"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

Omg den här ff:en ♥

Ny läsare btw, jag läste igenom hela på någon dag (läsa på lektionerna ftw) och den sitter som klister i mitt huvud!

Hej, tiden går lite snabbt nu! Men det ska ju trots allt handla främst om Albus och Gellert, så därav detta. Välkomna ni som är nya, och välkomna tillbaka ni andra! Det finns inte superlativ nog för att beskriva er alla.

Åren flög förbi, snabbare än tanken, medan Albus gjorde det han gjorde bäst. Han var en omtyckt rektor på skolan han lärt sig att älska ifrån djupet av sitt hjärta, en av hans två enda kärlekar i livet.

Först gled Tom honom ur händerna, som sand rinner genom ens fingrar, men nya generationer tog vid och ingjöt nytt hopp i honom. Vackra, intelligenta Lily, försigkomna Severus, den aningen uppblåsta James, hängivna Sirius, underdåniga Peter och det stackars månbarnet, Remus.



"Står du här, miss Evans? Vid denna sena timma?" frågade Albus den unga flickan som nästan nickat till utanför hans kontor.

Lily nickade och vägde ifrån fot till fot.
"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt professorn, jag vet att jag inte borde..." sade Lily ängsligt, och tillade "Jag som är prefekt och allt"

"Nå, inte utan anledning förmodar jag? Men varför så sent?"

Lily bet sig en aning generat i läppen.

"Jo..... Alltså jag hade ett ärende till dig, och jag talade om för James att det var på grund av det jag inte hade tid med honom idag.... Och då undrade han om jag skulle möta Severus alltså, och då tänkte jag att det kunde han gärna få tro. Så jag väntade tills det blev kväll och smög ut då bara för att han inte skulle förvänta sig det och så kunde han som sagt gärna få tro att det var Severus jag skulle träffa. För jag bryr mig inte om vad han tycker"

Albus skrockade och skakade på huvudet.

"Jag förstår fullkomligt, miss Evans. Men följ med upp på en kopp te så kan vi reda ut vad det nu var du ville" sade Albus och sade lösenordet till stenfiguren som vaktade hans kontor, varvid Lily steg på och de båda tog den snurrande spiraltrappan upp.

Albus hänvisade vänligt Lily till en pall på andra sidan sin egen högryggade stol vid skrivbordet, medan han gjorde i ordning lite te med några smidiga svängar med fläderstaven, och lyste upp rummet med hjälp av sitt egenhändigt tillverkade verktyg, så att ljuset reflekterades i Lilys glänsande, röda hår.

"Nu så, Miss Evans" sade Albus och slog sig belåtet ner i sin stol, med en kopp av sitt favoritmugglarte med fruktsmak.

Lily drog ett suckande andetag.
"Det gäller Severus. Han... Jag vet inte.... Dels beter sig James och hans små knähundar sig så barnsligt mot både mig och honom -"

"Åh, det är inget ovanligt för pojkar i den åldern att bära sig lite dumt åt när det är en flicka de fattat tycke för med i bilden" sade Albus och såg på Lily över kanten på sina glasögon.

Lily tvinnade nervöst en hårlock mellan sina smala fingrar.

"Ja, jag gillar inte honom i vilket fall" sade hon, men rodnade lite samtidigt som hon sade det. Sedan verkade hon plötsligt bli förskräckt över det faktum att ho satt och hade ett så förtroligt samtal med skolans rektor. Hon rätade på sig och harklade sig.

"Jo, men Severus gällde det. Jag vet inte om det är på grund av James och de andra.... Men han har dragit sig undan så på sistone. Och hans nya vänner... Jag vet inte. Men om du kunde... Du ville.... Bara se till honom lite?" sade den unga häxan, och kände sig plötsligt dum över att besvära sin rektor med sådana trivialiteter.

Men Albus blev plötsligt allvarlig, fäste blicken någonstans på botten av sin tekopp. Det arma barnet, så blind hon var för det som egentligen plågade unge mr Snape. Att han led en kärlekskrank ynglings svåra kval kunde ju inte hon veta. Och var det något som Albus kände till, så var det att älska någon som inte älskade en lika mycket tillbaka.

Han vände upp huvudet och fångade Lilys smaragdgröna, oroliga blick.

"Jag ska göra mitt bästa" sade han och nickade långsamt. Han skulle försöka. Men hittills verkade hans försök att rädda folk, att skydda folk ha varit till ingen nytta. Ariana, Aberforth, Gellert, Tom - alla hade de tagit vägen mot olika nivåer av förfall. Men han skulle försöka leda Severus rätt igen.



Flera år därifrån grep en spökhand tag om Albus hjärta och klämde åt, och de gröna ögonen brann på han näthinna när en snyftning trängde sig fram genom hans torra strupe.

Han hade misslyckats. På grund av Severus, och än mer förvånande paret Potters vän Sirius - så var de nu båda döda, mördade av Tom som nått oanade nivåer av perverterad ondska.

"Förlåt mig Lily, förlåt mig...." sade han när han lade ner hennes lille son på ett mugglarpars trappa, en pojke med lika gröna ögon, och med pannan för evigt märkt av en blixt.

Det här skulle vara hans sista uppgift, men den bestod i att offra det som Lily hållit kärast. Men det skulle inte avslöjas förrän långt senare. Och han skulle göra ett sista vädjande hos Severus, locka fram det Gryffindorhjärta som Lily lämnat där.

Bra
Ny läsare!

OMG! LILY!!! Jag sitter och typ gråter! Hur bra får man skriva?

Den var verkligen jätte bra skriven

Wow, fantastiskt skrivet!

Så vackert skrivet!

fantastiskt!

Goood! Du är sjukt duktig!

JÄTTEMEGASUPERAWESOME!!! Jag älskar hur du beskriver allting! Det blir så realistiskt.