I en förändrad värld (Roll för alla)

((Ja))

Jenna vaknade med solen uppgång. Som hon hade trott så hade det varit en klar natt men morgondaggen hade lagt sig som ett blött täcke över henne. Morgon pigg som hon alltid varit skuttade hon upp och glömde nästan att hon inte var själv lägre. Hon såg på den lilla flickan som låg jämte henne och mindes gårdagen. Det var bäst om hon väckte Sonia för tänk om hon vaknade då hon var borta. Med en lätt hand på Sonias axel väckte hon den söta flickan.

Sonia öppnade sömnigt ögonen och möttes av Jennas blå blick. Hon gäspade men var snabbt uppe på fötter.
"Jag skulle behöva bada nu." Sade hon med en missnöjd min då hon såg att hennes händer var brunstrimmiga av smuts. Sonia plockade ihop sina saker och drog av sig understället, men hon gav inte tillbaka det till Jenna, det var ytterligare en sak hon lärt sig, det var oartigt att lämna tillbaka smutsiga kläder. Solen höll på och gå upp och färgade himlen vackert rosaorange. Sonia hade alltid tyckt om soluppgången, det var början på något nytt. Hon var färdig att lämna när Jenna ville det.

((Är det fel att vi fortsätter även ifall de andra inte är här ? ))

Jenna instämde, det var dags för ett bad för dem båda. Lukten av kadaver hängde fortfarande kvar i deras kläder. Oftast spelade det inge roll om hon var smutsig och luktade illa, för vem skulle lägga märke till det? Det var en vana som satt kvar ifrån huvudstaden. Självklart blev det inte lika ofta hon tvättade sig som där men att tvätta sig varje dag var ändå överdrivet. Jenna hade inte så mycket att packa ner i sin ryggsäck utan satte bara kniven i bältet, ryggsäcken på ryggen och bågen över axeln. Sedan väntade bara den jobbiga delen. De var tvungna att bestämma sig vart de skulle ta vägen men det kunde ännu vänta.

Jag gav ifrån mig ett litet fnitter. Ingen hade märkt det jag sa och sådant fick mig ofta att garva. Men då var det inte det bästa tillfället att skratta, så jag gav bara ifrån mig ett litet fnitter ingen hörde.
"Öhm... Jag heter Olivia, om du ville veta!" sa jag till nykomlingen.

((Jag tror inte det...))

Sonia hade en svag känsla i magen av att de måste ha ett mål. Att ströva omkring i skogen dög inte. Det skulle betyda att de alltid var på flykt och även om hon tyckte om Jennas sällskap så var det inte bekvämt att alltid vara på sin vakt mot soldater och andra, mer naturliga fiender, som björn och varg.
Hon klättrade upp i ett träd och lokaliserade sig lite snabbt. Hon såg knappt sjön, och skogen fortsatte så långt ögat nådde åt alla håll, bakom dem fanns ett högt, högt berg som Sonia verkligen inte ville klättra uppför, bergsväggen var kal och till synes utan skrevor. När hon var nere på marken sa hon,
"Ska vi bada först, sen fortsätta gå?"

Jenna kollade imponerat när Sonia enkelt klättrade upp i ett av träden. Aldrig hade hon sett någon klättra så men sedan hade hon ju inte träffat allt för mycket folk utanför huvudstaden. Själv var hon både för tung och klumpig. En gång hade hon tillochmed försökt sova i ett träd men det gjorde hon aldrig om.
”Det låter som en plan.” Svarade hon Sonia med ett leende.
Sonia verkade redan blivit mer säker på sig själv efter bara en natt i skogen.
”Vad såg du?” Undrade Jenna medan de började vandra tillbaka mot Sjön.

"Det är mycket skog, vi måste ha hamnat i någon slags urskog, träden längre bort ditåt", här pekade hon åt väster,"är de största jag någonsin sett, även om jag inte sett många träd i mina dar måste de här vara större än de flesta. Norrut är det ett berg, resten är skog. Överallt." Sade hon och rös. Hon log lite försiktigt mot Jenna, det kändes ovant, men ganska trevligt, bestämde hon sig för. Hon såg en av växterna som Jenna visat henne dagen före, och hon plockade snabbt upp den och gav den till henne, stolt över att hon lärt sig. Så här hade Sonia aldrig betett sig mot någon, fast de omständigheter som rådde var ju inte precis normala heller. Dessutom var Jenna den första som verkligen respekterade henne och behandlade henne väl. Hon stannade när de kom fram till sjön.

Tanken på träd och skog lugnade Jenna. Hon ville inte bege sig söder ut. Det platta landskapet där var näringsrik och lättodlad vilket gjorde att det fanns stora arbetsläger och få gömställen. Hon såg hur Sonia plockade upp lite våtarv. Det var en snabblärd följeslagare hon hade fått.
”Den kallas våtarv och är helt okej att bara ätas som den är.” Föreläste Jenna medan hon klädde av sig naken och hoppade i sjön. ”Den sägs hjälpa emot hosta, vara bra i sårsalvor och mot olika hudbesvär som eksem och kliande utslag”
Jenna hade aldrig varit särskilt blyg och vattnet var fortfarande ganska varmt trotts natten. I vattnet trivdes Jenna som fisken, det var hennes element. Hon dök och fortsatte sedan att berätta om Våtarv.
”Den har ett högt näringsvärde och är rik både på kolhydrater och protein…”

((I'm pretty much stuck... XD))