PRS mellan Sideswipe och Ginny!!!!

Jag stirrar på den allt för väl bekanta militär jeepen som precis har sladdat in på skolgården och stannat bara tio meter från mig. Dörrarna öppnas och Ceeth, Lex, Peter och Hazel kliver ut. I en bil efter dem kommer Mike, Nick, Tom och Klayde.
Ceeth sveper med blicken över alla på skolgården och stannar tillslut på mig. Det ser ut som om han kommer bryta ihop. och tar några steg fram mot mig men jag ger honom en hård blick och han stannar.
"Emma...?" mumlar han. "Emma... Snälla..."
Jag tar ett steg framåt. "Ge upp Ceeth. Jag kommer inte tillbaka."
Han stirrar på mig. "Men..."
"Men vadå? Tänker du tvinga mig? Tänker du... NI tillsätta våld?"
"Em, sluta." Peter ser bestämt på mig. Bredvid står Hazel med allvarlig blick.
"Sluta med vadå, Peet? Vad är det jag ska sluta med?"
Han tar ett steg mot mig. "Med allt. Med det här! Sluta agera som om du vet allt" Som om du är herren på teppan! Du är inte bäst! Du kan inte allt! Det kan ingen. Så sluta bete dig så själviskt!" Peter kokar av raseri.
Jag skrattar till. "Du har väntat länge på att få säga det där, eller hur?" Jag ler hånfullt och han ryggar ett steg bakåt.
"Em... Vad har hänt med dig?"
Jag skrattar. "Med mig?Jag har insätt hur det är att vara normal! Hur det känns att leva ett vanligt liv!"
Jag ser hur alla mina förra vänner plågas av mina ord och jag känner lite skuld.
"Jag kan gå med på en deal." Jag sätter händerna i sidorna och ler. "Om Ceeth vinner över mig i en svärd fight så följer jag med er tillbaka. Och om jag vinner lämnar ni mig ifred, okej?"
Lennox går emot mig. "Emma..."
Men Ceeth avbryter honom. "Visst." säger han. "Men på ett villkår."
"Vadå?" Jag rynkar pannan.
"Vi ska ha riktiga svärd." Han ger mig ett leende och jag skrattar. Folk viskar och jag känner mig lite uttittad.
"Vad hade du trott?" frågar jag. "Att vi skulle använda sparr-svärd?"

Ceeth står framför mig. det känns skönt att ha på sig sina gamla tränings kläder och att hålla i sitt gamla svärd. Allt är som förut.
"Låt kampen börja!" Domaren blåser i sin visselpipa och Ceeth gör ett utfall mot mig. Jag parerar och slår tillbaks. Men Ceeth är snabb, han har också tränat.
Jag blir förlorar fokus för ett ögonblick och Ceeths svärd skär in i min över arm. Men jag avbryter inte för det. Jag gör ett utfall och Ceeth blockerar.

Det är jag som vinner. Jag svingade mitt svärd och Ceeth hoppade undan men han var inte tillräckligt snabb och fick ett ytligt snitt i magen.

((Du kan väl skriva om mötet med Tina? Typ att en vecka senare så kommer Haz till skolan och letar reda på Em och stöter på Tina. Typ))

((Ok.))

Hazel kunde inte titta på Emmony och Ceeth's fight. Hennes blick flackade hela tiden över till Nicholas.
Hans ögon var rödsvullna av gråt och han hade ringar under ögonen efter att inte ha sovit ordentligt i flera veckor, ja, månader. Han hade inte lyxen att sysselsätta sig med att lära ut bågskytte så att han skulle vara riktigt distraherad och väldigt uttröttad på kvällen. Han var förstörd.
Peter stod tyst. Hazel la en hand på hans arm och nickade mot Nick. Han log sorgset.
Hazel gick över till Nicholas och la försiktigt en hand på hans axel. Han vände sig och tittade på henne, för trött och ledsen för att ens vara förvånad. Han verkade lite tröstad av gesten, och klämde faktiskt fram en tacksam blick innan han vände sig tillbaka mot Emmony och Ceeth.
Hazel kände ilska gå igenom henne. Det här var fel. Det här var så fel det bara kunde bli. Det var helt jävla idiotiskt. Emmony hade rymt från Pentagon, nu var hon en jävla idiotiskt elak människa och slogs med sin bror. Och skrek på Peter.
Hon ville verkligen avbryta det hela, men hon kunde inte. Hazel hade inte rätt att göra det.
Ceeth förlorade. Hans ansikte var en uttrycktslöst, och hon insåg att han kanske redan vetat att han skulle förlora.
Nicholas, Peter och Ceeth följde med Hazel in i bilen. Lennox satte sig i förarsätet utan ett ord och startar bilen. Tom och Klyde är knäpptysta.
De är alla i shocktillstånd.
Men snart gråter Nicholas, Ceeth och Peter igen.
Hazel har aldrig känt sig mer vilsegången.

"Aj - Ursäkta." Sa Hazel snabbt när hon sprang in i ännu en elev.
Skolgården var fullpackad. Hur skulle hon hitta Emmony?
"Det gör inget." Flickan hon nästan fick att ramla vänder sig tittade på henne med blåa ögon, och en våg av överraskning och igenkännande sköljde över Hazel
"Jag känner dig!" Utbrister den blonda, blåögda flickan. "Ha-Hayley?"
"Hazel." Rättade hon. "Och du är... Tina?"
"Ja!" Tina strålade. "Vi gick i samma skola tills jag bytte, eller hur? Bästisar i ettan, kommer du ihåg?"
Hazel kunde inte motstå att skratta. Det här var bara så konstigt.
"Ja. Och våra föräldrar var vänner. Ni kom över på middag flera gånger."
Tina log.
"Ja! Din pappa lagade de godaste pannkakorna jag någonsin ätit. Hur mår de?"
Något inuti Hazel vreds åt smärtsamt. Hon tvingade sig själv att inte titta ner på marken, men hennes leende smälte av ansiktet.
"De dog något år efter att du lämnade skolan."
Tina's ansikte föll.
"Seriöst? Jag är så ledsen." Sa hon sympatetiskt.
Jag har fått nog av sympati! skrek något i Hazel, men hon klämde fram ett leende.
"Det är okej."
"Var bor du nu då?" Frågade Tina nyfiket.
"Hos en släkting." Förklarade Hazel. "Han, öh, tycker inte så mycket om barn, och han jobbar mycket, så jag träffar honom inte så ofta. Men mina vänner bor på samma gata och jag är mest hos de."
"Vad kul." Tina såg glad ut. "Går du i skolan här?"
"Nej, jag letar efter en gammal kompis... Emmony, känner du henne?" Frågade Hazel hoppfullt.
Tina såg förvånad ut.
"Ja, Emmony känner jag nog. Hon är en av mina bästa vänner. Hur känner du henne?"
Hazel öppnade och stängde munnen några gånger.
"Hon bodde på samma gata som mig förr, tills hon... Flyttade."
"Okej. Hon är inte här idag; något om att hon mådde för dåligt för att komma till skolan. Men jag kan hälsa henne."
"Tack." Sa Hazel tacksamt.
"Jättekul att vi träffades igen." Skrattade Tina. "Du, kan jag få ditt telefonnummer? Då kan vi hålla kontakten. Eller mailadress, det spelar ingen roll."
Man fick inte ge ut sina telefonnummer till "vanliga" människor på Pentagon, så Hazel skrev ner sin mailadress åt henne. Tina gav henne en kram innan hon skuttade iväg. Hazel vinkade.
Hon kände sig helt omtumlad av att träffa sin gamla barndomsvän, men eftersom Emmony inte var kvar hade hon ingen anledning till att stanna. Snabbt gick hon tillbaka till militärjeepen.
"Tack, Stone." Sa Hazel och klappade sin elev på axeln. "Jag är klar nu. Vi kan köra hem."
Soldaten nickade och utan ett ord startade han motorn och körde iväg.

((Haha, jag ville använda Stone till något. Han kommer inte berätta för någon om att han körde Haz till skolan. I like this guy ))

"Va?! Var Hazel här? Varför?" Jag stirrade på Tina. Och alla andra i gänget stirrade på mig.
"Det sa hon inte... Hon sa bara att hon letade efter dig och att jag skulle hälsa." Tina tittar ner och jag vet att jag har sårat henne.
Jag ler lite sorgset. "Det är okej. Det var ju jag som inte var i skolan. Jag blev bara... förvånad..." Jag vänder bort blicken och tar en tugga av maten.
"Hur känner du henne?" frågar Tina. "Jag menar... Hon sa att ni bodde på samma gata innan du flyttade hit och så, men hon verkade inte veta att du bor på barnhemmet...." Hon tystnar.
"Vad är det, Tina? Har det hänt någe?" Leo lägger en hand på hennes rygg. De två blev ihop för en månad sen och det syns på honom att han verkligen gillar henne.
Hon skakar på huvudet. "Nej. Jag var bara förvånad att se Hazel här efter så många år. Jag hade nästan glömt henne."
"Känner du Haz sedan förut?" frågar jag och lutar på huvudet.
Hon nickar. "Vi var bästa vänner i lågstadiet innan hon flyttade. Jag visste inte ens om att hennes föräldrar dött..." Hon blir tyst igen.
Detta var oväntat. Att någon som Hazel kunde ha haft en så glad vän som Tina. Vänta... det där var kanske lite elakt, men sant.
"Just det, Em. Vad var det egentligen som pågick för en vecka sedan?" Charles ser bekymrat på mig. "Hur känner du de där militärerna som kom hit? Och varför ville de att du skulle följa med dem?"
Jag öppnar munnen men blir avbruten.
"Var de militärer? Men mer än hälften var ju minderåriga!" Jim ser förvirrad ut.
Leo slår med fingrarna i bordet. "Jag trodde det var ett dumt skämt, typ ett skådespeleri, men ni slogs ju med riktiga svärd och det har vi ju bevis på." Han pekar på min arm och jag tittar bort.
"Men alla såg ju ut att bryta ihop! Alla för utom den där tjejen..."
Plötsligt drar Tina efter andan, men det är ett skakigt andetag som om hon gråter.
"Du är en av dem, eller hur?" Alla tittar frågande på henne. Hon tittar upp. "Flickan... Det var Hazel, eller hur? Hon ljög om att du hade bott på samma gata som henne, visst? Ni är båda två militärer. Och du ljög för oss."
"Tina! Säg inte så!" mumlar Leo.
Jag stirrar tomt på henne. Sen ler jag sorgset. "Ja. Du har rätt. Jag är en soldat. Eller snarare var. Jag slutade. Det är mitt förflutna nu."
Alla stirrar på mig. Sen reser de sig upp och går. Jag vet inte vad jag ska göra...

((Woop woop, this is going somewhere ))

"Peet?" Sa Hazel när den mörkhårige killen kikade in genom dörren som var på glänt.
Hon låg i sin säng och läste. Det var en av de få stunderna då hon hade lite tid för sig själv; det var inte mycket sen hon behövde ta Ferret's lektioner och göra sina egna aktiviteter. Fast det var värre förut, när hon letade efter Emmony också. I alla fall tillbringade hon den mesta av sin fritid med killarna (Nick, Peter, Ceeth, Tom, Klyde, Lennox). De var alla väldigt tysta och sorgsna nu, och även om Hazel sörjde kände hon att hennes närvaro borde göra de lite... Lugnare. Eller något.
"Hej, Haz." Sa Peet trött. "Har du sett min blåa tjocktröja? Jag kan ha lämnat den här igår."
Hazel skakade på huvudet.
"Nej, inte vad jag vet." Hon la undan boken. "Hur är det?"
Hon var den enda som inte undvek ämnet. Killarna hatade att prata om Em eller något som hade med henne att göra, men Hazel var säker på att det behövdes. Hon drog sig inte för att fråga.
Peter tittade bort.
"Okej." Sa han tonlöst. "Helt okej."
Hazel öppnade munnen för att protestera, men hennes mobil gav ifrån sig ett pling för att säga att hon hade fått mail.
"Ett ögonblick bara."
Hon tog upp mobilen och tryckte på Mail-ikonen för att se att hon hade fått mail av Tina. Halvt förvånad, halvt glad öppnade hon mailet.

Är du och Emmony soldater?

Det var kort. Det var löjligt.
Hade Emmony berättat?!
"Jag måste gå." Sa Hazel stressat och tittade på Peet. "Jag möter dig sen."
Utan att vänta på svar knuffade hon sig förbi den förvirrade killen och sprang till Lennox.

"Du menar att hon vet?!" Sa Lennox misstroget.
"Ja. Emmony har berättat." Sa Hazel. Hon visste inte om hon var arg eller bara förvånad.
"Vad fan har tagit åt flickan?!" Skrek mannen och slog en hand på sin panna. "Bara för att hon slutar betyder det inte att hon kan gå runt och skryta om att hon varit soldat! Är hon fullkomligt galen?!"
Hazel suckade tungt.
"Jag vet inte."
Jo, det gör jag. Hon blev galen för att hon belv så arg på MIG. För att jag öppnade lådan.
Hon tvingade tillbaka illamåendet och knep ihop läpparna.
"Fanfanfanfanfan. Har du berättat för de andra?"
Hazel skakade på huvudet.
"Och du har haft kontakt med Tina länge? Visste du att hon var vän med Em?"
"Ja, vi har haft kontakt i något år." Ljög Hazel. "Men jag fick reda på det här om Em för några dagar sen."
Lennox suckade.
"Jaja. Bra att du berättade i alla fall, Hazel. Jag måste prata med Emmony, och om hon inte lyssnar..." Han avslutade inte meningen.
Hazel nickade trött och lämnade kontoret.

Jag sitter tyst och tittar ner i maten. En vecka har gått sedan Tina listade ut vem jag var, och nu... nu undviker hela skolan mig. Det är därför jag sitter här själv.
Jag hör fotsteg komma emot mig. Jag känner igen dem och struntar därför i att titta upp. Stolen mittemot mig dras ut och personen sätter sig ner.
"Vad vill du?" frågar jag trött.
"Jag... Vi vill att du kommer hem", säger Lennox.
Jag försöker hålla tillbaks tårarna. "Varför?"
Han suckar. "Det vet du."
Jag skakar på huvudet. "Varför finns jag?" Mina tårar droppar ner på tallriken.
Han svarar inte.
"Varför behövde Hazel få reda på alla mina hemligheter?"
"Är det det detta handlar om? Om att Haz fick reda på ditt förflutna? Om dina föräldrar?"
Jag nickar och tårarna bara rinner.
Han reser sig upp. "Kom." Han tar tag i min arm och drar upp mig.
Han drar ut mig till mitten av matsalen och skjuter undan några utav de tomma borden. Sen går han fram till mig igen.
"Slå mig", säger han. Alla stirrar nu på oss.
"Varför?"
YoLo...
"För att det brukar göra dig gladare." Han ler mot mig.
Jag skrattar till och det får mig bara att gråta mer.
En plötslig svidande smärta på kinden får mig att rycka till. Jag tittar på Lex som ha höjt handen för att ge mig en till örfil.
Jag tar tag i hans arm när den kommer flygandes genom luften. Jag ler för mig själv innan jag vrider om hans arm. Han slingrar sig ut ur mitt grepp och jag gör ett utfall mot honom. Han vacklar baklänges men återfår snabbt balansen.
Han ler. "Så, ja." Han kastar sig mot mig och siktar en spark mot min skadade arm, men jag blockar.
Kampen är en blandning av Judo, Karate, Kung Fu, Tahi Kuando och Kick Boxning. Alla i matsalen tittar på oss och det blir bara fler och fler.
Jag är utmattad, men jag tänker inte ge upp. Jag riktar en spark mot Lex huvud, men han tar tag i min fot, vrider runt den ett halft varv och slänger mig över huvudet. Jag landar på ett bord med en hög smäll.
Jag sätter mig långsamt upp och drar handen genom håret. Jag ser mig omkring. Alla stirrar av förvåning och rädsla.
Lennox ler. "Följer du med hem nu?"
Jag suckar. Sen nickar jag. "Visst. Men på ett villkor. Jag vill ha två nya svärd."
"Två?! Hur tror du att vi har råd med det?"
Jag rycker på axlarna. "Jag vet inte."

((Badass Emmony

YOLO XD))

"Hej, Hazel."
"Ferret, varför har jag behövt lära dina elever bågskytte även när du inte har letat efter Emmony?" Sa Hazel rakt på sak.
Ryan Ferret log roat.
"Jag trodde du gillade det."
"Om du inte har märkt det, har min vän försvunnit. Om jag inte behövt jobba, kunde jag letat efter henne själv eftersom du gav upp!"
"Jag är ledsen." Han lät inte som om han var det. "Men elevernas bågskyttekunskaper har förbättrats avsevärt. Jag vill inte störa utvecklingen."
Hazel himlade med ögonen.
"Du tar över från och med nu." Sa hon till honom med en nästan läskig blick. "Lycka till. Brian Stone är lite uppkäftig, men han blir bättre med tiden. Anthony Flow är väldigt blyg, men har potential. Glöm inte bort att ge Tim Goal den lite mindre pilbågen; det hände en incident när han använde den stora."
Ryan såg ännu mer road ut.
"Vad?" Frågade Hazel.
"Du tycker om de."
Hon himlade med ögonen igen.
"Självklart, de ä-var mina elever."
"De är."
Hazel stelnade till.
"Vad menar du?"
"Jag tar inte tillbaka de. Inte helt och hållet." Ryan's ögon gnistrade okynnigt. "Vi får ta hand om de tillsammans.
Hazel skakade på huvudet med en gång.
"Nej. Nej, de är dina elever. Jag har mina egna saker att göra."
"Kom igen!" Han spred ut sina händer och log. "De gillar dig! Snälla, Hazel."
"Grace." Hazel kände ilska bubbla inom henne. "Du kallar mig Grace, Ferret."
Ryan ryckte på axlarna.
"Okej. Vi ses imorgon, den vanliga lektionstiden?"
Hazel klampade ut.

"Emmony?" Hazel tittade misstroget mellan Lennox och den rödhåriga flickan.
När hon fått Lennox samtal, hade hon sagt åt Ceeth och Nick att stanna i ett rum. Efter en massa övertygning hade de erkänt att de kanske skulle bli lite för vilda om de såg henne och sen så ville hon plötsligt lämna de igen.
Så Peter och Hazel stod och tittade på Emmony och Lennox. Den vuxne mannen log brett.

Jag granskar de båda svärden. De är tunga, långa och vassa. Svarta blad, blanka. Det är perfektion.
"Så, vad tycker du?" Lennox står bredvid mig och jag ler.
"Jag älskar dem."
Mannen som har gjort dem ser nöjd ut.

Det har gått två månader sedan jag kom hem. Allt har tillslut återgått till det normala och alla värkar släppa mitt försvinnande. Hazel har sagt förlåt tusen gånger och jag har förlåtit henne, även om det inte fanns något att förlåta. jag är den som borde säga förlåt, men ingen låter mig göra det...
Annars är allt som vanligt. Mike är bitter, Nick är.. ja, Nicholas, Peter är hungrig, Hazel är allvarlig men det börjar släppa, Lex är ledaraktig, Ceeth är glad. Jag är hemma.

((YAY EVERYTHING'S BACK TO NOOOOORMAL))


*Två dagar efter att Emmony kommit tillbaka*
"Hawk är tillbaka, ser jag." Sa Ferret roat.
Hazel hatade hans nonchalanta attityd. Hon hatade den roade, retande glimten i hans ögon. Hon hatade hur enkelt han tog på allt.
Men hon började tåla honom.
"Japp." Hazel gned händerna mot varandra, och höjde rösten. "Elever, dagens lektion är slut. Vi ses på torsdag."
Ett glatt mummel gick igenom de unga soldaterna och de marscherade iväg. Ferret vände sig mot Haze,.
"Nu när hon är tillbaka kan du sluta ha lektionerna."
Hazel torkade av sina svettiga händer på sina militärbyxor och undvek Ferret's blick.
"Jag kunde ha slutat när jag ville."
"Så varför gjorde du det inte?"
Hon vände sig och stirrade stint in i hans ögon.
"De är mina elever."
Överraskning for över Ferret's ansikte, men sen log han.
"Så du lämnar de inte?"
"Jag lämnar de inte." Bekräftade Hazel och smålog. "Ses sen, Ryan."

-

"Haz!"
"Peet?" Sa Hazel överraskat.
Hon var högst upp på hinderbanan, stående på en (alldeles för) smal stång med armarna rakt ut för att inte tappa balansen. Hon hade inte övervunnit sin höjdrädsla helt och hållet och visste att hon nog aldrig skulle göra det, men hon kunde klara av att skjuta den ifrån sig och ta sig igenom hinderbanan. Men nu svajade hon lite när hon försökte titta ner på Peter. Snabbt hukade Hazel sig ner och tog tag i stången med båda händerna, så att hon nästan satt på den.
"Oj, jag ville inte..." Började Peter svagt när han såg henne nästan mista balansen.
"Det är okej." Sa Hazel snabbt, vände sig och vecklade ut benen så att hon satt med de dinglande ner mot marken. Hennes händer höll fortfarande hårt om stången på varje sida om henne. "Vad händer?"
"Det är Lex. Han har ankallat ett möte."
Hazel höjde på ett ögonbryn.
"Jag kommer."
Hon bytte ställning och kröp den sista biten på stången, tog sig snabbt igenom hinderbanan (man kunde inte sluta mitt i) och gick fram till Peet. Hon var svettig och hennes hår extra rufsigt, men hon brydde sig inte riktigt.
"Varför ett möte?"
Peter suckade.
"Han vägrar att berätta något."
Hazel bet sig i läppen.
"Du borde byta om först." Sa han och tittade på henne. "Vi ses i teknologirummet sen, okej?"
Utan att vänta på svar joggade han iväg.


((...Random...))

"Så..." säger Lex och ser på oss en efter en. "Jag har kallat hit er idag för att meddela att något stort är på gång."
Jag ser misstänksamt på Lennox där han står och knappt kan hålla sig.
"Ut med det!" ropar Nick.
"Kommigen!" fortsätter Peet.
Han skrattar. "Okej, okej! Det är så att Haz här fyller år om en vecka!"
"Va?! Varför har inte vi fått veta det?"

Hazel sprang så snabbt som hon kunde genom de rena korridorerna i byggnaden för att hitta till teknologirummet. Varför hade hon behövt duscha? Nu var hon ju försenad.
Med håret droppande och t-shirten skrynklig kastade hon sig in i salen för att se sina vänner och Lennox stå i mitten av den. Lennox log och Emmony, Nick, Peet och Ceeth såg ytterst förvånade ut. De vände sig alla på samma gång ((<---- Is that ok?))
"Hazel!" Utbrast Nicholas.
"Vi pratade just om dig." Sa Lennox leende.
Hazel tittade misstänktsamt på de alla.
"Vad är det som händer?" Frågade hon långsamt och fäste sin allvarliga blick på var och en av de. Lex verkade aldrig vilja sluta le, Nicholas såg glad men lite förvånad ut, Ceeth's ögonbryn var höjda, Peter's ögon enorma och en svag röd färg på hans kinder och Emmony såg lite...

((Avsluta meningen hur du vill.))