Pirates! PRS Medi & Vidomina

"Det gör inget-. Morfar är ju ganska mysig att vara med." Han log och såg ut över vågorna och suckade.
"Ska bli skönt att komma hem. Mina ben behöver gå på det fasta landet någon dag. Jag har fortfarande marfrömmar om ön." Ha ryste till.

Ethan skrattade, men vände sig till Tom igen. "Ja, jag tror Roy längtar också att komma hem.", sa Ethan som tyst för sig själv tänkte att skeppet var hans hem. Han föredrog alltid det. Han sneglade mot Roys håll som fortfarande satt kvar vid masten och verkade njuta av den varma luften. Han vände blicken till Tom igen. "Mardrömmar om ön? Vad hände?", sa han då med en aning nyfikenhet i rösten.

"Du var ju där. Jag såg att ni kastade åt hajarna över vad jag är." Han skakade på huvudet.
"Annars såg jag Kiliah döda mig." Han drog armarna om sig.
"Jag är så glad att vi kommer så långt från ön som möjligt och Zydar."

Ethan rynkade pannan i oförståelse. Han hängde inte riktigt med. Vad pratade han om? Ethan mindes själv hur han kastat sig efter Zydar för att bli slängd mot marken medan de andra, verkade i trans och slagsmål av någon magisk förtrollning Zydar måste ha kastat. Han var inte säker själv på sina tankar. Hur mycket stämde de egentligen? Ethan valde att inte grubbla i det och fokuserade på Tom istället. Han verkade upprörd. "Jag med, vi r långt ifrån honom nu."

"Tom nickade och såg upp. Han kunde höra Kiliahs röst ropa efter Ethan och han log.
"Din fru ropar. Se vad hon vill och kom tillbaka sen." Han klappade på hans axel.

Ethan iakttog honom, men vaknade upp ur tankarna när han hörde Tom tala om Kiliah. "Hm? Gör hon?", han vred på huvudet för att lyssna åt det håll hennes rop kom ifrån och nickade då. "Ja, det är bäst att jag ser efter. Kommer snart tillbaka.", sa han och vände sig om för att gå till Kiliah som var kvar inne i deras rum.
"Kiliah? Hur är det?" Ethan steg in i deras rum.

Hon log och sträckte ut armarna.
"En kram. Jag ska ju vila men att vara ensam är så ensamt. Jag vill ha en kram och din gamla tröja att laga." Hon log stort igen och såg sedan bort.
"Jaag tyckte att jag hörde Zydars röst. Men som en viskning bara."

Ethan andades lättat ut, med ett leende och satte sig ner på sängen för att röra sig mot henne och lägga armarna om henne för att dra henne till sig i en omfamning. "Älskade.", sa han och strök hennes hår för att sedan lossa på greppet och möta hennes blick. "Du verkar piggare.", sa han lågt och rörde vid hennes ansikte för att sedan sträcka sig efter skjortan hon frågat om. "Här. Den är ju i ett ganska dåligt skick.", erkände han och kliade sig osäkert i nacken.
Han såg upp mot Kiliah igen när hon nämnde Zydar. "Han är inte här, Kiliah. Du är trygg här."

Hon njöt av kramen och log sedan.
"Jag vet men hans röst ekar." Hon suckade.
"Du inns hur jag hamnade hos honom förra gången? Hans magi:" Hon lade sit huvud i hans knä.
"Älskade rädda mig igen om jag förs bort. Snälla."

Ethan andades tungt ut och lade en hand över Kiliahs kind när hon vilade sitt huvud i hans knä. "Han kommer inte.", sa Ethan bestämt igen och svalde. Han hade bestämt sig för att Zydar inte hade övertaget längre. "Om du förs bort, Kiliah, då kommer inte bara jag, alla kommer vi efter dig. Men..", han pausade och såg ner på henne. "..Låt oss hoppas att vi inte behöver komma till det."