In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon hoppade närmare.
"Det tror jag inte. Men du kommer att vara hårdare bevakad. Jag vill inte det." Hon såg upp på honom och tårar började rinna.
"Min älskade vill du verkligen lämna tillbaka henne?"

"Du har rätt. Vi vet inte vad som skulle hända, men..", han tittade på henne när hon flyttat sig närmare honom. "Är det här, det vi har, något du vill? Jag är jagad, jag är efterlyst. Jag är inte trygg här. Där, hos rådet, där är vi iallafall samlade.", sa han och drog in luft i lungorna för att andas ut igen i en suck. Han såg framåt igen och hörde hur de gjorde ordning i matsalen rummet längre bort. "Jag vet inte vad jag ska göra bara.", sa han lågt och kände hopplösheten.

Hon suckade och drog handen genom hhåret.
"Jag vet inte älskade. Jag vet inte vad vi ska göra." on hörde ett skri och Bella kom snart in med Nicolai som grät.
"Ursäkta Lord och Lay men unge Nicolai kräver uppmärksamhet." Hon såg på dem och gav honom till Isabelle.

Ivan såg upp när Bella kom in med Nicolai i sitt knyte. När han såg Isabelle hålla deras son i hennes armar log han matt. "Det klär dig. Modersrollen.", sa han log trött mot henne för att sedan iaktta henne i en sekund. Han skulle precis säga något då ännu en tjänare visade sig i rummet. Tjänaren meddelade de om att middagen var serverad. "Kom, Isabelle, vi går till middagen.", sa han och reste sig långsamt från soffan för att börja gå mot rummet. "Allting kanske känns bättre efter lite mat.", sa han i försök att lätta stämningen och övertyga sig själv.

"Du klär di i fadersrollen. Han är så kär i dig." Hon vaggade sitt knyte och tog sig upp.
"Jag har inte lika ont men ändå." Hon lutade sig mot honom.
"Kan jag få stöd så är jag helt okej." Viskade hon.

Ivan vände om för att lägga en arm om Isabelle och gick med henne bredvid sig för att hålla henne nära. "Såhär? Hjälper det?", sa han och sneglade på henne, men kollade snart på Nicolai som snabbt hade funnit sig tillrätta i sin moders famn.
De gick tillsammans in i matsalen och Ivan ledde henne till bordet för att dra ut stolen åt henne så att hon kunde slå sig ner. Därefter satte han sig på stolen mitt emot henne. han ögnade maten som de dukat på bordet. Det var vackert dukat. Mycket mat, precis som en fest. Han gladde sig åt det. "Wilhelm har jagat igen ser jag.", sa han och skrattade lågt för att sedan sträcka sig efter drycken och hälla upp i sitt glas.

"Precis så. Det hjälper mn balans så mycket tro det eller ej." Hon blickade pp på honom och log svagt och såg sedan på all mat och log.
"Festmåltid för två riktiga nobla personer. Nicolai är för liten för att äta än." Hon log och smekte den lille på kinden och log.
"Han kommer få lära sig att läsa, skriva och sjunga. Du kanske vill lära honom läsa?"

"Du har rätt.", sa han och syftade på maten. Han log då och kikade på Nicolai som verkade nöjd.
"Läsa, skriva och sjunga säger du? Det låter som att han kommer gå långt i livet.", skrattade Ivan lågt och började att plocka av maten. "Jag är säker på att vi kan anlita en lärare för honom. Men om du så önskar, Isabelle, så ska jag lära honom.", sa Ivan. Han tänkte tyst för sig själv att han inte riktigt fått kläm på fadersrollen, men det såklart, skulle han någonsin känna det? "Och du, Isabelle, vad ska du lära honom?"

"Vi får se hur vi gör. Alita en lärare eller lära själv." Hon log.
"Ska lära honom spela musik, sjunga och vara godhjärtad." Hon log och såg på honom.
"Precis som du min älskade." Hon kände något ta i henes bröst och hon log svagt.
"Älskling då."

Ivan tog en tugga av maten och svalde. Tog ännu en och lutade sig sedan tillbaka i stolen för att smaka och svälja igen. "Spela, javisst. Du som spelar så bra, du har säkert mycket att lära honom." Ivan såg upp mot Isabelle och kände sig genast med gladare, som om han återfått energin igen. "Du har rätt, tidigare. Vi borde slåss för det som är viktigt. Och Nicolai har rätt att veta var han kommer ifrån. Det här är hans hem, hans slott. Jag ska försvara det med all min makt. Men jag kan inte göra det ensam. Det första jag ska göra imorgon är att kontakta gamla vänner till mig, så vi blir fler vampyrer. De må vara gamla, men de är starka och lojala."