prs yehet & kkaebsong

Jo, djurs sällskap kan verkligen lätta på trycket, iallafall när det kommer till Joshua. De små kissekatterna leker tillsammans och med artonåringen, gosiga och fluffiga. Haru, som märkt människans konstiga beteende värmer honom med sin tjocka päls, rättar till kattungarnas päls. Jo, som den söta och omtänksamma hund som Haru är har han blivit som en storebror åt de tre katterna, ignorerar helt hur olika de är från honom själv. Ytterst gullig. På bordet står det olika typer av plockmat.
"Lite olika, ni får ta för er av det ni vill ha." säger Ms Lewis. En del typiskt japanska maträtter, vilket är så fruktansvärt gott. Doften som når Joshua på övervåningen, får magen att kurra.. men det ignorerar han totalt.

Bara synen av all mat gjorde Zihao lätt överväldigad. Utan att be om tillåtelse började han lassa på en hög med mat på tallriken, som han sedan fyllde munnen med.
”Har du aldrig hört om bordsskick?” Frågade Weimin, som satt bredvid sin äldre bror, med en acceptabel mängd mat på tallriken. Till skillnad från nittonåringen.
”Nej, vad är bordsskick?” Undrade han med rösten drypande av sarkasm, aningen irriterad över att den yngre jämt och ständigt skulle påpeka alla hans fel. ”Det smakar jättebra förresten, Ms Lewis”, lade han snabbt till därefter, i ett försök att vara åtminstone lite trevlig. Inte direkt Zihaos starka sida.

Ms Lewis skakar roat på huvudet åt syskonen, det är bra att Zihao känner sig tillräckligt hemma för att våga ta åt sig det han vill ha. Det är inte alltid man träffar på såna människor, vilket hon är tacksam över.
"Ta för er, maten ska ta slut." säger hon, sin son i tankarna. Dock förstår hon ju att fråga om artonåringens närvaro kanske inte är rätt tidsstund.

”Jo, men det betyder inte att man måste trycka i sig så pass mycket mat att man inte ens kan tugga med munnen stängd”, klagade Weimin och tog en liten tugga av sin egen mat. ”Han är liksom nitton år, börjar det inte bli dags att lära sig lite om vett och etikett?” Men den yngre broderns ord gick inte alls in i huvudet på Zihao, som totalt ignorerade den andre och istället fokuserade sig själv på att bli mätt. Han ville egentligen bara gå tillbaka upp för trappan och vara där för Joshua, gräva ner sig hos artonåringen och aldrig släppa honom igen.

Visserligen har Weimin rätt, det finns större chans att man mår illa om man slukar i sig allt så snabbt.
"Om man är väldigt hungrig, så kanske man faktiskt gör det. Zihao har ju bara fått i sig två baozi under tre dagar," påpekar Ms Lewis och låter blicken glida över bordet. "Visserligen är det inte positivt, då man kan må ännu sämre av att äta snabbt, och sedan kanske allt vill komma upp igen. Men, om man har bråttom och är hungrig så finns det ju inget att göra åt det. " Nej Ms Lewis håller inte med den yngre Xie brodern, kanske för att hon är äldre och har lärt sig en hel del mer om hälsa och beteende. Men jaja.

Weimin kunde inte låta bli att himla lite med ögonen, då hans egna föräldrar aldrig hade tillåtit Zihao att trycka i sig maten på det sättet han för tillfället gjorde.
”Tja, det är ju trots allt du som är psykolog, så jag antar att du har rätt”, mumlade han och ryckte lite på axlarna, även om han själv inte riktigt höll med. Nittonåringen å andra sidan, log gulligt mot Ms Lewis, på det där sättet som bara han kunde åstadkomma. Det kändes bra att någon försvarade honom, faktiskt vädligt bra. De flesta brukade bara beskylla honom för precis allting, vilket inte var så konstigt egentligen.
”Får jag ta med lite upp till Joshua? Tror han är hungrig även om han inte vill erkänna det.”

Ms Lewis höjer blicken mot Zihao med ett leende, glad över att nittonåringen bryr sig om hennes son och vill ta hand om honom. Jo, någonting är fel och det verkar som att nittonåringen fått reda på vad.
"Jadå, ta med en tallrik du." Säger hon och börjar lägga upp lite mat på en tallrik åt sin son, äta måste han definitivt göra, och ger den till Zihao.

”Tack”, mumlade Zihao och tog emot tallriken med ett blekt leende. ”Tänkte mest eftersom han nu inte villa komma ner och äta..” förklarad han och sköt ut stolen från bordet. ”Då säger jag tack för maten då, det var jättegott.” Efter ytterligare ett fånigt leende lämnade han köket och gick med hastiga steg bort mot trappan som han halvt om halvt flög uppför. Med en liten knack på dörren in till Joshuas rum, sköt han upp den och kikade in. ”Tog med mig mat till dig. Eftersom du nu inte ville följa med ner och äta..”

Joshua gömmer ansiktet hos Harus päls, leker med Sammie som finner ringarna runt artonåringens fingrar väldigt fascinerade. De andra två kattungarna har fullt upp med att brottas, alldeles för pigga för att sova.
"Det hade du inte behövt göra," viskar han och ler till när han får syn på Zihaos ansikte.

Försiktigt slog Zihao sig ner på sängkanten och räckte tallriken till Joshua.
”Jodå, kan ju inte låta dig gå utan middag förstår du väl”, påpekade han och roffade åt sig en dumpling som höll på att ramla av tallriken. ”Du borde prata med din mamma sen”, fortsatte han och gav den andre en allvarlig blick. Jo, det skulle nog kännas betydligt bättre för artonåringen om han förklarade vad som hänt för sin mor. Han lade sig ner på den mjuka madrassen och tuggade fundersamt, noga med att inte tränga sig på allt för mycket.