prs yehet & kkaebsong

"Det är väl ändå jag som bedömer det, inte sant?" frågar Joshua viskandes, stryker försiktigt bort sina okontrollerade tårar. Herregud, tar de aldrig slut? "Du gör en rätt orättvis bedömning, när det kommer till dig själv, ska du veta." Ja, det tycker han definitivt. Artonåringen har lärt sig att de bägge två klankar ner på sig själva så fort de får minsta lilla anledning till det. Det minsta felsteg kan leda till år av självhat, underligt hur det där fungerar. "Jag blev inte sårad Zihao, det blev bara lite för mycket för mig, förstår du?"

Även om Zihao inte alls kunde förstå innebörden av Joshuas ord, nickade han och rullade över på rygg. Istället för att ha ögonen fästa på väggen var de nu istället inriktade på taket.
”Jag skulle inte direkt säga att jag gör någon orättvis bedömning. Enligt Samuel är jag ju djävulen i egen hög person”, viskade han och vände slutligen de mörka ögonen tillbaka mot artonåringen. ”Han säger att allting är mitt fel, att jag inte har någon som helst rätt att ens vara kär i dig..antar att han har rätt.”

Jo, Samuel har varit lite väl hård mot nittonåringen, det kan Joshua själv medge. Dock har storebrodern sina anledningar, och det kan de inte beskylla honom för.
"Som sagt, Samuel är rätt dramatisk han också." viskar artonåringen kort och gnuggar sig om de svullna ögonen. Dumma tårar. Blicken glider upp mot taket medan han drar de små, lekfulla katterna intill sig. "Han är även väldigt överbeskyddande. Som du kanske märkt är att vara både dramatisk och överbeskyddande inte en superduper kombination."

”Nej, speciellt eftersom han beter sig riktigt jävla ruttet ibland”, muttrade Zihao och makade sig lite närmare Joshua, i sökan efter närhet och värme. ”Kommer inte försöka på mig att kyssa dig eller något, jag lovar”, mumlade han och kurade ihop sig intill den betydligt smalare kroppen. Efter det som nyss skett skulle han inte våga sig på något sådant dumt på flera veckor. Men det betydde inte att nittonåringen hade någon större lust att hålla sig borta från den yngre, även om det kanske vore bäst för dem båda.

Instämmande nickar Joshua lätt, låter blicken som fastnat i taket förflytta sig till den bekanta ansiktet.
"Bra," säger han med ett svagt, litet leende för att dra täcket över dem bägge två. Kanske det är lite tidigt att sova, och kanske, bara kanske, är det alldeles fel kläder för det också. Jeans är inte direkt skönt, anser artonåringen, men nu har han ju ingen lust att flytta sig från sin plats i sängen. Istället låter han huvudet vila intill Zihaos, för att än en gång återgå till att lyssna på de lugna hjärtslagen, något han märkt att hjärnan är beroende av.

Både Zihao och Joshua var egentligen hur korkade som helst, båda två. Spänningen som fanns mellan dem hade inte precis avtagit, utan snarare intensifierats efter att nittonåringen försökt sig på att kyssa den andre. Men det var han alldeles för trött för att lägga tankarna på.
”Du vet, det här kommer bli den första gången som jag somnar i en riktig säng på mer än två år”, mumlade han och lade tvekande armarna omkring Joshua, lutade hakan mot det mörka håret och drog in den välkomnande doften. Två år som han slösat bort på bokstavligen ingenting. De hade inte ens resulterat i någon vettigt.

Läpparna spricker upp i ett litet leende, det måste kännas hur konstigt som helst för nittonåringen. Joshua däremot, kommer säkerligen inte få någon sömn alls. Inte med det stora blåmärket som sträcker sig över ansiktet, och kyssen som precis inträffat. Hur korkad får man egentligen vara? De har precis kysst varandra, men lägger sig ändå i exakt samma position som de varit i innan. Joshua orkar dock inte hata sig själv pågrund av det, han är alldeles för trött för det. Kanske de helt enkelt får prata om det under morgondagen istället.
"Vilken ära att det just är min säng," mumlar artonåringen i en trött ton.

Zihao kunde inte låta bli att skratta till över den andres ord. Långsamt flyttade han sig lite närmare artonåringen och begravde ännu en gång ansiktet i en av de smala axlarna.
”Mhm, vilken ära att få dela säng med en psykotisk varulv”, viskade han och kvävde en gäspning. I nästa sekund blev andetagen jämna och lugna, ett tecken på att nittonåringen var påväg att glida in i drömmarnas rike. Det brukade i vanliga fall ta en ganska lång tid flr honom att somna, men nu när han låg bredvid Joshua i en bekväm säng, ändrades det ganska drastiskt.

Det tar inte långtid för Joshua att förstå hur trött Zihao själv är. Hjärtslagen blir med ens en hel del lugnare och jämna, tillsammans med de djupa andetagen. Den bästa vaggvisan artonåringen kan få.
"Mm, jag tycker faktiskt det." mumlar han tyst, noga med att inte störa Zihao som bara är någon sekund från att somna. Joshua sluter sina egna ögonlock, försöker att lyssna på andetagen, och känna hjärtslagen istället för att bombarderas med tankar. Tankarna tar alltid över när det är tyst. Det är då Joshua är som mest känslig. Tillslut, efter hur länge vet han inte, kommer sömnen till honom också.. vilket han trott varit omöjligt.

Den natten sov Zihao verkligen som en stock, hela tiden med armarna lindade omkring Joshua. Då de somnat så tidigt vaknade han däremot framemot småtimmarna, innan solen gått upp. Långsamt slog han upp ögonlocken och betraktade artonåringen bredvid sig med ett blekt leende. Tydligen sov han som bäst i dennes sällskap. Skulle han vars helt ärlig hade han inte sovit så bra på väldigt, väldigt länge. Den enda anledningen till att han gjort det nu var nog mest tackvare en viss Joshua Lewis. Med en liten suck, borrade nittonåringen ner sig hos den yngre igen, ovillig att lämna sin plats i sängen. Det var så varmt och behagligt, perfekt helt enkelt.