Törsten efter blod. (privat)

Mark fick samma behandling medan Alice kvicknade till.
”Vad fan var det där för något?” frågade hon och höll knappt rösten stadig pga ilskan, rädslan.
Allt hade gått så otroligt fort. Nikolaj inspekterade kniven som suttit i Marks ben. Balanserade den för att sedan låta fingret glida över den.
Jason och Mark gav varandra en blick men vägrade att möta hennes.
”Bladet och skaftet har inga utmärkelser. De påminner om Fluérila familjen men skulle också kunna tillhöra Drungas.”
Nikolajs röst fick Mark och Jason att äter igen kasta oroliga blickar på varandra.
”Så, så inga problem syrran. Det var säkert bara ett missförstånd”, sade Mark och log nervöst.
De verkade märke förändringen inom henne. Nästan som om de för en gång skull respekterade henne istället för att enbart tolerera henne. Visst hade hon kanske varit en aning jobbig som barn men vilket barn var inte det.
”Mark”, sade Alice varnande.
”Okej, okej, okej”, muttrade han utan att nu kolla på Jason som gav honom en hård blick. ”Vi är bara skyldiga Drungas lite pengar men det kommer lösa sig Alice.”
Det verkade som om hon var nervös. Alice visste hur deras mor skulle reagera ifall hon fick reda på det, hon som alltid tävlade med den uråldriga familjen om vem som var störst, bäst och vackrast.

[Känner att jag börjar få fantasibrist - vilket händer väldigt sällan]

"Åh, ungdomar, riktiga plågor ibland", hör jag en röst säga och smacka ogillande med tungan.
"Rose, kära lilla vän, hade du överhuvudtaget komma till lektionen imorgon, i syfte att lära dig, och inte råka somna?" Jag simmar snabbt bort från Raul och känner hur rodnaden stiger.
"Ja", svarar jag lågt och trampar vatten. Jag fokuserar på hennes fötter istället för att möta hennes blick.
"Bra", säger Rita, i en mer gillande ton. "Men säg mig, är det där dina underkläder du simmar i? Och vem var det som dök ner i vattnet? Har du redan ersatt Erik så snabbt?" Jag harklar mig och försöker komma på ett svar, men det enda som jag lyckas få fram är ett litet mumlade:"Ja, det är mina underkläder..."
Hon ger ifrån sig ett skratt och hoppar undan en gren som attackerar henne. Hon är fortfarande snabb.
"Vi ses snart, kära du!" säger hon och försvinner med ett skratt och ett hopp.
"Hon är lite konstig hon, kanske till och med läskig i vissa fall", säger Raul och skakar på huvudet så att håret inte faller ner i ögonen.
"Det menar du inte..." muttrar jag. "Men tur som det är så är hon bara såhär på nätterna."

Alice tog chansen och sa något som hon egentligen kanske inte borde.
”Så vad säger ni om att hjälpa mig ta över familjeaffärerna och jag låter er skuld gå”, sade Alice.
Orden var snabb men bestämda. Det var vad hon var tvungen att göra. Hon mindes fortfarande rädslan för kvinnan som märkt henne i grottan men det var nästan som om någon annan styrt henne och denna någon annan gissade Alice hade fler som stod under honom.
Nikolaj hoppade nästan till och blekande något. Han hade inte förväntat sig det, varför skulle han. Det var ju nästan självklart att Stefan skulle ta över. Han var äldst och mest insatt, han var den som visat sitt intresse och hjälpt familjen i nöd medan Alice varit ute på äventyr, rest världen.
Ett litet skratt slapp ur Marks mun men då han insåg att hon var allvarlig tystnade han och verkade likt Nikolaj blekna något medan Jason tillskillnad ifrån de andra nästan lös upp.
”Menar du det? Det hade varit awesome och dessutom hade vi sluppit Stefan”, utbrast Jason och de andra kollade på honom.
Stefan var inte bara äldst utan också den starkaste av dem och om han hade hört Jason vid de orden hade han inte blivit glad.
”Även ifall de andra inte är med på det så är jag med dig Alice, hela vägen och tillbaka.”
Alice log emot honom då han sa det sista. Hela vägen och tillbaka var en saga han läst för henne då hon var liten. Efter Nikolaj hade Jason alltid varit hennes favorit.


[Låt oss föra samman dem igen? Kanske får Rose en "kris" eller något liknande? ]

[Om jag visste vilken tid på dygnet det var så skulle det bli lättare x) Eller, kanske går tiden annorlunda på ön? *kör på det* ]


"Lära dig sa du?" undrar hon och höjer ena ögonbrynet. Jag försöker kväva en gäspning men misslyckas. Jag sneglar på Derek och ser att han ser mycket piggare ut, men livet saknas helt i hans ögon.
"Ursäkta mig", mumlar jag. Jag är fortfarande imponerad av att ön inte attackerar oss trots att vi har lektionerna på ön och inte i slottet.
"Ditt nattliga bad höll dig vaken, förstår jag?" frågar hon, lätt irriterat.
Jag tänker över det. Ja. Efter att ha badat i nästan en timme till så satt vi och kollade på stjärnorna, pratade, sprang runt och larvade oss på stranden. Jag gäspar till igen. Herregud, vi betedde oss som små barn igår natt. Jag kastar ett öga bakom mig och ser Raul flina. Typiskt. Jag håller på och somnar och han ser ut att kunna stanna uppe en vecka i sträck.
En suck slipper ur mig men efter en missnöjt skakning på huvudet av Rita så börjar lektionen.
"Hur kan man utnyttja magi på bästa möjliga sätt?" frågar hon och ser hoppfullt på oss. Och till hennes och min glädje är det jag som kan svaret på den här frågan.
"Det kan man inte", fastslår jag.
"Varför inte?"
"Eftersom att det finns flera sorters magi. Ond, god, dålig, bra, lätt, avancerad, osv. Det finns en hel värld med möjligheter. Först måste man ha en situation och sen kanske man kan komma på "bästa möjliga sätt" men utan en situation så är det nästan som att sväva runt i rymden. Man kommer ingen vart", säger jag. Hon ler förtjust och glatt.
"Absolut!"

När lektionen tillslut är klar så hinner jag se Dereks röda ögon. Han ser trött ut. Och ögonen är fortfarande livlösa - fast med lite mer liv nu. Jag puffar till Raul i sidan.
"Jag tror jag ska kalla hit Alice", mumlar jag lågt. Han nickar förstående.
Alice... Skulle du kunna komma?

[Mysko inlägg jag vet, en aning rörigt med-. x) ]
Det skulle krävas förberedelser och planering men för tillfället var det inte rätt tid. Alice kastade sina armar och Jason och drog in honom i en omfamning.
”Vill du ta död på mig”, undrade Jason med ett leende. ”Du har verkligen växt till dig, syrran.”
Alice log vid orden, de fick henne att känna sig stolt.
Så kände hon en tryckande huvudvärk och som om det kliade under hennes skinn. Alice… Skulle du kunna komma? ekade Roses röst i hennes huvud.
Vinglande drog Alice efter andan och Jason som stod närmast stödde henne.
”Vad nu då?” frågade Mark och himlade med ögonen.
”Jag måste bege mig”, svarade Alice snabbt och kände sig en aning orolig för Roses skull.
Även om hon hade saker att göra så var hon tvungen att besvara Rose, hon hade gett sitt ord och dessutom saknade hon henne något fruktansvärt. Hur länge hade de egentligen varit isär?
”Vad menar du?” frågade Mark och rynkade pannan.
”Jag måste bege mig härifrån, förbered för min ankomst och vi ska ses igen.”
Alice började gå emot dörren för att ta sig till Rose snabbast möjligt. Hon hade inte ens en tanke på att samla sina saker eller sina vapen förrän en hand lades på hennes axel.
”Varför?” frågade Nikolaj oroligt.
Han var alltid orolig för henne verkade det som men Alice hann aldrig svara.
”Jag följer dig, Alice men låt mig packa ned de nödvändiga först.”
Alice tänkte först protestera men visste att det inte skulle hjälpa. Han gjorde alltid som han ville, hon skulle aldrig ha en chans att övertala honom.

"Åh, jag är så död", säger jag stelt när jag inser vad jag har gjort. Raul höjer på ena ögonbrynet.
"Jag kallade hit henne för en killes skull. Jag kommer dö", muttrar jag surt och plötsligt flyger en pil mot mig. Jag hoppar förskräckt undan.
Istället för att genomborra min arm så rispar den hela underarmen, djupt.
"Åh, fuck!" flämtar jag. "Jag hatar öns pilar! De ska jämt vara värre än alla andra och göra mer ont! Jävla helvete! Det gör för fan hur ont som helst!" säger jag ilsket och håller igen skriket. Raul verkar vänta på att något ska ske.
Han spärrar skärrat upp ögonen när det han vill inte sker.
"Vad?" muttrar jag och är glad att ön åtminstone inte attackerar så länge man blöder.
"Mitt blod fungerar inte."
"Självklart inte", säger jag bistert. "Vampyrblod har ingen verkan på magi. Och det där var en magisk pil, alltså magi. Ditt blod kommer inte rädda mig. Ingen vampyrs blod kommer hela det här", muttrar jag.
"Vattnet?" frågar han.
"Nej, det kommer inte ha någon verkan på det här såret", säger jag surt. "Ön vill att man ska lida för sina misstag, och mitt var att jag inte var uppmärksam. Och så skulle det ändå inte spela någon roll, Alice kommer döda mig. Men jag måste erkänna att jag verkligen saknar henne", säger jag och biter mig i läppen.
Raul skrattar till, vilket får mig att vilja döda honom.

Alice älskade att känna fartvinden i håret, hon älskade att svischa fram längst vägarna med en motorcykel mellan benen. Ett skri av lycka for ur henne och hon log stort emot Nikolaj som åkte bredvid henne på en likadan förutom att hans var svart istället för röd.
Det fanns många fördelar med att slå ihop sig med trillingarna, konstaterade hon still i sitt sina och saktade in. Hon stannade endast någon meter ifrån stupet som ledde ned emot vattnet, en säker död ifall man föll. Med en liten tvist på nyckeln dog brummandet ut och jämte henne gjorde Nikolaj likadant.
”Och nu?” frågade han samtidigt som han satte av.
”Nu ber vi om tillåtelse att få komma”, svarade Alice även om hon själv inte var riktigt säker men hon antog att det var så det gick till.
Nikolaj såg skeptiskt på henne då hon gick till klippans kant. Drog kniven och lät sitt blod färga marken.
”Ifall du vill ha tillåtelse och hänga med rekommenderar jag dig att göra samma sak”, sade Alice till Nikolaj och räckte kniven emot honom.
Han tog den och skar likt Alice sin hand för att låta sitt blod blöda på klippan.
”Den blödande klippan”, viskade han lågt som om han hört talas om detta.
Alice ryckte till då hon kände hur ett sår öppnade sig längst hennes arm. Hon svor till och Nikolaj såg oroligt på henne men innan han hann säga något kände hon hur något verkade rycka tag i henne och i nästa stund befann hon sig på Roses ö, där hon en gång innan befunnit sig. Någon sekund efter henne stod även Nikolaj vid hennes sida.

"Hon är här", säger jag kort och stelt.
"Det är omöjligt", säger han.
"Nej. Och hon har någon med sig", säger jag, kanske en aning bistert.
"Är det dåligt?"
"Vet inte", säger jag och ser upp mot honom. "Är det dåligt att en till person kan döda mig? I sådana fall, ja, det är dåligt." Han skrattar till.
"Du är verkligen besatt. Du tror att hon kommer döda dig", säger han och ler retsamt, mer retsamt än vanligt.
"Självklart. Jag kallade hit henne för Dereks skull", påpekar jag.
"Du sa att du även saknade henne, kan det ha något med saken att göra också?" frågar han.
"Ja", erkänner jag. "Men jag kommer ligga död på marken innan jag har hunnit säga det."
"Rose, du styr ön, varför är du nervös?"
"För att hon är ovanlig, hon är den enda som gör mig nervös. Hon kom hit till ön på direkten och första gången påverkade inte ens skyddet henne! Hon är ovanlig! Och det borde inte göra mig nervös, men det gör det. Jag saknar henne men mina farfäders blod finns i mina ådror vilket gör att jag fortfarande vill ha full kontroll över hela ön."

”Hej där”, sade Alice med ett leende till vakten som tagit hennes vapen då hon anlände sist.
Han såg på henne för att sedan föra sin blick över till Nikolaj och sedan tillbaka. Ett ogillande uttryck for över hans ansikte och något med hans ögon talade om att han inte gillade att ha henne tillbaka och Nikolaj var ännu något som skrämde upp honom.
”En vän?” frågade Nikolaj skämtsamt tyst i hennes öra, enbart till för henne att höra.
Alice kände skrattet komma bubblande även om hon kände sig en aning spänd. Visste saknade hon Rose och inte på tal om Derek, bara tanken på honom fick hennes kropp att tråna efter honom men något måste vara fel. Varför skulle hon annars kallat henne.
”Får jag behålla mina vapen denna gång?” frågade Alice vakten som inte besvarat hennes hälsning utan stirrade enbart ilskt på dem i väntan på sin härskarinna.
Alice kunde fortfarande inte förstå hur de kunde utlämna sina sinnen så till någon även om det var Rose så skulle Alice inte göra så.
”Gör det där ont?” frågade Nikolaj och nickade emot såret som åter igen hade börjat blöda.
Hans kommentar påminde henne om det som hon hade glömt men hon svarade inte på hans fråga.

"Ibland... Är vakter värdelösa", muttrar jag surt och börjar med raska steg gå bort till honom.
"Vad nu då?" frågar han undrande medan ön attackerar honom, det är jag som blöder, inte han.
"Han släpper inte in Alice utan väntar på mig", suckar jag.
När vi har kommit tillräckligt nära så andas Raul lite mer ansträngt. Jag flinar retsamt mot honom innan jag ser Alice och hennes vän.
Nästa sak jag gör kommer jag höra om i flera år, tror jag. Och jag vet inte ens vad Alice tycker.
När jag är tillräckligt nära de så springer jag den sista biten och kastar mig om halsen på henne.
Jag ser vakten stirra på mig med vördad blicken men annars är den tom.
Något är fel... tänker jag förfärat men skjuter undan tanken och fortsätter flinande krama om henne.