PRS Lupple & Medi

Hon nickade och såg på honom och smekte hans hand och lutade sig mot honom.
"Jag tror du vill bo här uppe. Du verkar älska det." Hon skrattade och såg på honom.
"Du har lovat mig att visa mig staden från ovan med glöm inte det."

Han flinade och höll om henne och skrattade lågt.
" Åh jag älskar höjder. Av flera skäl. Några som jag inte tänker berätta för dig men du kan nog gissa dem. Men andra såsom fridfullheten här uppe. Den är underbar. "Viskade han och nickade sakta.
"Du ska få se den." Log han.

Hon log och drog in fötterna och nickade.
"Kan du sjunga för mig?" Hon drog med sin hand över hans och vände huvudet för att se hans ansikte.

Han flinade och kysste henne mjukt innan han nickade. " Vad vill du höra?" Sa han och försökte bädda filten bättre om henne så hela hon var täckt av den.
Drog korgen till sig och höll fram den rosa termosen till henne. Ifall hon ville ha.

"Min favorit. Den som du brukar sjunga-" Hon tog fram händerna och tog termosen och hällde upp en kopp och drack lite av chokladen och log.
"Eller hitta på en ny om du vill."

Han log svagt och såg på henne.
"Favoriten får det bli." Log han och harklade sig lågt innan han började sjunga för henne.

Hon log och smuttade på chokladen och hon såg upp mot natthimlen och hon hörde ljud längre bort men brydde sig inte. Sakta hällde hon upp mera choklad och drack girigt upp det innan hon drog filten om sig och slöt ögonen.

Han fortsatte att sjunga men tystnade när han hörde tydliga ljud. Han tog ett hårdare tag kring hennes kropp och vände blicken åt det hållet, försökte se. Försökte lyssna och försökte att lukta. Det var inte människor. Inte vampyrer. Han morrade dovt.
" Vi har besök. "Sa han allvarligt i en högre ton än vanligt och såg Lathan stiga ut på trappan. Armelle tog sig upp på taket och satte sig vid Willow och log försäkrande mot henne.

Hon såg på Dorian och satte sig rakare och vände blicken mot Armelle.
"Är det inte bättre att jag är inne?" Hon såg Maria komma upp med Tristan.
"Jo det är det. Vi hjälper dig att ta dig ner." Tristan lyfte upp henne och tryckte henne mot bröstet innan han hoppade ner och sprang in med henne och satte försiktigt ner henne på en soffa.

Dorian följde henne med blicken när hon med hjälp av Tristan tog sig in. Han hoppade ned från taket och satte sig på ett av trappstegen och tittade när vargar steg fram mot dem.
En av dem förvandlade sig till människa och studerade dem.
"Vart är flickan? Vi låter er inte skada henne. Vi vet vad hon är för er." Sa han med en kraftfull röst och stirrade ut dem. Ingen rädsla syntes. Antagligen för att han inte var rädd.

Lathan såg på honom och log svagt.
"Ni är på fel sida av sjön. Detta är vår mark." Sa han samlat. " Men vi vill inte strida. Vi kommer om vi måste men flickan är säker. " Sa Lathan och Dorian morrade argt.
"Och vad är hon för er?" Frågade Dorian argt och rörde sig så snabbt upp från sittande till stående och fram mot mannen som talade att ingen hann riktigt reagera. De alla såg det men stod bara och stirrade.
" En människa. Vi skyddar människor. Låt mig tala med flickan." Sa han i samma kraftfulla ton som förut.