LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

Tamara lugnades av Daeron då han sakta strök henne över armen, det var lugnande på något vis och sen när hade någon gjort så mot henne? Visat henne ömhet? Senast var det väll när hon fortfarande bara var en smedsdotter då hon inte förväntades att ta över smedjan, då hennes ofödda bror skulle göra det, han som aldrig kom. Då hade hon fått varit liten svag flicka som kunde tröstas i sin fars knä. Ibland saknade hon den tiden, då hon inte var annorlunda, då hon accepterades och hon inte behövde vara den som klarar allt själv och stötte bort andra.
Men hon skakar på huvudet och Daeron, "Var här, stanna med mig." säger hon bedjande och sträcker sig efter hans hand, nu orkade hon inte längre bry sig om vad hon gjorde, han hade nu sett henne hur hon var, det var inget som kunde göras ogjort.

Daeron förvånades av gesten, men han visade det inte. I stället rörde han sig ärmare så hon kunde vila sit huvud i hans famn, och tog hennes hand för att ge en känsla av trygghet. Han hoppades att hon skulle lugnas av hans värme, för han visste att hon litade på honom, varför, det kunde han inte säga. Daeron var nte bekant med den känslan, det var sällan han lärt känna någon så bra att de litade på honom så fullt. Han hade alltid rest runt, för det mesta ensam.
Mörkret var redan kompakt runt omkring dem. Det var svårt att urskilja något utanför de strålar mönljus som trängde sig ner i deras glänta. Några gånger tyckte sig Daeron urskilja skinande ögon bland träden, men djuren kunde inte se dem, även om de kanske annade att något var där.

Tamara kröp upp i hans famn, och hon kändes genast att hon lugnades. Hans famn var lik hennes fars trygga famn då hon var liten flicka. Just nu var han för henne en trygghet och snart lugnade hon ner sig. Sedan började hon berätta bara för att hon var helt slut och kände sig bara tvungen att berätta och Daeron var den nu som kunde höra. Egentligen den ända då hon aldrig skulle berätta något sådant för hennes far eller Eowyn. Hon berättade om dagen hon blivit riddare och sen de fulla soldaterna som skulle se om hon var kvinna, om hon var skapt som en då hon var så manlig i övrigt. Då de våldtog henne och till och med skar henne längst bröstet för att se om det var äkta som de sa. Hon berättade även hur det var att vara så annorlunda i Rohan även om han hade hört det förr. Så nu visste han varför hon hade så tuff attityd och varför hon aldrig ville klä sig kvinnligt eller vara så svag som en.

Daeron lyssnade tyst och uttryckslöst, även om han förfärdes av historien. Han avbröt henne inte, och då hon tystnade kunde han inte komma på något att säga. Han kände bara avsmak mot sådana män, män som inte respekterade kvinnor. För över allt var det just det Daeron kände mot det motsatta könet. De var så mycket mer än simpla män, som styrdes av lusta och hämnd.
"Tamara, du är inte svag. Jag känner inte en enda man som skulle ha kunnat fortsätta leva efter något sådant." Nej, kvinnor var på många sätt starkare än män, de kunde offra och lida så mycket för andras skull, för sig själva, och finna lycka i små saker. "Försök sova nu, du måste vara trött", sade han varmt.

(Oh ja, det kommer Game of Thrones från tvn! Jag har nog sett dem alla, men det var länge sedan : D)

Tamara nickade men kommenterade inte det han sa. Hon tyckte nog att det var annorlunda, att hon var svag, men det kändes bra när han sa så, så tröstande på någotvis. Tamara drog av tårarna med ärmen och lutade sig tillrätta i Daerons famn. Hon kände nu att han tyckte det var okej att hon var där och hon kände en trygghet hon aldrig känt förr då hon var där. Daeron skulle inte låta någon skada henne, och hon behövde inte ens sova med sin dolk, den som hon alltid sen våldtäckten sovit med. Och tillslut somnar hon tyst och lungt i Daerons trygga, varma famn.

(Har inte sett någon D: men vill den verkar ju så bra ♥ BTW ^^ är din kille i armen? Trodde han jobba på båt ;P)

Daeron märkte vid något tillfälle att Tamaras andnin lugnades, och log då han insåg att hon hade somnat. Hon verkade lugnad, och nöjt lutade han sig mot trädstammen.
Först då han vaknade märkte Daeron att han hade somnat. Han gäspade stort och lyfte ena handen för att gnugga sömnen ur ögonen. Tamara låg ännu så som hon hade somnat, och han strök ömt hennes hår. Under natten hade en känsla av att skydda henne förstärkts. Han skulle aldrig säga det åt henne, hon skulle ta det som en förolämpning, men hon behövde det. Inte mot orcher, men andra saker, som inte alltid kunde bekämpas med ett svärd.


(Det är! Dock är böckerna bättre, som alltid ; ) han började i armén nu i januari sidu ^^)

Tamara började sakta röra på sig då Daeron strök henne över håret, hon slår upp ögonen och ler ett avslappnat men sömnigt leende mot honom, "God morgon." säger hon mjukt, reser sig upp till sittande ställning och sträcker på sig med en gäspning. Hon ser sig om, några solstrålar letar sig in bland träden och fåglar kvittrar i träden i skogen. Hon ler mot Daeron och säger, "Tack" ett enda ord men det innebar så mycket att han lyssnat, förstått, tröstat och framförallt bara funnits där för henne, att hon vågat sig till att lita på någonannan, särskilt en man. Hon känner sig mer avslappnad och lugn än vad hon gjort på år och kände sig tillfreds med sig själv.

(Ja, böcker är alltid bättre ♥ :3 Jasså på det viset går det bra för han då? Eller är det typ hemligstämplad info xD Du vet jag är en svensk spion som tänker sno alla Finlands kakor )

Daeron log och ställde sg upp. Han sträckte på sig, usklerna var stela efter sömnen på den kalla natten. Vid hennes tack nickar han bara och ler kort, men vänligt, innan han gräver fram litet mat från sadelväskorna.
"Kan du hämta vatten, det finns äkert en ström här nära till, då försöker jag ta reda på var vi är?" föreslog han bet in i ett äppel. Lokaliseringstrollformeln var simpel och snabb, och hoppeligen hade de inte vandrat in i en av de massiva skogar som täckte Midgård, utan bara en mindre och betydligt ofarligare.


(No! Våra kakor! Hah, nej, alltså det går väl helt bra de är just nu ute i skogen några nätter, hoppas att han inte fryser tårna av sig -.- det har hänt.)

Tamara nickar och tar sitt och hans vattenskinn och även en pilbåge och koger från packningen. "Om jag stöter på lite frukost som är ute och går." flinar Tamara och börjar gå åt det hållet hon hör vattnet brusa ifrån, "Jag tänker även bada, skölja av mig......" hon tystnar för det var lordens hemska beröring och ja allt hon tänkte skölja av sig men det var inget hon ville säga högt och Daeron förstod säkert ändå och hon försvinner ut i skogen.
Hon går en bra bit, men snart glesnar träden och en ganska så strid strö blir synlig. Hon lägger ifrån sig vattenskinnen och bågen och stoppar ner handen, det var iskallt men så brukade det ju vara såhär års, tänker hon och drar snabbt av sig kläderna och kliver i.
Det var isande kallt och Tamara ger ifrån sig ett skri, men an glädje hon älskade att bada ut i kyla och ingen kunde ändå höra henne för den starka strömmen. Hon tar några simmtag och låter sig följas med, och en otrolig frihetskänsla infinner sig. Att prata om det, skölja av sig allt och inte behöva bära allt inom sig hade fått henne lättare till sinnes och leendet hon ofta fick tvinga fram kom nu helt naturligt.
Hon kliver sedan upp, klär på sig, och fyller på vattenskinnen. På vägen tillbaka skjuter hon två ripor som flaxande från sina bon och hon passar på att vigt klättra upp i träden för att ta deras ägg, den här rätten som hon tänkte på älskade hennes far, kanske Daeron gjorde det med. Tänkte hon glatt då hon lättsamt gick tillbaka till lägret och log strålande mot Daeron, hennes hår var drypande, men leendet var äkta och ögonen glittrade av glädje, då hon höll fram fåglarna, "Sugen på frukost?" ler hon mot honom.

Då Tamara gick för att fylla vattenskinnen och ta ett bad hukade sig Daeron vid den mjukare marken och vände blicken mot himlen. Solen syntes bland grenarna, och med hjälp av den märkte han norr, söder, öst och väst i myllan. Med händerna över den simpla kompassen stängde han ögonen och mumlade en besvärjelse, en bön om att se mer.
Utan att öppna sina ögon kunde han plötsligt se mycket mer. Det skulle ha varit svårt att förklara det åt någon, för Daeron visste var han var, och ändå såg han skogen de befann sig i och mycket längre bort. Han såg staden de hade kommit från långt borta och samtidigt väldigt nära.
Det tog en tid att lyckas fokusera blicken, men slutligen kunde Daeron fastställa var de var. Skogen de ridit in i var inte stor, en dags ritt kanske så skulle de ha kommit ut på andra sidan, där en mindre stad vid en å väntade på dem.
Daeron öppnade ögonen och besvärjelsen bröts. Han suddade ut märkena och satte sig på marken. Det bästa vore då att fortsätta rakt fram till följande stad, och därifrån nästa ring.
Han såg upp då Tamara kom tillbaka. Hon hade lyckats skaffa mat, och Daeron nickade med ett leende.
"Din tur att laga mat, jag tar mig ett bad under tiden", sade han reste sig. Även om det bara var några dygn sedan de varit i badhuset kändes det som en evighet sedan.