PRS Lupple & Medi

Hon log mjukt och lade på huvudet.
"Då låter jag det vara. Jag ska inte plåga dig om du inte vill höra."
Hon tog cola och drack det innan hon lutade sig tillbaka.
"Ska vi kolla vinden sen?" Frågade hon nyfiket.

Han skrattade lågt och såg på henne. " Du är väldigt fantastisk. " Log han ärligt och nickade sakta.
"Okej." Sa han leendes innan han tog några klunkar av blodet.

Hon år vidare och lade sedan ner besticken och torkade sig om munnen.
"När är det fullnåne nästa gång? Det var ju vid balen och sen nästa gång är det?"

Dorian såg på henne, förvånad över hennes ord och skrattade lågt.
"Fullmåne? Varför undrar du om fullmånen?" Sa han nyfiket och snurrade på koppen framför sig.
" Den är om typ 2 veckor." Sa han efter en kort betänketid och log mot henne.

"Om vampyrer finns så varför skulle inte varulvar finnas?" Hon såg på honom och svalde hårt.
"Hur kommer ni hålla mig säker denna gång?' hon lade huvudet på sned.
"Vet ni vilka det är?" Hon smekte hans hand.

Dorian såg på henne och suckade lågt.
" Vi behöver inte hålla dig säker ifrån dem-de har inget intresse i varken mirakelbarn eller oss vad jag vet. " Sa han ärligt och flinade lite.
"Vi vet. " Sa han sedan och såg på henne. " Du behöver inte oroa dig för dem. " Sa han och log.

"Lovar du det?" Hon smekte hans hand och lade huvudet på sned och suckade svagt.
"Om jag skulle tappa minnet skulle du lämna mig då? Ifall jag inte minns varken dig eller mitt liv som en extra familjemedlem av Vinther." Hon såg på Tristan som stod i hörnet av köket.
"Skulle ni försöka få mig att minnas igen?"

Han log svagt och nickade sakta. " De kommer inte röra dig. Skulle de komma hit så skulle de attackera oss med störta sannolikhet och strunta helt och hållet i dig." Sa han ärligt och studerade henne. "Så ja jag lovar." Log han men slutade sedan le när frågan blev väldigt mycket mer allvarlig.
Han visste inte hur han skulle svara även om han visste svaret.
Han visste att om hon var vanlig människa eller om han kunde göra henne till en vanlig människa och trolla bort allt som hade med mirakelbarnet att göra skulle han personligen ta hennes minnen ifrån henne och låta henne finna livet som enbart människa. För hon svävade alltid i fara kring denna värld.
Som mirakelbarn var hon i ännu mera fara och han hatade det. Han ville att hon skulle vara säker.
"Skulle du önska det?" Sa Dorian lågt, och det var i såna här tillfällen han avskydde sin familj. Han visste att Tristan befann sig i rummet medan resten hörde så tydligt. Inget gick och ha privat.
"För min skull så skulle jag göra allt för att få dig att minnas, men skulle det vara rätt mot dig?" Frågade han ärligt och såg på henne.

Hon nickade och tog hans hand och gav den en lätt kyss.
"Det skulle jag. Du har visat mig det vackra här i livet, du har fått mig att le och skratta normalt och inte förfalskat ett liv som jag ska leva efter." Hon log och lade sig i hans famn.
"Jag är mirakelbarnet så jag är ändå eftersträvad som vatten i öknen." Hon smekte hans knä och log.
"Så ja jag vill minnas dig och din familj." Hon slöt ögonen och drog upp benen och nynnade svagt.

Han omfamnade henne och smekte hennes hår sakta och nickade.
"Då skulle jag finna ett sätt att återställa dina minnen till dig. " Viskade han och log svagt men ärligt och smekte hennes rygg sakta.