prs yehet & kkaebsong

Joshua känner hur värmen sipprar bort från kroppen när nittonåringen rör sig bort från honom.
"Nej, Zihao," viskar den yngre och skakar på huvudet, att Zihao flyttar på sig är inte vad han behöver just nu. Försiktigt lägger han tillbaka sitt huvud mot hans mjuka tröja. "Bara håll om mig, snälla?" Ja, han vill känna sig omtyckt. Just nu tror hans hjärna att ingen tycker om honom, att det inte går att älska artonåringen.

Ett leende växte sig fram på de smala läpparna. Utan några som helst protester, virade han armarna omkring Joshua och lämnade en liten puss på den andres hjässa.
”Okej, om det är det du vill så”, mumlade nittonåringen och lutade sin kind mot de mörka lockarna, drog den yngre till sig. ”Jag går ingenstans så länge du vill ha mig här, det vet du va?” Fortsatte han och slöt ögonlocken. För den första gången sedan han satt fot inne i huset, kände han sig äntligen hemma.

Ett litet leende sprider sig över läpparna, tillåter Joshua att dra in den andres doft och närhet. Han förtjänar inte något ut av det här, men just nu orkar artonåringen verkligen inte tänka på det. Blicken glider upp till Zihaos ansikte, ser på honom med stora, allvarliga ögon.
"Du har sagt det förut." påminner han tyst, ett bittert leende över läpparna innan han lägger tillbaka huvudet mot den äldres bröstkorg. Ja, och Zihao har lämnat honom båda gångerna.

”Jag vet..men nu är jag inte direkt rädd för att råka göra dig illa, vilket gör allting så jävla mycket lättare”, förklarade Zihao med rynkade ögonbryn. ”Du vet hur rädd jag var innan”, fortsatte han tyst och kände skammen skölja över honom i samband med Joshuas bittra leende. Usch, han borde bara ha hållit sin stora trut stängd. Så fort nittonåringen öppnade den råkade han alltid säga någonting opassande eller drygt. Två år av ensamhet hade tydligen inte skrubbat bort det vidriga beteendet. ”Förlåt.”

Joshua skakar på huvudet, låter sig själv återgå till att lyssna på Zihaos hjärtslag, noterar hur lugna och jämna de är.
"De där två åren kanske var värt det, så att du inte längre behöver oroa dig över att göra någon illa," viskar han med ett svagt leende, låter blicken vila på Haru som sover vid fotänden av sängen. "Ingenting att be om ursäkt över.. du var orolig om oss. Jag skulle nog ha agerat på samma sätt." Försäkrar artonåringen och pillar försiktigt med tyget på Zihaos tröja. "Det var bara lättare för min dumma hjärna att tro att du egentligen inte gillade mig."

Att sitta så nära Joshua i en sådan situation som de nu satt i, fick Zihao att bli både frustrerad och modfälld på samma gång. Frustrerad för att han verkligen ville placera fingrarna under den andres haka och pressa sina smala läppar mot de respektive fylliga. Modfälld eftersom det var ett stort no no. Nej, det skulle bara vara elakt att ta fördel av artonåringen på det viset. Istället slöt han ögonlocken och vilade kinden mot de mörka lockarna, försökte desperat stänga ute tankarna som hela tiden trängde sig fram.
”De kommer aldrig bli värda ett skit eftersom jag på sätt och hos förlorade dig”, mumlade han och bet ihop käkarna. ”Hur fan kunde du tro att jag inte gillade dig? Vad ska jag egentligen behöva göra för att slå in det i din skalle?”

Kanske Zihao har rätt, de båda förlorade varandra. Men innerst inne vill verkligen Joshua gå tillbaka till deras förhållande, börja om igen. Även om han vet att han verkligen inte borde ha de tankarna.. det var hela två år sedan. Den andres röst låter så mycket kallare, hårdare. Kanske artonåringen förtjänar det.
"Jag trodde att du inte gillade mig för att du stack." svarar han lätt och tyst, sluter ögonlocken med en djup suck. Försöker att återgå till lugnet och Zihaos hjärtslag, men det är svårt. "Du pratade inte med mig om det, så visste inte att det var pågrund av rädsla. Men jag vet det nu."

Varför var han alltid tvungen att få små, dumma utbrott över precis allting? Med en suck skakade han på huvudet och hårdnade greppet om Joshua, grävde ner sig i den välbekanta, slanka nacken som han saknat så förbaskat mycket.
”Det är klart att du kunde få för dig det, jag var ju inte smart nog att säga någonting innan jag hoppade ut genom fönstret..vem hoppar ens ut genom någons fönster?” Utbrast han och klamrade sig, på något sätt, fast ännu mer runt den smala kroppen. ”Jag var verkligen dum i huvudet, så sjukt jävla korkad att det inte ens..” rösten tynade bort och nittonåringen stönade frustrerat. Usch och fy.

"Jag antar att du verkligen var desperat över att få komma bort, fönstret var väl första bästa val antar jag? Väldigt, väldigt dramatiskt." svarar Joshua med ett lätt leende. I princip skuttar alla, i alla filmer någonsin igenom ett fönster, slowmotion och krashning. Oerhört dramatiskt och tagande. Jo, artonåringen pratar ironi i sitt egna huvud mer än ofta. "Unga och dumma, du är antagligen mycket visare nu. Är förvånad över att du inte fick glas i huden?"

”Vem har sagt att jag inte fick det?” Påpekade Zihao med ett bistert leende och lutade huvudet tillbaka en aning, för att kunna betrakta Joshua. ”Och jag antar att jag är väldigt dramatisk, så som jag håller på och hoppar ut genom fönster, försöker ha ihjäl din käre bror..” fortsatte han och skrattade till. Vad skulle han göra därnäst egentligen? Troligen någonting betydligt värre om han fick gissa själv. ”Vi är fortfarande unga och dumma, Joshua.” Vad nu det där skulle betyda. Nittonåringen placerade några långa, smala fingrar under den andre haka och lutade sig en aning närmare, lätt tvekande.