prs yehet & kkaebsong

"Det kan du visste," påpekar Joshua och sätter sig upp i sängen, puffar till kuddarna så att han kan äta bekvämt. De två syskonen som brottats har blivit alldeles trötta och somnat på varandra, men Sammie ligger fortfarande hos honom tillsammans med Haru. "Varför skulle jag prata med henne för?" Frågar artonåringen i en viskning.. Nej, hans mor skulle bara oroa sig alldeles för mycket. Han flyttar sig längre in på sängen och klappar på platsen bredvid sig. "Kan du sitta här?"

”Visst”, sade Zihao med en gäspning och kröp upp mot platsen där Joshua klappat. Han rullade ihop sig intill den andre, lätt utmattad och vilade huvudet mot en av den andres kuddar. ”Tänkte väl mest att hon kan komma med bra råd eller nåt?” Fortsatte han och sträckte ut en hand för att dra fingrarna genom Harus mjuka päls. ”Och så är hon ju din mamma, och mammor brukar ju vara ganska bra på sådana saker.” Mammor rent generellt? Ja. Zihaos egen mor? Defintivt inte. Nej, den kvinnan var det ingen idé att förlita sig till.

Joshua rynkar lite på ögonbrynen, äter av den varma maten nöjt.
"Jag brukar inte prata med mamma om någonting kopplat till kärlek eller drama i förhållanden.. " säger han lätt och kramar om Sammie som ligger mot hans bröstkorg. Nej, Ms Lewis har fullt upp med att oroa sig över psykiskt ohälsa, att oroa sig över förhållanden ska hon inte behöva göra också. "Men du ville börja pröva på att prata med mamma?"

Zihao virade armarna runt en av Joshuas, gömde ansiktet i den smala axeln med en suck.
”Jag vet inte..kanske?” Mumlade han och slöt ögonlocken. ”Vet inte riktigt hur det skulle kunna hjälpa mig dock. För att vara helt ärlig börjar jag få bättre kontroll över mig själv redan”, erkände han och log för sig själv. Stolt som fan, det var ungefär de orden som beskrev hur han kände sig. Med tanke på att han var den mest okontrollerade personen i hela världen, tyckte nittonåringen faktiskt att det var en riktigt stor bedrift.

"Du förlorar inget på det," säger Joshua och ställer ifrån sig tallriken, nej han orkar verkligen inte mer. Han vill bara gråta. "Jag tycker nog det kan vara bra för dig." Artonåringen kurrar ner sig under täcket och gömmer ansiktet i Zihaos tröja, vill böla ut allt.

”Nej, men ändå..det skulle bara kännas konstigt”, muttrade han och sneglade ner mot Joshua med höjda ögonbryn. Varje gång den andre ens var i närheten av Zihao kunde han inte undgå att undra om de möjligen kanske skulle kunna reda ut allting. Reda ut allting och återgå till det de haft för två år sedan. Det hade han defintivt inte tackat nej till. ”Joshua, det är okej att gråta i sådana här tillfällen. Mer än okej faktiskt”, försäkrade han och strök försiktigt över artonåringens hår.

Joshua kan inte hindra sig själv från att lyssna på Zihaos hjärtslag, målar små ringar på bröstkorgen med fingrarna. Kanske han är alldeles för närgången, orättvist mot nittonåringen, men han kan inte sluta, han känner sig så mycket varmare.
"Nej, det är det inte." Viskar han och stryker försiktigt fingrarna över Sammies blonda och vita pälsen, så fint. "Jag tänker inte blöta ner din tröja."

Tröjan han bar, sket han faktiskt i. Hellre att Joshua grät ut om han nu kände för det, istället för att hålla alla känslor inom sig.
”Jodå, har typ tre såna här tröjor..och den torkar ju, eller hur?” Påpekade Zihao med ett snett leende och började leka lite med de mörka lockarna. ”Ditt hår luktar så gott”, mumlade han och drog in den ljuva doften som han älskade så försvarslöst mycket. Skulle han någonsin sluta älska den? Med största sannolikhet inte.

Bestämt skakar Joshua på huvudet, nej han ska inte gråta. Han har ingen rätt att gråta. Det finns säkert tusentals med anledningar till varför alla hans förhållanden slutar med att de lämnar honom, och anledningarna måste vara han själv.
"Men ändå, jag har gråtit tillräckligt de här två dagarna för resten av året." muttrar artonåringen och ler åt Sammie som nöjt blir kliad under hakan. Gulleplutt. En liten rodnad stiger över de rosiga, våta kinderna. "Jag har mina knep.."

”Kanske, men det betyder inte att det är fel att gråta lite till”, viskade Zihao som var påväg att förlora sig i Joshuas ljuva närhet. Han skakade på huvudet och drog sig undan en aning, gömde ansiktet i händerna. ”Förlåt, jag är så jävla närgången. Jag lovar att jag ska försöka sluta.” Ja, nu hade han definitivt varit på tok för närgången, även om den andre inte verkade ha haft någonting emot det. Men tidigare hade ju artonåringen gjort klart flr den äldre att han inte ville ja ett förhållande med någon. Bort med tassarna, dumma Zihao.