Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Thalia somnar först är allt som det ska, lungt och det är som vanligt. Men sen kommer de, en efter en. Drömmarna, de stirrar mot henne, de alla som inte kom levande ut ur arenan, det är hennes fel.

Johanna vet inte hur många gånger hon vaknar av mardrömmarna medan hon skriker. Det tar kanske 30 minuter från att lugna ner sig till att somna om igen, men när klockan väl blir 7 på morgonen släpar hon sig äntligen upp och ber en av avoxerna att hämta en kopp kaffe åt henne.

Thalia ger tillsist upp sovandet ingen ide att hon ens försöker. Så Thalia klev upp och satte sig i fönstret och såg ut över huvudstaden. Det var detta Johanna hade pratat om, att man aldrig blir av med spelen hur mycket man än vill bli av med dem.

När avoxen kommer med kaffet tackar Johanna henne. Sedan står hon och kollar ut över Huvudstaden. Nästan inga människor alls var ute. Var det såhär alla dagar? Gick de inte upp tidigare än 12 i Huvudstaden? I distrikt 7 gick alla arbetare upp innan 6, så det var ovanligt.

Klockan var redan nio men inte ett liv på gatan. Vad skulle hon ta sig för? I 11an hade hon jobbat och i 14...ja då hade hon ätit frukost, tänker hon och känner hur hungrig hon är. Så Thalia går ut i matsalen och sätter sig vid bordet för frukost.

Johanna hade gått in i rummet igen till klockan var nio, då tyckte hon att hon hörde att Thalia var vaken. Så Johanna går ut till matsalen, och mycket riktigt. Där satt Thalia.
"God morgon. Sovit gott?" säger Johanna.

Thalia ler då hon hör Johanna och bara skakar på huvudet. "Nej, verkligen inte, men det hade jag ändå inte förväntat mig." sa hon och såg på Johanna. "Och själv?"

Johanna nickar. Inte så konstigt.
"Som vanligt" svarar Johanna, och menar att hon haft lika jobbiga mardrömmar som alltid. Kanske värre. Hon kom inte ihåg alla, det var en sak som var säker i alla fall.

"Kommer det någonsin bli bättre?" undrar Thalia och önskar det. Att inte kunna sova, att vara vaken, sova dåligt, hur skulle hon överleva?

Johanna skakar på huvudet.
"Inte vad jag vet i alla fall. Mina har inte försvunnit, och inte Finnicks heller. I våra fall har de bara blivit värre" sa hon och såg ner i bordet.