Rolla. Nu. Spenc. >:3

"Vilka då? Jag kan inte komma in",
ropade jag och krafsade prövande
bredvid grottan. Stenen var hård
och omöjlig att krossa på kortare tid.
Och om jag väntade för länge var jag
inte säker på att Miranda skulle klara sig.

"Varelserna", sa Miranda. De hade faktiskt skingrats lite nu, när hon tänkte efter. Hon frågade: "Är Shina okej?"

Jag funderade et tag på vad
Miranda sagt. Varelserna...
Hon måste ha menat de som
döljt hennes spår. "Ja, hon mår
bra... Är du säker på att du inte
kan ta dig ut på något sätt?"
frågade jag oroat.

Miranda satte sig upp. De sista tassarna hon kände på kroppen kilade därifrån och kom inte tillbaka.
"Jag kommer", viskade hon. Ekot bar med sig meddelandet till Wounded.
Med trevande händer började hon krypa åt det håll hon tyckte att Woundeds röst kommit ifrån.

Jag tog några steg bakåt och stirrade stint på hålet.

Miranda stötte många gånger i väggar och utstickande kanter och fick sig nog några blåmärken här och var.
Hon kände att varelserna nafsade henne i tårna och hon fick panik. Ökade på takten, men plötsligt nuddade hennes händer något annat än sten. Det var gräs.
"Wounded?" Det ekade inte längre. Hon måste ha kommit ut ur grottan, men det var fortfarande mörkt.

"Där är du ju!" utbrast jag och log
mot Miranda. Men, hon verkade
inte titta på mig utan någonstans
bakom mig nästan. "Hur mår du?"
frågade jag och rynkade min fjälliga panna.

"Jag ser ingenting...", mumlade Miranda, "Hur djupt är vi i skogen?"

Shina

Jag stirrade på Eaton.
"Du... du...", sa han, på mitt språk.
"Ja?"
"Du... ääh...", han visste antagligen inte hur man sa det han ville få fram.

[Det är din tuur, Wolf :3]

"Kan du inte se!?" utbrast jag
förvånat och knep ihop ögonen
till en beskymrad min. Toppen,
tänkte jag och flyttade mig närmare
Miranda. Sedan fällde jag ut en
vinge framför hennes fötter.
"Klättra upp, det är en bit till lägret.
Shina och Eaton väntar där."

[Jag skrev det andra inlägget den 15 maj. Var tvungen att tagga dig eftersom du inte svarade :3]

"Hur djupt in är vi i skogen Wounded?" ropade Miranda ut förtvivlat, "Ju längre in vi är desto mörkare blir det ju!"
Hon trevade med händerna och kände tillsist Woundeds vinge. Hon kravlade sig upp på hennes rygg och lade sig platt för att känna närheten och för att hon inte skulle trilla av.