Sjunde året på Hogwarts

Jag vaknade upp av att Voldemort skrek och jag stirrade skrämt upp.
Jag såg dörren slås igen och Cara var borta.
- Vad hände?, sa jag förskräkt och satte mig upp i fotöljen.
- Hon backade från mig, hon verkade rädd, sa Voldemort och jag reste mej upp.
- Vart ska du?, sa Dean.
- Till Cara förstås, det är inte konstigt att hon är rädd för dig, om du ursäktar, sa jag till Voldemort.
- Men för mig har hon inget att vara rädd för, om hennes röster säger det, så har hon iaf inget att frukta från mig, sa jag och gick mot dörren.
Jag blundade och kände mej yr när jag tog i dörrhandtaget.
- Du borde sova, sa Dean oroligt, men jag skakade på huvudet och öppnade dörren.
- Jag tänker inte sova, Cara behöver mig, sa jag och stängde dörren och såg mig om i korridoren.
Längst bort i korridoren såg jag Cara sitta i ett fönster och titta ut, jag gick sakta fram till henne.
- Cara, vad är det?, sa jag mjukt och ställde mig vid henne.

Jag hörde någon komma och uptäckte att det var Laura.
"hon har kommit för att ta dig tillbaka till din far" sa Grårygg
"sluta plåga mig" skrek jag och försökte stänga ute rösterna
"du vet att det är sant! Eu vet att dina kompisar bara vill att du ska loda allt och offra dig för dem! De tycker du är jätte jobbig nu när de får ta hand om dig" sa Scabbior och skrattade
"nej det vill de inte alls!" sa jag och skakade förskräckt på huvudet och tog tag i Laura
"få det att sluta" bad jag henne och visste inte vad jag skulle göra

Cara tog tag i mej och jag satte mig vid henne och höll om henne.
- Jag är ledsen Cara, jag kan inte få det att sluta.
Men allt rösterna säger är ljug, lite på mej det är sant.
Det är precis som en horrokrux de vill få dej att tappa greppet och misstro alla, sa jag och strök henne över håret.
Ett par elever gick förbi och stirrade på Cara, jag stirrade argt tillbaka och de försvann.
Kan de aldrig låta henne vara?, tänkte jag förtvivlat och höll om henne.
- Du måste arbeta mot dem, då kanske de slutar, jag vet inte jag har aldrig vart med om det, sa jag tröstande och trollade fram en chokladkaka.
- Choklad?, sa jag frågande och gav henne en bit.

Jag nickade
"men de är aldrig tysta och jag bet inte vad som är sant och inte" sa jag panikartat och tittade bort när eleverna tittade på mig. Kan jag aldrig få vara ifred
"de vill att du ska dö!" sa Grårygg
"det är ingen som bryr dig i fall du försvinner" sa Scabbior
"det är det visst" protesterade jag och lutade mig mot Laura och hoppades att jag kunde lita på henne
"klart du inte kan! Hon lämnade dig sits för att hon tyckte du var jobbig!" sa Scabbior och skrattade
"ja precis som alla andra. Trion ville inte ha med dig, din far och Snape har inte tid med dig och ingen av dina kompisar letade efter dig när du var försvunnen, de bryr sig helt enkelt inte" sa Grårygg
"det gör de visst, sluta förvirra mig" sa jag skrämt och försökte att inte lyssna på dem men de skrattade i stället. Jag tittade på Laura och chokladen
"hon har säkert förgiftat den" sa Grårygg
"ja hon vill ju bli av med dig" sa Scabbior och jag tittade förskräckt på chokladen och skakade på huvudet och lyfte sedan blicken och försökte avgöra i fall Laura ljög eller inte. Jag flyttade mi till andra sidan fönstret i fall att. Men Laura är min vän! Eller? Jag la händerna på huvudet och skakade förskräckt på huvudet. Vad vill de mig? Varför kan jag inte få vara själv? Och varför kan det inte sluta?
"jag måste få det att sluta" sa jag och tittade mig omkring efter något. Kanske de slutar om jag dör? Mina vänner vill ju ändå att jag ska dö

Jag tittade oroligt på Cara när hon avböjde chokladen, och tog en tugga själv.
Avböjde hon chokladen då var det verkligen något fel.
Hon såg helt förvirrad ut och såg sig om, bara hon inte gör nått dumt, tänkte jag för mig själv.
- Cara, gör inget dumt, jag vill ha dig kvar hos mig.
Du är min bästa vän så lämna mig inte eller gör dig inte illa.
Om du tänker göra något utav det så tänker jag hindra dej, det svär jag på, sa jag och såg in henne i ögonen.
- Sabbior och Grårygg ni kan inte hindra mig att vara hennes vän hur mycket ni än ljuger, jag tänker aldrig svika henne, sa jag till rösterna och även till Cara.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville tro på Laura men jag vågade inte lita på nån just nu. Hur ska jag veta vad som är sant?
"lita inte på henne! Hon tänker inte stoppa dig" sa Grårygg
"Nej hon vill helst att du ska hoppa ut höge om fönstret" sa Scabbior
"det vill hon inte alls. Jag litar på Laura" sa jag och satte mig bredvid henne och lutade mig fortfarande lite osäkert mot henne. Men hon kändes tryggare än rösterna. Hon sa inget elakt i alla fall!
"ja det är ju roligare att se dig bli lurad av dina vänner" sa Scabbior
"Laura lurar mig inte alls! Sluta" skrek jag och eleverna som gick förbi viskade något och stirrade sen på mig och jag undvek hennes blick
"kan jag lita på dig Laura?" frågade jag min vän och några elever skrattade när det gick förbi och en Ravenclaw kille och hans kompisar stannade
"vad är det för fel på mörkrets prinsessa? Inte lika tuff längre? Du verkar ha blivit tokig på riktigt" sa killen och jag undvek hans blick kan han inte bara låta mig vara?

- Låt henne vara, du vet inte vad hon har vart med om, sa jag lungt och såg på killen.
- Jag säger vad jag vill, jag är inte rädd för dig, sa killen och vände sig mot mig.
- Det borde du va, sa jag kyligt och såg honom i ögonen.
Han kollade argt på mig men vände sig sedan om till sina vänner och gick.
Jag vände mig åter till Cara.
- Självklart kan du lita på mig, jag har aldrig svikit dig, och tänker heller aldrig göra det.
Men däremot de där två i ditt huvud har gjort det ett flertal gånger och tänker göra det igen.
- Jag tog dig ju ur Azkaban och jag besegrade ju Scabbior för din skull och mer har jag ju gjort inte sant?, sa jag vänligt och höll om henne.

Jag mötte inte killens blick men hörde hans fnysning när han gick och jag kramade tacksamt Lauras hand och nickade
"ja jag vet att du gjorde allt det och jag talar om det för dem men de säger en massa saker som gör att jag börjar tro på dem...och jag vill inte ha dem i mitt huvud! Jag får aldrig tyst på dem" sa jag förskräckt
"vi säger bara sanningen" sa Grårygg
"det gör ni inte alls" sa jag argt och försökte få tyst på dem
"det gör vi visst och du vet att det är sant! Tror du verkligen Laura vill vara din vän när resten av skolan hatar dig! Hon är bara smart nog och förstå att hon har en chans att överleva vilken sida som än vinner" sa Scabbior och skrattade "att du inte förstår det! Du är verkligen körd"
"så är det inte alls! Laura är min vän för att hon vill det! Sluta!" skrek jag och skakade på huvudet och dunkade det hårt i väggen och jag kände lite blod rinna men rösterna slutade. Är det så jag ska få stopp på dem? Genom att skada mig själv. Ja det kan väll inte vara så svårt? Jag kände hur sömnig och yr jag blev men han inte säga något innan allt blev svart

Jag nickade och höll om henne jag visste inte vad jag skulle göra jag kände mig hjälplös.
- Ja, jag är din vän för att jag vill det, sa jag övertygande och försökte att få henne sluta slå huvudet i väggen.
Men det var försent jag såg blod rinna från ett sår och hon svimmade av.
Jag helade såret och torkade bort blodet.
Sedan såg jag på den långa korridoren, och suckade jag skulle aldrig orkata mig dit och med Cara till på köpet.
Jag var jätte trött ochh yr jag orkade knappast sitta upp hur skulle jag då orka gå?
Jag hatade att vara den som alltid skulle reda upp allt, jag förstod nu vad Cara menade.
Jag tog ner bena från fönsterbrädan och ställde mig på golvet, jag kände hur golvet gunga under mig och kände hur jag bleknade.
Jag borde verkligen sova men jag ville inte, jag vågade inte även om drömmarna var bättre nu med hjälp av halsbandet.
Jag borde väll ta en av Snapes drycker, men jag hatade att väckas utav dessa drömmar.
Golvet slutade att gunga och jag tog upp staven och skickade iväg min paronus till dem.
Sedan kände jag bena vika sig under mig och jag slog huvudet i stengolvet.
Jag satte mig yrvaket upp av smällen och lutade mig mot väggen och väntade på att nån skulle hämta oss.
Jag slöt ögonen och kände på bulan på bakhuvudet det var blött och klibbigt av blod men det verkade inte vara så farligt, tänkte jag innan jag somnade.

Jag satt på en stol mitt i mo Snape
"jag är orolig för henne" sa jag och tänkte på min dotter
"du är inte ensam. Jag har aldrig sätt henne sån här" sa Snape och slängde en blick på Draco som stod orolig i fönstret med Dean bredvid sig. Jag var förvånad över att de kom överrens med tanke på att Dean var smutsskalle. Men jag hade i alla fall fått respekt för Draco och jag blrjade förstå vad Cara ser i honom. Jag vände mig mot dörren när en patronus kom in, Lauras
"måste hon alltid skicka patronusar som vi ska jaga?" sa jag trött och ställde mig upp och förstod att något måste ha hänt. Severus stod snart vid min sida lika så gjorde Draco och Dean och jag orkade inte bry mig om de just nu. Vi lämnade rummet och fann snart de båda flickorna i en korridor och jag undrade vad som hänt, de var båda medvetslösa. Severus undersökte dem båda
"jag tror Cara dunkade huvudet i väggen och svimmade och jag chansar på att Laura ramlade när hon ställde sig upp" sa han och jag nickade och lyfte upp Cara i famnen och var förvånad över hur lätt hon var. Hon verkar inte ha ätit på ett tag och jag suckade. Hon skulle behöva lugn och ro. Dean lyfte upp Laura och vi började gå tillbaka till kontoret och några elever stirrade förskräckt på oss och jag log lite.
"de säger att hon har blivit galen" viskade en av eleverna och jag stannade och de ryggade tillbaka
"vad sägs om att jag utsätter er för det hon har blivit utsatt för" sa jag kylligt och de tittade bort och såg u so. Skrämda höns och jag skrattade tort och gick där ifrån och upp på kontoret och la Cara i sängen och strök henne över håret. Dean la Laura bredvid och backade sedan undan en bit från mig och jag himlade med ögonen men sa inget. Draco tog hennes hand och tog tag i Dean och satte honom bredvid sin flickvän och jag förundrades åter över hur bra vänner de blivit. Jag tittade på Cara och hoppades hon skulle vakna