PRS Lupple & Medi

Hon hade sett vargarna komma och vargen som blivit man.
"Varulvar?" Hon vred bort ansiktet och bet ihop käkarna. Hon reste sig och gick emot Tristan som stod längre bort. Han fångade upp henne.
"Såja såja. Vill du ha lite chips i förväg? Men shh säg inget till Dorian." Han satte sitt finger mot sina läppar och log mjukt.

Dorian stirrade på honom, ilsket och kunde inte dölja sin ilska vilket mannen verkade finna som något roande.
Lathan däremot var lika kall och samlad som alltid.
" Gustaf, du har ingen anledning att oroa dig. Hon är säker. Hon är lycklig. " Sa Lathan och steg fram för att hålla tag om Dorians arm.
"Jag vet att hon är något för er. Annars skulle ni inte kommit. Vad vill ni? Tala klarspråk." Sa han lika samlat men lite mer kraftfullt.
"Vi litar inte på er och vi har bevakat er och när en människa, ett mirakelbarn flyttade in. Låt oss säga att vi fruktade att ni gått tillbaka till äldre vanor. Vanor som ger oss rätten att döda er. " Sa Gustaf och Dorian morrade ilsket.
"Vi minns. "Avslutade Gustaf och Dorian kände hur Lathans grepp hårdnade nått otroligt. Han använde sällan sin fulla kraft och detta var inte ens hälften men det påminde om hur stark han faktiskt var.

"Jag förstår Gustaf. Jag försäkrar er att inget sådant skett. Jag kommer låta flickan tala med er. Men det blir här på vår trappa. Hon har varit med om för mycket." Sa Lathan skarpt.
" Tristan fråga ifall Willow vill säga hej. De undrar om hennes hälsa. " Sa Lathan allvarligt och Dorian kunde inte göra mer än att morra. Han kom inte loss. Inte alls.

Tristan såg ner på Willow och log svagt.
"Jag vet att du är rädd för hundar och vargar kan vara läskiga. Men de vill bara kolla om du mår bra. Du kommer vara nära oss och Dorian kan hålla i dig." Han smekte hennes hår.
"Snälla gör detta för oss." Han log och såg hur Willow nickade.
Hon drog filten om sig och klev ut på trappan och gick ner för den innan hon ställde sig vid Lathan och Dorian.

När Willow kom ut på trappan, släppte Lathan taget ögonblickligen och Dorian la snabb armarna om henne och drog henne intill sig. Han pussade hennes huvud försiktigt och smekte hennes armar sakta.
Han kunde se hur vargarna, varulvarna tittade oroligt på de som skedde och började bli otåliga.
Men Gustaf tittade och var han chockad dolde han det otroligt väl.
"Kära barn. Ord om dig går genom hela vår värld. Du har bara mött en liten liten del av den. Men vi varulvar, vargarna på andra sidan sjön vill sträcka ut en vänskaplig hand till dig. Vi är inte här för att skada dig. Vi är här för att försäkra oss om att avtal inte bryts. Vi har vakat över dig i många år- precis som många andra. Detta för att dina föräldrar bett oss om det för många många års sen. Jag är djupt olycklig över att vi alla misslyckats och du utstått det du gjort. Men du har varit väl dold. " Sa han och gav henne ett vänligt leende.
Dorian stirrade irriterat på dem och blottade sina tänder. Som om hon behöver höra detta?

Hon kände värmen från Dorian och lutade sig mot hans kropp och såg mot Gustav och hon skakade av räddsla och svalde hårt. Hon stirrade sedan ner.
"Mina föräldrar blev mördade för den jag är. Jag skulle ha dött om det inte varit för familjen Vinther. Jag är extremt lycklig." Hon såg upp på Dorian och suckade.
"Sluta nu älskade. Det blir inte bättre för du gör sådär."

"Ni skrämmer henne." Fräste Dorian och såg hur hon skakade och höll mer om henne för att kunna trösta eller för att göra så hon kände sig tryggare.
Han hörde hennes ord och stirrade mot vargarna med avsmak men hörde sedan Willows röst och svalde.
"Förlåt." Mumlade han och stängde igen munnen och tittade lite skamset bort.
" Vårt meddelande är framfört. Vi har sett att du är i gott skick. Vi ska lämna er. Och kära Willow. Minns mina ord. Du har fler vänner än du tror. Krig närmar sig enligt våra siare. " Sa han innan han förvandlade sig till varg och de alla sprang iväg.

Dorian drog snabbt in Willow i huset och satte henne på soffan. "Jag är så ledsen." Sa han och pussade hennes panna.

Hon kunde inget annat än att nicka och såg på honom innan hon var inne igen och slog armarna om Dorian med filten om sig.
"Dorian jag älskar dig så mycket." Viskade hon och såg upp.
"Jag tror jag vet varför jag är räd för vargar och hundar." Hon såg på honom innan hon suckade.
"Jag tror för att avsky dem när jag var... ja du vet." Hon såg på honom och lade huvudet på sned.
"Vad menade dem med krig?"

Han höll om henne och sjönk ned på knä framför henne i soffan och såg på henne.
"Jag älskar dig också." Sa han ärligt och lyssnade sedan.
"Hur menar du?" Sa han oroligt och smekte hennes kind sakta.
"De kommer inte skada dig. Jag tror på det han sa. De erbjuder vänskap till dig." Sa han och suckade sedan.
" Ingen aning. Men jag är inte förvånad om det skulle bli. Många makter är i obalans nu. " Sa han ärligt och såg på henne.

Hon smekte hans kind och skrattade lågt medan hon lade huvudet på sned och svalde.
"Jag måste bli av med min rädsla. Jag vet att du inte tycker om detta men jag måste prata med honom igen. Kanske inte nu och inte i morgon men vi måste skapa ett starkare band. Jag var så skraj att jag höll på att ..." Hon svalde.
"Tömma blåsan."

Dorian försökte med all sin kraft och viljestyrka att styra sitt ansikte till att inte visa vad han verkligen tyckte om denna saken. Men tänderna kunde han inte styra och de stack hål på hans läpp och han la snabbt handen för munnen. Prata med honom? Med dem?
" Nej du måste prata med de äldre. De som styr. Han är bara budbärare. Om du ska skapa band med någon så är det deras ledare. " Sa Dorian sammanbitet. Om hon skulle göra detta så borde hon satsa högt.
Han såg på henne och smekte hennes kind med andra handen.
" De är inte ett hot mot människor. Fullmånen är farligare men inte för människor egentligen." Sa han ärligt.