Svart EMO

Tack! Vad snälla ni är! Vad skulle jag göra utan er? ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Glöm ALDRIG att det är ni som får mig att vilja skriva mera! NI ÄGER!!!

Tack så mycket Vill ha mer av denna fantastiska ff och längtar till fortsättningen

SSSSSSSSUUUUUUUUUUPEEEERBBBRRAAAAA!!!!!!

N**s du skriver för mkt!!!!!! nej men allvarligt jag ÅRKAR INTE LÄSA!!!!!!! du får betätta imorrn i skolan!!!! (Om DU kommer... -.-)
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ du ska oxå få möta... *trummvirvel*... N**l 2!!!
(Din reserv...(som jag har ritat...(och D**s)))
SEEEEES!!!!!!!!!!!!!!!

Det var jättebra! Längtar till nästa kapitel!:3

Jag är ledsen att jag inte skrivit på länge, men det kommer mer snart, jag lovar. Snälla, håll ut!

Vänta bara liiiiiiiiiiiiiiiiiite till!

Nån måste skriva ett inlägg för att jag ska kunna skriva ett nytt kapitel, förresten xD

hajj hajj hajj

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

^^Jepp håller med

Hejsan svejsan allihopa!!!! Här kommer det, ett nytt kapitel! Jag är SÅ ledsen att jag inte skrivit!!!! Jag har haft fullt upp (Basilisken12, GleeLover, ni vet vad jag snackar om ). Jag vill tillägga också att i detta kapitel dyker riktig animagi upp, och jag kan exakt nada om hur man blir en animagus. Jag hoppas ni kan klara er på en riktigt dååååååååååålig förklaring till hur Nick och Kim förvandlade sig (man kan nog inte ens kalla det för ”förklaring”). Ärligt talat är detta helt orimligt då Kimberlie lär sig allt om animagi ur en bok och det tar några veckor för de att bli animagusar, fast det för det mesta (som för Marodörerna t.ex.) tar flera år. Men, men, hoppas ni nöjer er ändå…
Här är ett sprillans nytt kapitel!!!
Och förresten, hoppas ni gillar djuren de blir förvandlade till

Kapitel 31

Kimberlie
Har ni någonsin behövt göra ett stort prov? Ett prov då mycket står på spel? Då man pluggar för livet, bara pluggar och pluggar, för att kvällen innan äntligen känna att man kunde det, att man inte skulle kunna proppa huvudet fullare.
Men sedan, när man står där, precis innan man ska få provet, känner man sig tomhänt. Som om man tappade all information på vägen dit, och att man inte kan ett dugg.
Exakt så kändes det för mig. Jag hade pluggat så mycket jag kunde. Jag hade försökt få Nicholas att förstå. Och kvällen innan, då kände vi oss båda redo. Vi båda hade huvudet fullt av animagi-information, och ingenting mer kunde få plats där.
Jag var riktigt tacksam. Den där boken var bara så awesome! Allt fanns med i den. ALLTING. Om det inte vore för den, skulle jag aldrig ens kunna veta om ordet animagus. Min bok om förtrollningar innehöll en jättedetaljerad beskrivning av hur man blev en animagus, hur det var rekommenderat att öva, hur man skulle kunna förvandla sig.
Men när jag stod där, kvällen efter, med ärmarna uppkavlade och trollstaven redo, kände jag mig plötsligt rädd. Paniken sköljde över mig som iskallt vatten. Jag kunde inte sånt här. Jag var 14 år gammal. Meningen var att jag skulle vara ute och shoppa och skvallra med vänner. Inte hålla på med livsfarlig, rysligt avancerad magi.
Men så tänkte jag på Nicholas. Han kunde ungefär hälften så mycket som jag. Han kunde bara hur man skulle göra, och inte mycket mer. Jag kunde allt om animagins ursprung och bakgrund och en massa annat. Jag var ledaren. Jag hade lovat att hjälpa honom, och det kunde jag inte göra om jag var rädd som en ovanligt rädd hare.
Någon sorts beskyddarinstinkt tog över. Jag var säkert dubbelt så rädd som Nick, och jag borde inte ens vara rädd. Han däremot…
Jag höjde trollstaven, och i nästa sekund blev jag bländad av ljus.

Jag kunde inte fatta det.
Jag låg i sängen och lyssnade på Lucy, Primo och kanske Nicholas (om han var vaken) fotsteg. Fåglarna kvittrade utanför. Fönstret stod öppet, och solens ljus strömmade in.
Vi hade klarat det. Förvandlingen hade gått helt galant. Nicholas och jag var animagusar nu. Det var helt otroligt.
Men en sak oroade mig. Enligt boken valde man själv inte vilket djur man skulle bli. Själva förvandlingen skulle ta fram ens innersta och jämföra det med vilket djur som passar.
Jag och Nick hade varit för trötta för att orka förvandla oss. Vi hade bara lagt oss med en gång. Men just i det ögonblicket då allting bara var bländande, blåaktigt ljus så hade jag sett något. Det var en mörk, otydlig figur som verkade vara gjord av skugga. Den hade åkt rakt in i mig, och det hade varit som om den expanderat inuti mig tills den tog över hela mig.
Sedan var allt slut.
Jag hade inte sett vad det var, men det verkade vara någon sorts… fågel.
Jag rynkade pannan och drog på mig ett bar mörka, utsvänga jeans och en vit t-shirt och slängde på lite smink. Jag lät håret bara vara utsläppt. Som vanligt var det spikrakt och svart. Ibland önskade jag att mitt hår var en aning mer intressant.
När jag gick ner för trappan till nedervåningen där köket låg, så mötte jag Nicholas. Han hade precis vaknat, verkade det som. Han hade på sig en marinblå t-shirt och knälånga shorts med en massa fickor. Nicks vita hår stod rakt upp.
”Go’morron” gäspade han.
”Morning.”
Vi gjorde sällskap ner till köket, där Primo höll på att laga pannkakor. Tro det eller ej, han var en fantastisk kock.
”Tada!” sa han stolt. ”Pannkakor àla Primo.”
”Tack!” sa Nicholas och högg genast in med bara händerna.
”Usch” sa Lucy, som just kommit in i rummet. ”Ät med lite bordskick, Nicholas!”
Nicholas flinade och åt med ännu värre bordskick. Lucy rynkade på näsan och jag suckade.
Primo hade tagit det på ett annat sätt.
”Så oemotståndliga är mina pannkakor” sa han förtjust.
Han blinkade åt Nicholas, och jag kunde inte låta bli att le. Primo var alltid så rolig.
När alla till slut hade satt sig pratade vi om vad vi skulle göra idag. Det var helg och vädret var underbart.
”Vi kan gå till stranden” föreslog Lucy.
”Vi kan spela fotboll ute på gården” föreslog Nicholas och Primo i kör.
De började gräla, och tills lut var jag tvungen att rycka in.
”Eller så kan vi gå till stan?”
Lucys ansikte sprack upp i ett leende.
”Vilken bra idé! Det var så länge sedan vi var där! Jag kommer faktiskt knappt ihåg förra…”
Hon rynkade pannan, och jag förstod att hon tänkte på den gången då vi träffat dödsätare på caféet och jag vart tvungen att radera hennes minne.
Jag gav Nicholas en snabb blick, och han förstod budskapet.
”Jag orkar inte gå till stan! Det är så jäkla tjejigt! Mina polare kommer tro att jag är gay!”
Det gav just den effekt jag väntat mig. Lucy glömde direkt bort allt om förra gången, och började skälla på Nick pga av hans uttalande om homosexuella. Lucys bror var homosexuell, så hon var väldigt känslig när det gällde det ämnet.
Jag avbröt utskällningen.
”Ska vi till stan eller inte? Jag behöver köpa nästa bok i bokserien Heroes Of Olympus.”
Det var sant, jag ahde precis läst ut den första boken.
Primo suckade.
”Kim, de där böckerna är jättedyra…”
”Jag har egna pengar!”
”Men borde du inte spara de till college eller något? Du måste hitta en bra ny skola! Har du ens bestämt dig om vilken riktning du vill plugga på gymnasiet?!”
”Jag…”
Sanningen var att jag inte visste. Jag hade svagt intresse av bild, men eftersom jag alltid ritade hemska, kusliga bilder trodde läraren jag var sinnessjuk. Ingen skulle ta in mig på den linjen.Matte var jag ganska bra på, men det var ingenting jag ville jobba med som vuxen. Det fanns bara en sak jag verkligen ville lära mig och plugga på.
Magi.
Det var omöjligt, helt otänkbart. Jag var efterlyst av dödsätarna, min familj, min skola, ja, kanske Trolldomsministeriet också. Att rymma från Hogwarts med dödsätare efter sig var ju inte småpotatis.
Jag vågade kasta en blick på Nicholas. Hans huvud var nerböjt över tallriken och luggen skymde ögonen, så jag såg inte vad han tänkte. Ville han också lära sig mer magi?
Jag kände mig olustig. Vad skulle jag säga till Lucy och Primo? De visste ingenting om magi. De hade trott att vi sov när vi egentligen förvandlat oss till animagusar.
Jag hade en känsla av att de skulle må bättre ovetande.

Ingen sa något på en lång stund. Till slut reste sig Nicholas och gick för att duscha. Primo gick för att byta om från sina smutsiga snickarkläder. Lucy börjad diska. Jag gick upp till mitt rum.
När jag kommit upp drog jag fram min gamla ryggsäck från när vi vart på flykt. Tyst letade jag igenom den tills jag hittade vad jag sökte: ett foto.
Fotot var smutsigt och väldigt gammalt. Det log hopvikt, så försiktigt vecklade jag upp det.¨
Det var som alla andra trollkarlsfoton; människorna på det rörde sig.
Bilden föreställde en smal, vacker kvinna med mörkt, lockigt hår. Hennes ögon var mörka med långa ögonfransar, men huden var vit som porslin. Hennes läppar var målade med blodrött läppstift, och hon log.
Bredvid henne stod en lång man. Han var muskulös och hade riktigt breda axlar, så han såg direkt farlig ut. Hans lysande, klara gröna ögon verkade kunna se igenom en och upptäcka minsta lilla lögn. Hans hår var svartare än natten, och det hängde lite över ena ögat. Han log också.
Men i mitten av paret, med kvinnans ena arm runt sig, stod en liten flicka, högst 5 år gammal. Hon hade blankt, svart, spikrakt hår med lugg och lysande gröna ögon. Hon hade också långa svart ögonfransar, som kvinnan, och det lilla barnet var klädd i helt svart. Hennes hy var nästan lika vit som kvinnans.
Hon skrattade.
Gruppen såg ut som en vampyrfamilj. De var skrämmande, men ändå konstigt vackra.
Jag tittade bestämt och bittert på fotot.
Jag hade spillt för mycket tårar på den lilla pappersbiten. Och ännu värre: jag hade verkligen trott att allt skulle bli så igen. Att allt skulle vara som på det fotot: man stod glad bredvid sina föräldrar. Att mina föräldrar skulle vara som på det fotot: leende och glada, med armarna runt mig.
Men jag visste bättre nu. Jag visste att livet inte var som på ett foto; platt och exakt samma sak.
Man kunde fånga ögonblick med en kamera. Men det betydde inte att man kunde leva i det ögonblicket för evigt.
Med bitter uppsyn rev jag sönder fotot, bit för bit.
För varje gång jag rev itu det, så kändes det som om något revs sönder inuti mig själv. Nej, något byggdes upp inuti mig. En mur. En mur som höll tankar om min familj borta. De var på andra sidan. Och de skulle aldrig få komma in.
Det gjorde ont. Jag skulle aldrig neka till att det gjorde väldigt ont. Men den där smärtan var nödvändig för att uppnå lycka senare, lycka frammanad av att jag kunnat hålla mina föräldrar borta från mitt hjärta. Från min själ.

Utan ett enda ord eller tanke gick jag ner till min riktiga familj. Lucy, Primo och Nicholas.
De var min riktiga familj.