jag älskar dig ju din idiot [SV][PG]

Tack!
Har en idé om nästa kapitel så det kommer nog snart (imorgon eller så)

jaaaaaaa!

Superbra!

Kapitel 21.

Alivia och Ellen stirrade på varandra och sedan på de andra eleverna som med stora ögon tittade på dörren som precis smällts igen.
"Jaha" sa Ellen och bröt tystnaden. "Kom Alivia" sa hon och började gå mot dörren.
Alivia följde efter men stannade en liten sekund extra vid Scorpius. "Du rör henne inte!" Mumlade hon så tyst att bara Scorpius hörde. Han sa inget och nickade inte, han bara tittade skrämt på henne innan Ellen drog iväg henne ut genom dörren.

Rose stormade ut genom dörren med tårarna rinnande ner för kinderna. Nu hade hon åkt på en kvarsittning också. Det var ju duktigt. Nu skulle hennes mamma inte bli särskilt glad. Men det var egentligen det Rose brydde sig minst om just nu. Om ändå det hade vart hennes största problem, då hade allting varit mycket lättare. Om ändå Scorpius aldrig hade kysst Coonley. Eller ännu bättre, om hon aldrig hade blivit kär i honom, då hade hon aldrig fått alla de problem som kärlek förde med sig.

"Kom ihåg att inte använda någon magi!" sa McGonnagall skarpt när Rose städade inne i klassrummet. Klockan var fem och kvarsittning.
Rose teg.
"Svara när du blir tilltalad!"
"Ja, professor McGonnagall" svarade hon entonigt.
Hon fortsatte städa och ställa undan grejerna tyst resten av halvtimmen som kvarsittningen varade.
"Du kan gå nu Ms. Weasley" sa McGonnagall och nickade mot dörren.
Rose tog sin trollstav och gick mot dörren. Hon öppnade den men släppte den sedan och vände sig mot McGonnagall.
"Professor McGonnagall?" Sa hon pipigt.
"Ja Ms. Weasley?"
Rose tittade ner på marken. "Har ni... Har ni någonsin varit kär?"
McGonngall ryckte till och snörpte lite på munnen. "Det är inte lämpligt att prata om sådant här med elever"
"Men ni behöver inte säga vem... Någon gång har ni väl varit kär?"
McGonnagall suckade. "Ms. Weasley, vad tynger ert hjärta?"
"Jag skrek på Scorpius för att han kysste någon annan och sedan trodde att jag skulle fortsätta gå ut med honom, professorn"
"Låter som om du får glömma honom"
"Antar det, professorn..."
McGonnagall sträckte på sig. "Men nu borde Ms. Weasley gå, klockan är mycket och jag gav er läxor om jag inte minns fel"
Rose vände sig och öppnade dörren. Sedan log hon mot McGonnagall innan hon stängde dörren och styrde stegen mot Gryffindors uppehållsrum.

Superduperdunderbra!!!

Men jag läste igenom det hela igen och insåg en sak. Det var Coonley som kysst Scorpius och inte tvärt om. Och Rose sprang därifrån så hon fick ju inte veta om han besvarade kyssen. Tänk om han ångrar det hela med Coonley? Eller att det finns någon annan förklaring (Ja, jag försöker rädda deras förhållande )

amanda1104: Tack Och haha Dock vet jag redan hur det kommer sluta...

Fusk! Jag vill också veta!

jag har läst alla kapitel och de alla var suveräna!

LOVE THIS STORY, IT`S SO BRAAA!!!
svinglich.com asså
__________________________________

Snälla fortsätt berättelsen annars dör jag

Kapitel 22.

"Men du låter mig ju inte ens förklara!"
"Jag vill inte höra dina bortförklaringar!"
"Men det är ingen bortförklaring, det är sanningen!"
Rose vände ryggen till Scorpius och sa ingenting.
"Och varför skulle jag kyssa Coonley? Hon saboterade min träning och matchen!"
"Inte vet väl jag!" fräste Rose. "Jag vet ingenting om dig längre, du är lika elak som dina Slytherin-vänner! Dessutom såg jag när du gjorde det!"
"Men hon tvingade mig!"
"Om du hade brytt dig det minsta om mig så hade du inte låtit henne tvinga dig!"
"Men om jag hade vägrat så..."
"Slutdiskuterat!" Avbröt Rose. "Jag vill inte höra mer, jag vill aldrig se dig mer, låt mig vara!"
Sedan stegade hon bestämt därifrån med gråten i halsen.

"Kan du inte låta honom förklara då? Om det är sant att hon tvingade honom så var det ju inte hans fel. Vill du verkligen kasta iväg en sådan chans?" Rose, Ellen och Alivia satt i Rose's säng och hon hade precis berättat vad som hänt.
"Men varför lät han henne tvinga honom då?" sa Rose gråtande. "Varför gjorde han inte motstånd?"
"Du vet ju inte vad hon hotade med. Du borde fråga honom" sa Alivia och klappade henne på ryggen.
"Det är ändå försent, jag sa till honom att jag aldrig vill se honom mer"
"Det sa du förra gången också, men han kom ju tillbaka" sa Ellen försiktigt.
"Inte den här gången. Jag har förstört allt" sa Rose och grät ännu mer.
"Såja, det ordnar sig" sa Alivia och kramade om henne.
"Och jag förstör för er också. Det enda jag tänker på är mina problem. Jag bryr mig inte ett dugg om ni har problem"
Ellen tittade ner på sina ben.
"Äh det är ingen fara, nu har du det jobbigt då hjälper vi dig, nästa gång är det jag eller Ellen och då hjälper du oss" svarade Alivia tröstande.
"Tack, ni är så snälla..."

På kvällen hade Rose svårt att somna. Magen gjorde ont och huvudet sprängde. Det var bäst för Scorpius att det han sa var sant, för annars visste hon inte vad hon skulle göra. Men det spelade egentligen ingen roll för allt var försent. Hon hade sumpat sin chans med honom för alltid, bara för att hon inte kunde lyssna. Hon var en hemsk människa. En svag människa.