var mitt på havet och hon hade ingen lust att bada. Hon hörde hur människor trampade omkring på däck, hur folk skrek, hon gissade att det berodde på smärta. Sedan blev allt tyst.
"Verkar som vi vann" sa hon lågt och männen såg på henne.
"Hur kan du avgöra det?" sa Robin barskt och hon suckade.
"För att det inte är någon som jublar, vi har inte direkt något att jubla för om vi har vunnit striden om vårt egna skepp" sa hon bara kallt och som för att bekräfta att de hade vunnit steg Lucian åter in i hytten och Midna nickade bestämt åt Robin som satte sig grinigt ner på golvet. Hon gissade att han hoppats på att Lucian skulle ha dött.
"Det var längesedan jag hälsade på pirater" sa Midna och log för sig själv och såg sedan på Lucian och hennes blick fastnade på såret.
"Lika slarvig som alltid" muttrade hon och tog en trasa och doppade det i vinet för att göra rent såret innan hon rev sönder en bit från ett lakan och lindade om såret på armen.
"En dag kanske du lär dig att ta hand om dig själv" sa hon vänligt.
"Han är våran fiende, varför hjälper du honom?" fräste Robin och Midna suckade.
"Den som är otrevlig här emot mig är du! Så om jag skulle anse att någon av er var min fiende skulle det vara du Robin. Ja Lucian jobbar med prins John, men mig gör det de samma. Om prins John hatar mig skulle det inte göra någon skillnad, min framtid är redan förseglad, så därför kan jag lika väl vara trevlig emot Lucian eftersom han är trevlig emot mig" sa Midna leende och tittade sedan upp när Sidara kom in, hon verkade allt annat än glad, vilket inte var så konstigt egentligen. Hon undrade vad som hade hänt.

När Lucian kom in där utbytte han och Midna ett vanligt skämtsamt ordbyte innan hon fick syn på hans sår; med en fortfarande främmande omtanke började hon att badda hans sår med vin. Det sved men han hade känt värre saker och det enda han gjorde när den våta trasan nuddade hans sår var att rycka till lite; det brände.
"Kanske, jag har aldrig haft någon anledning att vara försiktig eller att ta hand om mig själv.", Sade han med en axelryckning, "Men det är ju bra att någon av oss bryr sig.", Sade han med ett leende mot Midna och mycket snart skrattade han lågt medan hon skällde ut Robin. Det var fortfarande lika underhållande. Däremot slutade han att le när Sidara kom in mellan två män och en av dem bar ett blodigt svärd. Lucian kunde se hur hon riktade en hatfylld blick mot vakterna.
"Så, vad har hon gjort nu?", Suckade Lucian och ställde sig upp.
"Hon dödade två pirater och brukade ett svärd. En slavinna ska straffas för det här, välj ditt straff, Lucian.", Sade vakten med det blodiga svärdet och höll upp det som för att visa Lucian. Det var ett irritationsmoment men han var tvungen att göra det och med ett snett leende viftade han ut en tredje vakt som hade följt med.
"Spring för att hetta upp ett brännjärn, vad som ska göras måste göras.", Sade han och gav Sidara en ilsk blick. "Vad hade du hoppats på att göra, fly med svärd i hand? Havet hade slukat dig, tålamod är viktigt och ditt brast när det var som nyttigast.", Sade han avslutningsvis och sedan väntade gruppen i tystnad; Sidara var förbjuden att tala, hon skulle bara ta sitt straff. När vakten kom tillbaka med järnet greppade Lucian det, stirrade på det och snurrade det i händerna.
"Sträck fram hennes handled där Johns märke finns.", Sade han enkelt och vakterna tvingade ned henne på knä, medan den andre tog ett fast tag kring handen på henne: hon skulle inte komma därifrån. Lucian tänkte demonstrera för de andra fångarna vad som hände om man försökte vara upprorisk och ändå var det här ett milt straff; många andra hade tagit hennes fingrar för stöld. Målmedvetet, med ett snett leende och de blå ögonen som glittrade i eufori körde han ned den upphettade metallen mot Sidaras hud. Kvinnan skrek och han tryckte till lite extra; lukten av bränd hud spred sig i hytten och när han såg bakåt såg både Much och Allan illamående ut.
"Låt det där bli en läxa, kvinna.", Sade han enkelt, innan han gav tecken åt männen att släppa Sidara. Hennes straff var avklarat och hon skulle nu få återvända till arbetet oavsett hur ont i armen hon än hade. Olydnad straffades alltid, i alla fall om den märktes. Lucian log när han såg Sidaras arm, Johns märke var bortbränt och när den nya brännskadan läkte skulle det bara finnas ett ärr där; även om hon förstod det eller ej så hade han enbart bränt bort symbolen som band henne till John och straffat henne, samtidigt.

ooc: Hoppas det var okej att hon skrek? Den som inte gör det i sådana tillfällen är inte mänsklig så jag tog mig friheten.

(Lugnt det ^^ det är som sagt mest naturligast ^^xD)

Sidara tvingades ner på knä och såg enbart med skräck på det glödheta järnet i Lucians hand. Minnen från förra gången spelar för hennes minne och hon kan inte se annat än järnet som närmar sig hennes blottade handled.
Hon skrek, smärtan var outhärdlig och hon hade aldrig känt något liknande. Eller jo det hade hon, då Johns märke brändes in i hennes handled. Fast den smärtan mindes hon knappt även om den nu åter kom upp i dager. Varför skulle alla roa sig med att bränna henne? Hon förstod inte vad hans undermening var med det hela förutom straffet, inte då.
Det enda hon kunde ge honom var en hatfylld blick då hon släpades ut ur rummet, av vakterna då straffet var fullbordat.
"Jag försvarade mig bara, ni andra var upptagen med annat." sa hon dovt till Lucian. Till svar fick hon en hård örfil av en av vakterna. Hon kände det knappt, all smärta verkade ha samlats i hennes arm, i handleden som nu värkte och bultade mer än någonsin. Inte för någon verkade bry sig, eller ja kanske Minda och de andra men ingen annan. Hon kastade en sista blick på dem innan de tog henne upp och ut.
Hade de bara vetat vad hon hade under kjolarna hade det blivit ännu värre, och hon var glad att hon inte mist någon kroppsdel.
Då hon åter kom upp på däck slängdes hon framför skurhinken och trotts att hon visste vad de ville stoppade hon ner handleden för att svalka den innan hon motvilligt började med sitt arbete.

Midna tittade på Lucian och ryckte på axlarna.
"Ja någon måste ju göra det och om jag inte gör det vem skulle då göra det?" sa hon undrande och lutade sig tillbaka emot väggen. Hon tittade på Sidara, hon förstod henne, hon hade också försökt döda så många människor om hon trott att hon skulle tjänat på det. Men i hennes fall skulle hon inte göra det, hon hade i och för sig inte heller förlorat något då Simon inte kunnat döda henne, om hon var död kunde han inte gifta bort henne. De andra vände bort blicken när Lucian brände Sidara men hon höll kvar blicken, hon var tvungen att vänja sig vid att se sådant annars skulle hon gå under i det Heliga Landet. Hon visste vad hon skulle vara tvungen att göra, men det skulle ta henne lång tid, hon var tvungen att bilda sin tid.
"Vad tror du John säger om det? Han kanske fortfarande vill ha tillbaka henne en dag?" sa Minda och såg på Lucian.

(Jag tänkte ha ett hopp på ett år och undrar om vi kan ha det snart?)

Lucian tittade åt Midnas håll när hon nämnde John och till det log han bara brett.
"Vad John vill eller inte vill är inte mitt problem just nu; vill han så gärna ha tillbaka henne har han nog inte något emot att brännmärka henne igen.", Sade han enkelt och ryckte på axlarna. Johns vrede var det sista han oroade sig för och det sista han behövde ta itu med just nu. Fortfarande leende vände han sig till alla som befann sig i hytten.
"Tack för en trevlig pratstund men nu måste jag bege mig upp på däck och se till att allt blir fixat ordentligt.", Sade Lucian och log åt fångarna innan han gick ut ur dörren för att sedan regla den. När han hade gjort det så insåg han snart att däcket redan var i ordning - Simon hade förmodligen fixat det - och med en sista blick på en arbetande Sidara gick han in i sin hytt för att lägga sig på sängen med stövlar och vapen. Med händerna för ögonen kände han hur hjärtat dunkade i bröstet på honom, ovanligt fort och det påminde honom lite om ljudet vilken en murbräcka ger ifrån sig när den försöker slå sönder en port. Tunga och kraftiga stötar som följs av ett ljudligt, dovt dunkande ljud.

(Gör det du ^^ )

Sidara såg efter Lucian och stoppade åter handen i vattnet för att svalka, hon arbetade bara då någon kom och såg henne. Och hur det än var så tänkte hon inte lyda någon annan än Lucian, resten kunde dra dit pepparn växte även om hon offentligt inte tänkte göra uppror mer.
Sidara lutade sig mot relingen och suckade ut då vattnet svalkade, hennes handled var röd men hon märkte nu att brännmärket var borta Johns, var det Lucians tanke?
Sidara log lite, kanske, hennes vrede hade nu dämpats och hon tänkte klarare. Även om det smärtade så var det hela inte av ondo.