Förändrad värld Lupple & Medi

Hon såg på henne och drog henne till sig.
"Varmvatten på benen." Viskade hon och kramade henne hårt och såg sedan sorgset på henne.
"Jag fick en knäpp." Hon skakade på huvudet.

Hon såg på honom och höll ut sin arm och slöt ögonen. Det var skönt och hon suckade av behag.

Aurora kramade om henne och nickade sakta. "Åh vännen då."Viskade hon och såg på henne med orolig blick. Tjänarna försvann en efter en och snart var de ensamma.

Hon snyftade och hon darrade.
"Förlåt mig." Viskade hon och drog henne tätare till sig.

Flora såg över axeln.
"Ni är alldeles för snäll. Jag älskar den här doften." Viskade hon och log allt bredare.

"Du behöver aldrig be om ursäkt till mig." Viskade hon ärligt. Torkade hennes kinder försiktigt. " Vi ska ta oss härifrån."Viskade hon i hennes öra. "Jag lovar dig." Avslutade hon lika tyst så bara Rhiannon hörde.

Han tog andra armen och njöt av varje sekund.

"Nej det kan vi inte. Om vi gör det så straffas vi." Hon såg på honom och såg skräckslagen ut.
"Piskningen var inget jag vill göra om."

Flora hade inte lika ont eftersom varmvattnet lindrade smärtan och hon suckade av ren lättnad.
"Jag kan spela fiol. Vill ni höra det sedan?"

Hon såg på henne och la händerna på hennes kinder. "Vi kommer lyckas. Jag tar hand om allt. När det väl blir dags kan du alltid välja att stanna här."Viskade hon.

Han gick över till ryggen och skrattade lågt. "Kanske senare." Log han över hennes fråga.

"Men de kommer att straffa oss" Viskade hon och minnena dök upp och hon kämpade med att inte skrika. Allan som älskat att tortera henne och hon skakade i hela kroppen.
"Jag är sjuk dessutom. Borde egentligen ligga i sängen."

"Då väntar vi..." Sa hon och lutade sig fram så han kom åt bättre och hon slöt ögonen.

Aurora såg på henne. La armarna om henne och försökte trösta. "Jag förstår att du inte vill uppleva det här igen. Och jag vill aldrig veta att det har hänt dig. "Viskade hon. "Men jag tror vår smekmånad med dem är över. Vi måste frigöra oss själva."Viskade hon. "Men det kommer ta tid innan jag lyckas ordna allt."Viskade hon ärligt.

Han gick snart över till magen och upp mot halsen.

Hon såg på henne och såg sedan ner.
"Smekmånaden?" Viskade hon tyst och hon nickade.
"Men ingen kan vara elakare än den mannen. Han verkade njuta av att se mina ben sönderslagna." Viskade hon tyst.


Hon hade vänt sig och sträckte på huvudet. Det var varmt och behagligt.
"Ska jag till läkaren snart?"

"Nej jag tror dig. Han är säkert hemsk och jag förstår att du är rädd. Men även om de inte kommer vara lika som han kan de fortfarande vara grymma. "Viskade hon.

Han såg på henne. "Vilken läkare?" Undrade han.