Livet efter livet

åh vad najs! Jaa det är det! ♥

Vi gjorde en långutflykt. Vårt vanliga ställe är mer i mellanskärgårn'

TAAAXKKKKKKKK!!!! ♥ jag är hemma nu så jag kanske hinner skriva idag

JAAA!

Jaa!!!!!!!

NU KOMMER DET.
Sorry för att jag dröjer så mycket..

8 - Ångest
”Jag tror jag borde gå nu”, sa Fred. Han visste inte varför han sa så, det kändes bara rätt.
”Varför det?” frågade Tonks förvånat. ”Varför kan du inte stanna?”
”Jag… jag måste gå” mumlade Fred. ”Vi ses”. Fred darrade på rösten. Han reste sig upp och gick mot dörren.
”Fred! Snälla, stanna, vi kan prata!” ropade Tonks efter honom, men Fred lyssnade inte. Han klarade inte av det längre. Tonks och Lupin kunde inte vara döda. De fick inte vara döda.
Medan han började springa tillbaka mot sin stuga strömmade tårarna ner för hans ansikte. Vilka fler hade dött i striden? Tänk om någon i familjen hade… Fred förmådde sig inte ens att tänka tanken. Han fortsatte att springa och av någon anledning kunde han inte låta bli att slänga blickar mot skyltarna på stugorna han passerade.
Lavender Brown … Colin Creevey…
Fred knep ihop ögonen så hårt han kunde och tvingade sig själv att vrida bort huvudet från stugorna medan han sprang.
Inga fler nu… snälla, bad han gång på gång i huvudet men ändå råkade han hela tiden få syn på nya skyltar med nya namn som han kände igen. Han började springa snabbare, men tanken av att någon närastående till honom kanske var död jagade hela tiden efter honom. Den tanken gick inte att fly från.
När Fred nådde fram till sin stuga som han just nu hatade mer än någonsin störtade han rakt in i den. Det sista han mindes efter det var att han vaknade upp i en mjuk säng.
Var detta en mardröm? Fred kanske inte var död när allt kom omkring… Men sängen var inte alls lika skön som himmelsängen på Hogwarts och den kändes inte heller likadan som sängen i kråkboet.
Fred slog upp ögonen. Det var vitt omkring honom och han kände genast igen stugans insida.
Fan. Han var kvar på det här förbaskade stället. Så det gick alltså att sova när man var död?
När Fred lyfte handen mot ansiktet för att dra undan håret upptäckte han spåren efter tårarna. Och då mindes han varenda detalj från gårdagen. Remus och Tonks, hur han flydde från huset, hur han såg alla namnen på de döda och hur han sprang. Han måste ha brutit ihop på sängen och därefter somnat.
Ångesten vällde över Fred samtidigt som han reste sig upp ur sängen. Han var död, och han måste göra ett val. Men han ville inte välja… det fanns ingen valmöjlighet som räckte till för honom. Han ville tillbaka. Tillbaka till sitt liv…
Plötsligt gick det upp för Fred att han borde gå tillbaka till Lupin och Tonks och be om ursäkt. Egentligen kanske det vore bra att spendera lite mer tid med dem också, som en tröst.
Fred var alldeles inne i sina egna tankar medan han gick mot Lupins och Tonks hus. Han tänkte ofta på George och resten av familjen. Hade alla klarat sig? Hade någon mer dött? När skulle kriget ta slut? Fred funderade på hur det gick för Harry. Han visste att uppdraget han skulle utföra hade med Voldemort att göra. Hade han lyckats göra slut på honom än? Sådant var å andra sidan svårt att avgöra här, där tiden inte alls fungerade som vanligt, om det nu ens fanns någon tid.
Fred närmade sig stugan och hans ben rörde sig framåt utan att han behövde tänka på det. Han var helt inne i sitt eget huvud och höll efter ett tag nästan på att gå rakt in i en gammal man som verkade ha väldigt bråttom. Fred skakade på huvudet. Vad skulle man ha bråttom till här egentligen? Det fanns ingen tid att anpassa sig till.
Men sedan såg Fred vem det var som hade passerat honom. En man som var mer än bekant. Han hade en lång, silvervit klädnad, långt silverskägg och en krokig näsa varpå det satt ett par halvmånsformade glasögon…
Dumbledore.

Jag gillade det inte

Hörrödduuduududu, det är DU som ska ha det priset ♥ Tack

Hey!
Det är fult att ljuga, vettu ♥