Vampire lady (privat)

"Nej!" Hon satte händerna för öronen och skakade på huvudet.
"Nej nej nej!"
Hon skakade "Du dödade dem för att mig." Hon darrade och såg bort.

"Jag ska sova nu." Han lade sig i kistan och stängde locket efter sig.

Han gick fram till henne och tog bort händerna från hennes öron, "Nej, du har fel, jag räddade dig." sa han bestämt och såg in i hennes ögon för att hon skulle se att han talade sanning.

"God natt då." sa Adriana och lämnade argt vagnen och gick sin väg längst landsvägen, nu var hon ordentligt förbannad, på honom, på vampyrgrejen, ja allt som detta förde med sig.

Hon såg på honom och såg sedan bort.
"Men varför tog du mig inte då? Jag var .." Hon såg på sina händer och försökte ta sig loss. Hon såg sen Adriana Utan Williham.

"Jag tog dig ju då smittan ännu inte hunnit till dig. Och jag räddade dina föräldrar från en mycket långsam och plågsam död. Snälla Kendra vad du än vill tro, jag är ingen elak människa." säger han bedjande och ser på henne.

Adriana ser dem, men fortsätter förbi hon orkade inte med någon nu inte ens sig själv.

"Det har du rätt i." Hon såg på honom. "Du är ingen människa:" Hon såg sedan bort. "Nej de hade inte smittan. De skulle tala om för mig. Eller våran kokerska." Hon såg på honom.

Williham hade kommit ut och gick efter Adriana. Han hade lugnat ner sig och var nu ångerfull.

"Nej, jag är inte människa, men har varit och de hade smittan, de ville inte oroa dig, att du skulle ta risker att du skulle dö." sa han alvarligt åt henne.

Adriana hör stegen efter sig men hon vänder sig inte om utan fortsätter gå, hon är fortfarande sur.

Williham kom fram till Adriana och såg på henne. "Varför är du sur?" han såg på henne och lade huvudet på sned. "Vill du inte ha en häst? Men tre?"

Hon såg bort från honom.
"Vad händer om vi står i solen?"

Adriana vänder sig och ser på honom, "Jag vet inte, och nej jag vill inte ha tre." sa hon och rynkar på pannan, "Jag vill bara inte ha saker jag aldrig kan ge igen, jag har inget." säger hon hopplöst och ser på honom och hoppas att han skall förstå.

Karl suckade åt hennes tvära vändning, "Vi dör, Har du lust meddet? Ska vi göra det?" sa han likgiltigt och såg på henne.

Han såg på henne och tog hennes händer. "Spelar det någon roll vad du ger mig? Jag VILL ge dig saker. Jag vill se dig le. Dansa och sjunga. Jag vill se dig lycklig och det är DET du kan ge mig. DET har du." Han log försiktigt och släppte hennes händer.

Hon såg på honom. "Nej." Hon gick tillbaka till vagnen och klättrade in i den och satte sig i kistan.

Adriana såg stumt på honom med förvånad blick, sjunga var något hon aldrig gjort och dansa var bara något han hade försökt att lära henne med blandat resultat. "Men det är inte samma sak." protesterade hon och funderade på det där med att le och vara lycklig, hade hon någonsin lett eller vart lycklig? Nej, hon trodde inte det.

Han skrattade gott och följde efter henne men stannade i dörröppningne och lutade sig nocalant mot väggen, "Trodde du ville dö?" sa han och såg på henne.