Förbjuden kärlek

Egeria red under tystnad vid Lancelot, tillslut såg han på henne. "Tycker du om henne?" säger han mjukt och kastar en blick på hästen och hon nickar. Hur skulle hon säga att hon inte gillade gåvor? Mest för att hon aldrig skulle betala igen det eller liknande, och det med Isis med. Hon tar ett djupt andetag och berättar det om Isis och att Egeria tycket att i offentliga sammanhang skulle han bete sig som om hon var den enda, Isis alltså. Han nickar, "Om du vill det så." säger han och Egeria suckar, "Inte för att jag vill det du måste själv förstå varför." men hon säger sedan inget mer, ibland var han bara trög.

"Isis är du nervös?" frågade Fai och hon nickade.
"Jag är mest rädd att någon skall komma på oss, jag vill inte se dig eller Egeria dö" sa hon sorgset och Fai tittade på henne.
"Lancelot då?" frågade Fai och hon tittade på prinsen.
"Jag vill inte att han skall dö men jag skulle inte bli ledsen" sa hon uppriktigt.
"Du kan vara en kallhjärtad kvinna Isis" sa Fai och hon tittade bara på honom men han log.

"Sen gillar jag inte gåvor, eller jag älskar Naamari." säger hon och klappar henne på manken. "Det är det att jag inte äger något, eller jo en del men officiellt är det Isis. Men jag kan aldrig ge något igen eller betala igen." säger hon och suckar sedan då han börjar med att hon inte behöver betala tillbaka och att han bara gjorde det av kärlek. Hon suckar irriterat, hon visste det, men han kunde inte förstå henne, hade han någonsin levt utan pengar och makt? Nej, troligtvis inte.

"Isis jag bara skämtade" sa Fai när hon inte sa något.
"Fai jag förstod att du skämtade men jag är kallhjärtad" sa hon och suckade "Jag bryr mig knappt om några. Jag vill inte ha människor nära mig rädd för att de kan hända dem något" sa hon.
"Isis det kommer inte hända mig något" sa Fai tröstande och hon log svagt. Hon önskade och hoppades det var sant.

De fortsätter ritten tills solen står mitt på himmeln och de börjar se sig om efter ett ställe att rasta hästarna på och få i sig en matbit. Vagnen och soldaterna kommer ikapp dem och snart hittar dem e n fin glänta att rasta i.

Isis stannade hästen och satte av. Lancelot gick motvilligt fram till henne.
"Har resan varit angenäm? Om du känner dig trött kan du resa med vagnen i morgon" sa Lancelot, hon hörde hur hånande rösten lät även om han log och var artig.
"Nej det går bra" sa hon och log varmt emot honom.
"Jag kan ta hand om din häst My Lady" sa en stalldräng men hon skakade på huvudet.
"Jag tar hand om henne själv" sa hon och tog Nabaro och gick bort till hagarna för att börja göra i ordning henne.

En stalldräng kom fram till henne och mer eller mindre ryckte från henne tyglarna. "Jag vill prova själv sir." sa hon bryskt och ryckte tillbaka tyglarna. "Du kan inte." sa han och såg hånfullt på henne, "Kanske inte men jag kan lära mig." säger hon och tar Naamaris tyglar och leder iväg henne. Sedan börjar hon ta av alla remmar och liknande, inte så svårt egentligen, men att sätta på dem sedan? Egeria ville lära sig, eftersom hon alltid bara fått lånat hästarna så hade hon aldrig lärt sig sådant heller.

Isis tog hand om Nabaru och klappade hästen på halsen. Nabaru hade alltid varit henne trogen och Isis älskade stoet.
"Du har bra hand med henne" sa en av vakterna som kommit upp bredvid henne, Isis nickade bara. Hon var alltid på vakt när vakter kom nära henne. "Jag har aldrig sett en kunglighet ta hand om sin egna häst"
"Jag är inte som andra" sa hon bara.
"Nej verkligen inte" sa han och gick närmare henne. "Prinsen skall skatta sig lycklig"
"Mm" sa hon endast och vakten sträckte ut handen emot henne.
"Hon är inte din" sa en röst och la en kniv över vaktens hals. Isis tittade på Fai som hade fått något hårt i blicken, hon var förvånad.
"Jag har inte rört henne" sa vakten skrämt.
"Men du tänkte, det är illa nog" sa han och tog sedan undan kniven. "Gå och titta inte på henne igen!"
"Jag skall inte" sa vakten skrämt och gick iväg.

Egeria satte sig vid elden och betraktade kvinnan, hon var inte från slottet utan hade följt med Fai och Lancelot. Kvinnan var inte precis vad man kunde kalla vacker, förutom håret, som var vackert tjock och korpsvart. Men hon haltade ena benet tycktes vara kortare än det andra, men vad spelade det för roll när man skulle laga mat? Och ofta var ett vackert inre bättre än ett vackert yttre.

Isis tittade på Fai och log tacksamt.
"Du hade inte behövt göra det" sa Isis.
"Jag ville inte att du skulle behöva bloda ner dina händer" sa Fai och la en arm runt henne och förde henne till eldstaden och satte henne bredvid Lancelot.
"Du bör ha koll på dina män så de inte tar din fru ifrån dig" sa Fai och Lancelot hummade bara till svar. Isis såg på Egeria och log svagt.