The Mugglis Games 3th

Super bra! Du har super bra fantasi! ♥

Jag är inte med nu heller.

Du är med i nästa!
Men egentligen är det ju possitivt att inte vara med, för då vet man ju att man inte är död!

Längtar efter mer ♥

Yey, längtar!
Haha, jag vet. ♥ Men hoppas jag inte dör nu D: Brukar dö då jag är med, haha. xD

Lägger upp en till då Blev lite segt, men jag tror jag fick med de flesta. Förlåt ni som inte var med, håller just i detta nu på med nästa kap och jag looovar att ni är med!


Del 2
DAG 3

Victoire Weasly sitter darrande med sin blödande hand i knät och längtar efter döden när fallskärmen kommer singlande. LoonyMe sitter bredvid henne och försöker att trösta, samtidigt som hon försöker att inte ha medlidande. Victoire skulle ju dö iallafall, så det var bara onödigt att plåga sig själv. När fallskärmen kommer hoppar hon upp med ett tjut, övertygad om att den är till henne. För vem skulle väl sponsra en sårad deltagare? När hon river upp paketet får hon syn på en liten, silvrig burk med tre hål i locket. Besviket ser hon på den, men återvänder till Victoire Weasly med den i handen.
”Här” säger hon motvilligt och räcker över den till henne. Hon kan inte låta bli att glädjas med Victoire Weasley när hon hon ler och tar emot burken.
”Tack” säger Victoire Weasly innerligt och tar försiktigt emot burken. Hon strör ut lite pulver från burken på handen och piper högt när det nuddar hennes söndertrasade hand. Pulvret hjälper omedelbart, blodet stelnar och såren läks ihop. Men den inre skadan är densamma. När hon provar att röra på handen skriker hon gällt och får tårar i ögonen. Det var bara för att hon inte skulle förblöda. Hon stoppar ner burken i sin luva och ser på LoonyMe.
”Så, vad gör vi idag?” frågar hon och undrar varför hon ser så orolig ut.
”Gömmer oss.” säger hon kort. Bakom några buskar i närheten visar sig tre personer med vapen i högsta hugg.


Solkattentittar sig nervöst omkring vid minsta ljud. Hon är livrädd. Hon tvingar sig själv att sluta med sitt nervösa skuttande.
Ensam. Hon var ensam. Hon hade aldrig känt sig så ensam, även om hon med största säkerhet visades på tv i detta nu. Ingen skulle komma och rädda henne, Panem skulle njuta av att få se hennes blod. Hon hade aldrig känt sig så övergiven eller skräckslagen. Hon tvingade sig själv att klättra upp i ett träd för att känna sig lungnare. Däruppe var hon iallafall utom faran på marken. Du kommer inte att ramla ner. Och även om du gjorde det så dör du inte.
Du kanske bara bryter ett ben eller så...
Hon började lugna ner sig och försökte göra upp en plan. Hon skulle försöka hålla sig gömd och ur vägen. Hon slumrade till lite och vaknade av ett olycksbådande surrande. Getingar. Var hennes första tanke och hon såg sig chockat omkring. Getingar. Det måste vara något väldigt stort som åstadkom de där ljudet. Hon kisade mellan buskaget och försökte se någonting.
Där kom en svärm met meterstora getingar.

Twix går uttråkad och uttröttad genom skogen. Ingenting har hänt på dagar. Hon bestämmer sig för att ta en risk för att få lite mat, och gör en egen snara av det som finns på Arenan. Mest gräs. Efter två timmar kollar hon den igen. Toppen! En kanin!
Hon flår den snabbt och gör upp en varm, men riskabel eld precis under ett träd. När hon har ätit är hon så mätt att hon sätter sig mot en sten för att vila sig. Hon somnar, och vaknar av en stark lukt av rök.
Trädet och en stor del av gräset står i lågor.

LunaLovegood1 har äntligen hittat en vattenkälla. Äntligen! Vatten! Hon som var så uttrokad. Men när hon börjar springa mot tjärnen kommer en flicka hoppande. Hon kan inte tro sina ögon, hon hoppar på vattnet! Hon gnuggar sig i ögonen och inser sitt misstag efter ett tag, det är ju neckrosor på vattnet. Och blad. Där har vi det! Hon ger ifrån sig ett ofrivilligt skrik av bestörtning när flickan faller på det sista bladet och tumlar i vattnet, men kan inte låta bli att tänka ”Hejdå. En spelare mindre”.
Först när ett ilsket väsande förvarnar om att en luftburen projektil är på väg inser hon att flickan flydde från personen på stranden. Någonting kommer farande tvärs över tjärnen. Rakt mot henne. Hon vänder sig om och springer mot skogen. Ett avlägset dunkande vittnar om att spjutet har träffat ett mål och hon inser efter en sekund att det sitter i hennes rygg. Benen viker sig och ett kanonskott ekar över arenan.


Deathless svajar till av kraften i sitt eget kast. Ett. Räknar hon av på fingrarna och ler förnöjd. Antalet är inte stort nog än. Men tjejen i vattnet då? Hon tar en dolk i munnen, tar ett djupt andetag och hoppar ner efter henne. Hon var ju dubbelt så stor och hade ett vapen. Dessutom hade den blonda tjejen varit i den kalla vattnet betydligt längre än hon själv redan. Hon känner hur armarna och benen börjar domna och försöker få igång blodcirkulationen i dem. Hon spanar in i mörkret efter tjejen som skulle ha dött. Som nu skulle få göra det.
Det hon inte har räknat med är att hennes motståndare kommer från Distrikt 4.


Djupt inne i skogen med blåbär har AlvaRawenclaw och MadEye Moody drabbat samman i en oväntad strid. Båda slåss som djur och båda letar efter ett knep som kan få motståndaren att tappa koncentrationen. De rör sig i en cirkel och förflyttar sig snabbt genom halva skogen.
Corriiz sitter upptryckt mot stammen på ett ”träd” och försöker vara osynlig för de två stridande. Hon vill inte bli indragen. Till råga på allt var det inte bara en spelare i närheten. Det var två. Och båda var beväpnade med svärd och slogs som vilddjur. Sekunderna tickar långsamt förbi medan Corriiz sitter och håller andan utan att våga röra sig. Tillslut har de stridande försviunnit in bland träden och Corriiz kan andas ut. Sen får hon en idé. Om hon skulle ta och göra sig av med några av spelarna när de ändå är så upptagna av varandra? Hon har ju faktiskt en sköld och en dolk. Corriiz plockar snabbt ihop sina tillhörigheter och smyger iväg mot platsen där MadEye Moody och AlvaRawenclaw försvunnit. Det dröjer inte länge förens hon hittar dem. Men vad ska hon göra nu? De är båda skickligare på att slåss än hon, så hon kan inte gå i närstrid. Om hon bara hade något att kasta...
Hennes blick faller på en blå, rund boll på marken bredvid henne, och hon minns hur hon satt sig på ett som gick sönder. Långsamt plockar hon upp den och slungar iväg den mot AlvaRawenclaw. Den träffar hennes huvud och sitter kvar där. När den blåa saften färgar hennes kläder inser Corriiz att det är blåbär. Hon kommer att tänka på någonting hon gjorde hemma när hon var liten, blåbärskrig! Hon försöker få in en träff med ett blåbär på MadEye Moody också, men hon är för snabb. Hon utnyttjar tillfället och hugger huvudet av AlvaRawenclaw som fortfarande hade ett blåbär på huvudet. MadEye Moody hittar snabbt vägen fram till den skyldige, Corriz, och ett flin sprider sig över hennes ansikte. Skräckslaget inser Corriz att MadEye Moody kommer att döda henne, och att hon inte kan göra någonting åt det. Ingenting i MadEye Moodys ögon tyder på att hon tänker vika sig eller att hon bryr sig om Corriz liv. Corriz blundar och tänker:
Låt det gå fort iallafall.

AMAZING!!

Braaa! Låt din fantasi flöda

Tack Håller på med nästa just nu