In the dark PRS Vidomina & Medi

Isabelle log och smekte sin son över huvudet.
"Han ska tala ryska från början och sen franska." Hon log och nickade.
"Men kommer de inte välja rådet? Om man väljer att gå emot dem så är det straffbart?" Hon såg oroaf ut.
"Jag är så rädd att skada dig mer min älskade." Viskade hon och började att äta.

"Nej. Som jag sa, de är lojala. De skulle inte lämna mig i sticket, och dessutom..", han pausade. "..De är skyldiga mig en tjänst.", sa han och gav Isabelle en menande blick innan han tog en ny tugga mat och svalde sedan luta sig tillbaka och torka sig om munnen med en servett. "Du ska inte oroa dig. Du behöver inte det. Det jag sa tidigare, inne i sällskapsrummet, det var en stund av svaghet. Jag vet bättre nu. Vi kommer att komma igenom det här.", sa han bestämt och sträckte sig efter drycken igen för att smaka av den.

Hon nickade och åt lite medan hon höll i Nicolai i famnen med den andra. Hans blonda fjun såg lent ut och hon log svagt.
"Han får mitt hår. Han kommer vara så lik dig att jag kommer att bli stolt." Hon log.
"Han kommer bli så vacker." Viskade hon ohc nickade.
"Vi kommer att klara oss."

Ivan nickade då och satte ner besticken så att de vilade mot tallriken. "Kanske Wilhelm kan spana åt oss? Se ifall de närmar sig? Jag kan skicka några av mina vakter också.", tänkte han högt, redan i planer för den kommande attacken och striden.
Han iakttog Nicolai igen. "Ja, kanske det. Än vet vi inte om han har fått någon av mina vampyrförmågor. Jag antar att vi vet med tiden.", sa han fundersamt. "Det är bäst att Alice också får något att äta."

Hon nickade och såg fundersamt på honom och såg sedan ner på Nicolai som hade somnat och hade sin hand om hennes finger.
"Men älskling." Viskade hon och åt upp innan hon hlade Nicolai mot sitt bröst.
"Jag hoppas att du sover vid min sida ikväll min älskade." Hon såg mot Ivan och log svagt mot honom.

Ivan kallade på en av tjänarna för att säga åt henne att ta med sig mat till Alice som också behövde få i sig någon mat. Tjänaren nickade och gick iväg till köket för att göra i ordning en tallrik åt Alice. När tjänaren försvunnit in i köket igen såg Ivan på Isabelle igen. "Om mina vänner kommer hit, måste jag prioritera dem. De kommer behöva information och instruktioner för förberedelse för att försvara slottet. Jag vet att jag begär mycket av dig, Isabelle, men Nicolai kommer då vara mest ditt ansvar.", sa han och andades in luft. Han sänkte blicken och lät den falla över bordet för att se på all mat som fortfarande fanns kvar efter middagen.

"Det är det jag vet. Jag vet om det och det ända jag ber om är att du ser honom minst varje dag." Hon log mjukt.
"Det kan jag väl få begära?" Hon åt upp och reste sig.
"Jag ska försöka röra mig lite. jag är så stel annars."

Ivan såg upp mot Isabelle när hon reste sig. Han visste inte vad han skulle svara. Han ville inte ge henne en löfte som han inte kunde hålla. Han beslöt sig för att inte säga något och istället lita på att det skulle lösa sig.
"Det låter som en bra idé. Tjänarna hjälper dig om du skulle behöva. Det är bäst att jag sänder efter mina vänner då. Jag är inne i arbetsrummet.", sa han en aning lågt, ett tecken på att han var i djupa tankar. Därefter ursäktade han sig och lämnade rummet för att gå till arbetsrummet där han skulle skriva till sina vänner och förklara att han behövde deras hjälp för att skydda dem alla.

Hon log och gav honom en nick.
Alice hade tagit sig ut från sitt rum och satt nu i sitt musikrum och spelade på pianot med en sorgsen melodi och lät fingrarna dansa över tangenterna. När hon spelat klart placerade hon händerna i knät och sänkte huvudet.

Ivan skickade en av tjänarna att sända breven till sina vänner. De skulle ta någon dag eller två innan breven nått dem. Han hoppades på att tiden var tillräcklig bara.
Han gick sedan till Alice rum för att se efter henne. Hon hade ju varit så trött tidigare, kanske hon orkade se honom nu?
"Alice?" Ivan knackade på hennes dörr och klev in. Han upptäckte henne vid pianot. "Har du spelat? Du spelar så fint? Vill du spela för mig?", sa han med en påtvingad vänlig ton. Han försökte att läsa av- ville hon träffa honom eller inte?