prs yehet & kkaebsong

Jo, Zihao är en rätt dramatisk nittonåring, vilket Joshua aldrig förväntat sig som sextonåring. Det raka, skarpa ansiktet tyder på något annat, nämligen.
"Min käre bror är också väldigt dramatisk ska du veta," tröstar han lätt, men tystnar tvärt när Zihao för sitt ansikte närmre honom, sin hand under artonåringens haka. "Jag antar det." Det känns fel, så fel att vara så nära Zihao under dagen han gjort slut med Ethan.. Men ändå så rätt.

Nu var Zihao verkligen ute på farligt vatten, där han absolut inte borde befinna sig. Men hur skulle han kunna hålla sig borta är den andre var så förbaskat perfekt och underbar?
”Blir du arg om jag kysser dig?” Frågade han och närmare sig ytterligare, tills deras läppar nästan vidrörde varandra. ”Eller kan jag komma undan med att skylla på att jag är ung och dum?” Fortsatte han undrande och kunde inte undgå att le, ett extremt gulligt leende som inte alls passade bra ihop med resten av dragen.

Det är en riktigt bra fråga, blir han arg? Hela kroppen kittlas när deras läppar är bara någon centimeter ifrån varandra, men blir han arg? Eller är det skuldkänslorna som tar över honom? Är han rädd? Antagligen allt ut av de tre. Skuld, ilska och rädsla, inga bra kombinationer.
"Du kan alltid försöka," svarat Joshua med svag röst, osäker på sina tankar, handlingar. Osäker på Zihaos tankar och handlingar.

”Hm, egentligen är jag på tok för feg, men det skadar inte att ge det åtminstone ett försök”, mumlade Zihao och kupade de stora, smala händerna omkring Joshuas ansikte för att sedan låta de få centimeterna mellan deras läppar försvinna. Det hela kändes så grovt fel egentligen, vilket nittonåringen inte kunde neka. Men samtidigt kunde han inte heller säga att det inte kändes bra att ligga ihoptrasslad med den yngre. Absolut inte. Försiktigt strök han tummarna utmed den sköra huden, alldeles för borttappad i hela situationen för att ha vett nog till att dra sig undan.

Precis som Joshua förväntat sig känns det så fel, hans läppar känns så sköra, så borta. Skuldkänslorna börjar bubbla i magen, rädslan och ilskan tar alldeles för mycket på honom. Fingrarna finner sin väg till Zihaos starka axlar tvingar sig själv att försöka få bort honom. Inte nu, de kan inte göra det nu. Artonåringen är alldeles för ömtålig i stunder som dessa, ledsen och bruten och de två kysser varandra... Nej, nej, nej.

I samma sekund som Zihao insåg att Joshua försökte trycka bort honom, lutade han sig nästan förskräckt tillbaka och gömde ansiktet i en av kuddarna. Bra jobbat, nu hade han halvt om halvt tvingat sig på Joshua. Fan.
”Förlåt”, mumlade han och gömde istället ansiktet i händerna, där kinderna blivit alldeles blossande röda. ”Vill du att jag ska gå?” Det skulle inte direkt vara konstigt om artonåringen ville bli av med honom, speciellt inte efter den där lilla incidenten.

Joshua skakar lätt på huvudet åt den äldres fråga, vill han att han ska gå? Nej.. Han vill inte vara ensam. Borde han bli lämnad ensam? Ja..
"Det är ingenting att be om ursäkt över Zihao.." Viskar han och drar täcket över ansiktet, känner hur tårarna börjar trilla ner över kinderna. "Jag vill inte vara ensam." Förklarar artonåringen med ett svagt leende.

”Det är visst någonting att be om ursäkt för, du ville uppenbarligen inte men jag kysste dig ändå”, sade Zihao och virade armarna runt benen, lutade hanak mot knäna. ”Varför vill du inte att jag ska gå? Är inte direkt något trevligt sällskap”, muttrade han därefter och skakade lite på huvudet. Minst sagt. Han borde verkligen skämmas egentligen, inte få vistas närmare än max tre meter från Joshua. Ännu mindre ligga i samma säng som artonåringen. Usch, ibland var Zihao verkligen dum i huvudet.

Blicken vilar på nittonåringen i tystnad, känner hur kroppen sjunker ner i marken, vill bara försvinna.
"För att jag inte vill vara ensam," viskar han och gömmer försiktigt ansiktet i Harus päls, tar djupa andetag för att inte få panik. "Du är visst ett trevligt sällskap."

Zihao vände sig om med en fnysning och stirrade stint in i väggen. Trevligt sällskap? Nej, det var han absolut inte.
”Det är jag inte, jag är påträngande och äcklig och så fort jag öppnar min stora trut blir alltid någon sårad”, knotade han och virade armarna om benen ännu hårdare, lät de långa naglarna gräva sig ner i tyget. Kontroll? Grattis, om det här var vad han kallade för kontroll så hade han verkligen inte aning om ordets innebörd.