Meeting of the worlds [Begränsat]

Link hade blicken fäst på en plats i fjärran medan han lyssnade på samtalet mellan bröderna, som tydligen inte var bröder. Men han ansåg själv att den där Loki var en aning envis, han hade en syster som hette Saria, de var inte syskon egentligen men han såg henne som det. gjorde det dem mindre till en familj då? nej! Han saknade henne plötsligt, hon hade blivit en Sage för många år sedan och nu var hon borta. Link stod stadigt på marken när lådan började oväntat röra på sig. Den landade sedan på marken och han tittade på dem andra när de gick ut och följde efter dem ut och in i något som han trodde var en kyrka. Han hade inte besökt några direkt kyrkor bara olika varianter och Temple of times. Sheik verkade dra samma slustsat och Midna sa inget alls. Han var inte säker på hur bekant hon var med tempel och kyrkor. Han förstod dock inte vad de andra reagerade så starkt över?

"Now, how about we inspect that church?" sade han glatt. "If the man with the potato ran this way, who knows what he could have done in here!"
Doktorn gick med raska steg fram mot porten, som självklart var låst. Han drog fram sin sonic screwdriver och försökte att öppna den.
"Deadlocked, of course..." mumlade han, puttade lite på dörrarna för att känna hur robusta dem var, sedan tog han lite sats, sprang fram emot dem och sparkade upp de två portarna.
"Haha! Now, that's what you do when your screwdriver doesn't work!"
Sedan tystnade han när han såg vad som fanns i slutet av den långa korridoren av bänkar. På båda sidorna av talarbordet stod två stenänglar med sina ansikten gömda i sina händer.
"Oh no... No, no, no! Not now, not with legs!"
Utan att vända blicken från änglarna talade han till dem andra.
"Now, these creatures turn to stone the moment they are observed by a living creature, and yes, the Daleks are alive inside their shell, but the moment the lights goes out or you blink, or turn your back for that matter, they attack. And they are fast. Faster than you have ever seen, so whatever you do, don't blink..." han tänkte efter lite. "...at the same time. And don't run away."

WOAH NU HAR JAG INTE SKRIVIT PÅ EN HALV EVIGHET OCH JAG ORKAR INTE RIKTIGT LÄSA ALLT FÖR JAG ÄR EN DÅLIG MÄNNISKA MEN JAG VILL SKRIVA SÅ NU KÖR VI!


~~~~~

Marken är ojämn under Chells fötter. Hon stapplar snabbt fram genom skogen och vänder sig skräckslaget om lite då och då för att se till att ingen följer efter henne. Striden som nyss hade skett mellan Chell och GLaDOS samt hennes kumpaner är bara ett suddigt minne, nästan allt är luddigt faktiskt.

Hon minns nästan bara smärta och rädsla. Åh, all smärta. Elchocker, slag, lasrar. Tårarna rinner ner för hennes kinder och droppar ner på marken. Hon är mer rädd än vad hon har varit på länge, det är till och med värre än när hon var fast på Aperture och mötte GLaDOS för första gången.

Chells hår doftar bränt och hennes kläder är trasor. Blodet rinner nästan överallt och varenda muskel i hennes kropp skriker av smärta.
Hennes ben är svaga och darrar som ett asplöv, hon greppar desperat tag i ett nytt träd inför varje nytt steg hon tar. Utan dem hade hon inte kunnar ta sig fram alls. Hennes fingrar kramar om stammen och naglarna skrapar på barken.

Trots trädens hjälp faller hon tillslut hejdlöst mot marken. Hennes reflexer är sämre än vad de någonsin har varit och hon hinner inte hindra smällen med sina armar. Chell tycker sig höra ljudet av någonting som krasar till och skriker högt med huvudet pressat mot marken, djupt ner i mossan. Hon ligger kvar ett tag men tvingas efter en stund att lyfta på huvudet. Hennes näsa har blött ner mossan vilket hindrar hennes andning.

Hon släpper fram ännu ett skrik som ekar mellan träden och biter sig sedan i kinderna. Hon vill inte att någon ska hitta henne.

De kanske hittar henne.
Även om de är döda kanske de hittar henne.
De kommer hitta henne.
De kommer hitta henne och döda henne.
Eller ännu värre, ta henne tillbaka dit.

Smaken av blod sprider sig i hennes mun, men hon vågar inte sluta bita sig själv i kinderna. Huvudet dunkar och hon öppnar munnen en kort sekund för att spotta up en munfull med blod.
Hon skakar och börjar skratta galet. Här sitter hon, mitt ute i skogen alldeles ensam. Hon vet inte var hon är, bara att hon är i en skog. Hon vet nästan ingenting. Hon kan knappt komma ihåg något.

"My name... Is... Chell. I was a... Test person... At... Aperture... Science. I escaped, but they took me back. Two times... I escaped again... They almost took me back. I killed them... I won."

Hon skrattar ännu högre för sig själv. Skrattet blandas med snyftningar från all smärta och hon känner en konstig blandning av salt- och blodsmak i munnen.

"My name... Is... Chell. I was a... I was a..."

Hon skrattar ännu högre och börjar gunga fram och tillbaka. Smärtan driver henne galen och hon tycker det känns som att sväva på moln. Moln av smärta och rädsla.

"My name is... My name is... My name is... Chell? Is it? Chell?"

"My name... Is... My name... It is..."

Hon kommer inte ihåg någonting längre. Hon försöker resa sig upp och tappar synen några sekunder på grund av den extrema smärtan. Hon ser någonting falla ut ur hennes ficka och skrattar högt när hon sträcker sig efter det.

Ett litet fickur i guld.

Chell känner inte igen det, hon känner en viss koppling till den. Det är bara någonting hon alltid har haft, men aldrig kunnat öppna.
Det är som om den försöker säga henne någonting.
Nej, inte säga henne någonting.
Det är som om den skriker till henne.
Den vrålar.
Den är lika rädd som hon är.

"Why not? I'm gonna die anyway. Let's see if I can open you." mumlar hon mellan snyftningarna.

Hon vill inte dö. Hon vill verkligen inte dö. Hon är fri och hon vill att det ska fortsätta vara så.
Klockan öppnar med ett litet klick och det är som en enorm våg träffar henne.
Alla minnen.
Hon vet vem hon är.
Hon vet vad hon gör här.

Chell ställer sig upp och sträcker ut armarna i luften. Hon ignorerar smärtan, snart är den över. Det vet hon.
Det är en av fördelarna med att vara en Time Lady.
Chell låter det orange eld-liknande skenet omsluta henne och hon skrattar igen, denna gången av genuin lycka.

(Jag måste hålla mig för skratt just nu pga mitten-bilden xD)
Om Doctor hade varit utomhus hade han kanske sett ett ljus komma från skogen, men han skulle säkert blivit distraherad av något annat ändå. Just nu stirrade han för glatta livet mot en av änglarna. Han hörde porten öppnas bakom honom och en man gå in. Han visste inte hur, men han verkade kunna avgöra könet på folk via deras fotsteg.
"Well, Doctor. The Daleks are gone for now, and now it's your tu-" Doctor antog att Master hade sett änglarna. "Are those-"
"Yep."
"And the Dalek outside, it was looking at-"
"Indeed. You destroyed it, didn't you?"
"Yes, yes I di-" ett sus hördes och Masters röst försvann. Han bad Rose titta mitt imellan de två änglarna så att båda var i hennes synfält. Sedan vände han sig snabbt om, de två änglarna hade brytit sig loss från pelarna och hade varsin trubbig kjol under resten av klänningen. Och den stod med ansiktet någon decimeter från Doctors. Dess ansikte var förvridet i ilska. Den andra, också inom hans synfält, stod direkt bakom Thor.
"There's no way... I can't defeat them this time." mumlade han för sig själv. I hans ögon var de chanslösa. Han skådade den delen av rummet som var direkt framför honom efter en möjlig spricka, men han såg ingenting. Hans screwdriver gjorde ingen nytta längre heller. Han kunde likagärna välkomna dem. Han skulle precis stänga ögonen då porten åter igen slogs upp. Ännu ett bekant ansikte, och detta ansiktet verkade känna igen honom till skillnad från Rose.
"Hello, Doctor! Say, what happens to stone when you apply a very powerful laser to it?" sade han.
"It explodes. Nice to see you again, Captain." i sin ögonvrå såg han Thor rycka till. Fanns det någon kapten han kände till? "Have you aged? You look a bit older. And how did you recognize me?"
"Well, you have the same look on your face. And yes I have." Harkness pekade geväret han höll i mot den ena ängles framför Doctor och avfyrade den. änglen exploderade, men Doctor visste att den förr eller senare skulle bygga ihop sig igen. Jack sköt de andra också, och Doctor meddelade de andra att dem borde lämna kyrkan direkt.
När han steg ut kom en av värdshus-arbetarna fram till honom.
"I'm sorry for upsetting you before, can I get you something to drink, on the house?" frågade hon. Doctor tänkte efter en stund. Han kände sig fortfarande skakad och smått irriterad.
"A juice box. And make it a Mott's, god damn it."
"What is this juice box you speak of?" frågade hon.
"Oh, never mind... Just get me some lemon tea."

Link bestämde sig för att söka efter en väg hem. Han fann det inte någon mening att vandra in i templet. Ganondorf var fortfarande där ute någonstans och han var tvungen att få hem Sheik. Inte bara för att han var orolig för Zelda utan också för att hennes folk behövde dem. Utan hennes styre kunde vad som helst hända. Link ville inte tänka på de gånger hon inte styrt Hyrule. De hade alltid blivit mörka tider. Link kom fram till en sjö och log, det var länge sedan han simmade. Han tog upp Zoras mask. Han kände den välbekanta förändringen. Den var aldrig trevlig men han tog sig igenom den som vanligt. Han tittade ner på sina händer och log, han hade de välbekanta fenorna och hans hud var i stället blå. Han dök ner i vattnet och simmade ner mot botten. han behövde tänka och bästa sättet att tänka var om han var helt själv

Efter att ha druckit upp flera koppar med te gick han ut då det nu var kväll och månen än en gång var uppe. Den var nu ännu större. Han pekade screwdrivern mot den och scannade den, den närmade sig nu ännu snabbare. Om den inte stoppades skulle denna världen att förstöras. I vanliga fall rörde sig månen långsamt iväg från Jorden, och i framtiden skulle forskare ordna en energistråle som höll den på plats. I deras värld iallafall. Vad kunde orsaka detta? Hur kunde han stoppa det? Kanske någon av dem andra visste. Han frågade Jack, men han hade aldrig varit med om något liknande. Han satte sig ner, konfunderad, men gick sedan över till Thor och frågade honom om han visste något.