(PM) En mugglare på Hogwarts

jajamensan, hon är varulv, det var typ idén jag pratade om, men jag vet inte riktigt hur bra det blev. jaja.

Du är strängt bevakad!!!

Kapitel 31
Instinkten var att bita i något. Jag vädrade blod överallt. Det var flera stycken här. Och en annan som jag. Jag vände mig om och såg en större varulv än jag själv. Han böjde sig över en människovalp. En hona. Jag kände på lukten att hon var god. Hon skulle vara lätt att tugga. Jag morrade högt. Min. Jag var hungrig. Han-ulven vände sig om och röt högt. Det var allt jag behövde för att tappa humöret. Jag kastade mig på honom försökte få tag honom i strupen. Resten var mest morrande och fräsande. Sedan hörde jag ett högt ylande. Jag tittade mig omkring och insåg genast mitt misstag. Människovalpen som jag försökt få tag i hade ylat av förskräckelse och gjort så jag tappat fokuset. Den större Han-ulven tog tag i min strupe och kastade mig uppochner han kastade sig mot valpen igen men nu kom något annan i vägen. Något svart. Först då märkte jag hur stor Han-ulven var. Jag gnällde och stack iväg in i skogen. Låt honom ha valpen, allihop om han ville. Jag kunde hitta annan föda. Han skulle lätt vinna i en strid och skulle därmed döda mig.
Jag sprang fort och smidigt över stockar och genom träd. Jag försökte lukta till mig föda och jag hittade snabbt en källa. Hundratals, möjligen tusentals, mjuka, goda valpar fanns i närheten. Alla kunde omöjligt vara Hans. Jag vände riktning och sprang mot källan till lukten. Jag gläfste förtjust när jag kom närmre och lukten blev starkare. Jag kom fram till en stor mur som jag antog var till för att hindra inkräktare att komma in på det här reviret. Men jag klättrade lätt över. Jag sprang snabbt in på det stora gården och såg mig omkring. Jag var nära någon. En människovalp. En hane. Han luktade gott. Jag drog in den härliga doften av blod som jag gärna ville smaka. Så hoppade jag på honom. Han ylade högt och gällt och jag såg snabbt fyra större hanar komma närmre. Jag bestämde mig för att göra det snabbt. Så kunde jag åtminstone få en smakbit. Det fanns inte en chans att de skulle komma i tid för att rädda sin flockmedlem.
Men drömmen att äntligen smaka på det söta blodet som rann i hans ådror krossades av att jag träffades av något hårt i ryggen och allt blev svart.

Jättebra!:-)

Jättebra

Kapitel 32
”Hur kunde jag låta det hända…” hörde jag Remus Lupin säga. Jag kände direkt igen hans röst.
”Det var inte ditt fel Professor Lupin.” svarade en försiktig flickröst-Hermione.
”Du kunde inte hjälpa det Remus.” sa någon. En bekant röst som jag inte riktigt kände igen.
Jag låg ner någonstans på mjuka lakan. Det enklaste hade varit att somna om, men jag kände i luften att de var oroliga för mig och trots att jag var trött och mest halvsov så försökte jag sätta mig upp. Jag gnällde till. Jag hade ont i ryggen.
”Annie, tack o lov!” sa Hermione lättat.
”Mmm… Vad hände…?” jag försökte rätta till mig i sängen men var tvungen att låta bli. Det gjorde ont bara jag rörde på mig. Ingen svarade på min fråga. Jag öppnade på ögonen och såg på de alla. Alla såg nervösa och oroliga ut.
”Jag mår bra.” konstaterade jag, ”Jag har bara lite ont i ryggen.” fortsatte jag när ingen svarade.
”Okej nu skrämmer ni mig. Kan någon berätta vad som har hänt?” sa jag med lite gällare röst än vanligt. Jag såg mig omkring, Harry, Ron och Hermione var där. Remus Lupin var där. Professor Dumbledore var där. Professor McGonagall var där. Jag var i sjukhusvingen och jag antog att Madame Pomfrey var och tog hand om någon annan. Men varför var jag här?

Hermiones synvinkel:
Hur berättar man för någon att de hade blivit en varulv? Ännu värre, hur berättade man för någon att de var en varulv framför varulven som hade bitit dem och kände otroliga mängder skuldkänslor? Jag som hade trott att jag skulle kunnat lugna ner mig och studera lite för nästa år efter att ha räddat både Vingfåle och Sirius. Jag kände också en sorts skuld. Hon hade försökt hjälpa mig. Hon var modig på gränsen till dumhet. Hon hade säkert varit en Gryffindor om hon gick här på riktigt. Jag suckade, ibland tänkte jag att jag var den enda personen i Gryffindor som tänkte på konsekvenserna.
Jag såg på Professor Lupin. Jag ville berätta. Hon skulle höra talas om det tids nog ändå. Han nickade. Jag tog det som ett ja.
”Annie… Du kanske inte minns...eh, jo det är så här att du försökte hjälpa mig när…” jag såg på Professor Lupin igen, ”när Professor Lupin hade förvandlats och inte kunde kontrollera sig själv.” sa jag bestämt. Hon nickade långsamt. ”Och, du… när du gjorde det så skulle Professorn försöka få bort dig… han råkade… Åh Annie!” avslutade jag förtvivlat, ”Titta bara på din arm! Såret har slutat blöda, titta på märket!”

Annies synvinkel:
Jag antog att en rynka hade uppstått i min panna. Vad pratade hon om? Hon pekade på min vänstra överarm. Jag tittade ner på den och såg ett bandage. Det var rött av blod men det var torrt så det hade slutat blöda precis som hon sa. Jag tog försiktigt av det. Det gjorde inte ont men jag hade en obehaglig känsla när jag virade av bandaget som inte kom från min arm.

Jättebra!!

Såå braaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!

hoppas det kommer mer!!!

Jättebra!