Emmi
Prefekt
|
Nån som vill skypa en kortis (Typ kvart före 4 måste jag slutaa..)
9 apr, 2016 15:15
|
Kim Potter
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Någon som kan hjälpa mig?
Har skrivit en novell på svenskan, och jag skulle vilja ha lite respons på den!  Vill verkligen att den ska vara perfekt eftersom jag vill bevisa för min lärare att jag faktiskt ÄR lite bättre på att skriva noveller än de andra i min klass!
Bara säg vad ni tycker, ärligt! Håll INGENTING för er själv, utan var helt ärliga med om den är bra eller dålig!
VÄNTA!! LÄS INTE ÄN! MÅSTE REDIGERA!
Spoiler:
Tryck här för att visa!
I nattens mörker
Natten är inte bara svart, den är ett stort, gapande hål av mörker. Om vore här skulle du inte varit rädd, för du hade inte vetat vad som fanns i skuggorna. Du skulle ha varit naivt ovetande om att du skulle ha all anledning att vara skrämd, långt över gränsen till skräckslagen.
Men jag hade inte varit utsänd efter dig.
Jag är inte rädd, för monstret i den här historien är jag, och jag är aldrig rädd för något. Jag är utsänd för att döda, och mitt offer vet att jag var på väg.
Långt bort i stadens mörker hörs domkyrkans klockor. Det är midnatt, och snart kommer mitt offers liv ta slut. Jag är inte nådig, för de som sänder ut mig är aldrig nådiga mot mig. Jag gör det jag behöver för att överleva, och jag bryr mig aldrig om hur många andra jag tar den möjligheten ifrån.
Jag sveper kappan tätare omkring mig och drar mina långa hårslingor ur ansiktet. Jag tvivlar inte på att mitt offer - en medelålders affärsman vars namn är oviktigt för mitt uppdrag - vet att jag är på väg. Han är rik, så han har säkert sänt ut flera personer för att stoppa mig. Jag tillåter mitt ansikte att visa skuggan av ett leende. De kan ju försöka.
Det börjar snöa, stora lapphandskar faller från den klara stjärnhimmelen ovanför mitt huvud. Jag tittar upp och ser den andra världen breda ut sig tusen evigheter härifrån. Jag undrar om mitt liv någonsin skulle ha varit enklare om jag kommit därifrån.
I min hand håller jag en lapp med en adress, i mitt hjärta bär jag en mördares börda. Tyst som ingen man smyger jag fram på stadens gator, medveten om de djupa spår jag lämnar efter mig i snön, medveten om att om någon hittar dem kan de hitta mig. Jag drar ett djupt andetag. Hade jag haft något val hade jag vägrat att utföra uppgiften ikväll, det är för stor chans att bli fångad, men jag har inget val. Jag behöver göra det här, annars kommer jag vara nästa person de sänder ut lönnmördare för att döda.
Tillslut är jag framme. Det är en stor herrgård, kantad av majestätiska murar och en stor gallerport. På toppen av porten finns det en skylt med ett latinskt citat. Jag fnyser inombords. Få se om dina fina citat om livet kommer att rädda dig när jag kommer.
Jag smyger fram till grinden, noga med att hålla mig i skuggorna, och klättrar smidigt upp på den höga muren. Jag hoppar ljudlöst ner i buskarna nedanför den, tyst som om jag vore en del av murens svarta skugga. Jag hör lågmälda röster och när jag försiktigt tittar fram så ser jag att tre vakter står vid ingången till herrgården, bara några meter från mig. Jag spetsar öronen för att försöka avlyssna samtalet.
“... att någon kommer försöka mörda honom ikväll. Han tror att det är hon som kommer komma, ‘Skuggan’ som polisen har jagat i veckor. Det sägs att ingen någonsin sett henne, hon bara hugger till och försvinner in i mörkret.”
Jag ler när jag hör den smickrande beskrivningen av mig. Jag har varit på flykt i staden i flera veckor, efterlyst var tionde minut på varje socialt medium som finns för de tre mord jag utfört sedan jag kom till staden, och ändå har polisen aldrig varit i närheten av att fånga mig. De är idioter allihop, och jag är smartare än de flesta.
“Jag hörde att hon dödade tio poliser som jagade henne, slet ut deras strupar med tänderna. Ingen kan fånga henne. De säger att hon jobbar åt maffiabossarna på andra sidan den stora floden. Är man på hennes dödslista så överlever man inte.”
“Men vad gör vi här då?” Viskar en av vakterna. Jag hör på hans röst att han är yngre än de andra två. “Om han ändå kommer att dö så riskerar vi väl bara livet att vara här, om hon kommer.”
“Hon kommer”, säger den första “det vet han att hon gör. Vi gör det här för pengarna, kom ihåg det. Var tyst nu och sköt ditt jobb.”
Jag ler inombords. Det här är inte ens utbildade vakter, vad tänker de på som sätter dem att vakta? Det spelar ingen roll, det gör bara mitt jobb mycket enklare.
Jag hoppar fram ur buskarna, och innan någon av vakterna hunnit reagera har jag huggit den ena i nacken med ett blixtsnabbt, dödande slag. Att låta dem vara vid liv är för farligt. Jag vill inte bli störd när jag utför arbetet inne i huset. En av de andra vakterna ropar till och skjuter mot mig, men jag är för snabb. Jag kastar mig undan kulan och med en exakt spark är han också död. Den tredje riktar pistolen mot mig, men hinner inte göra någonting mer innan jag sparkat pistolen ur handen på honom och krossat hans huvud mot väggen. Alla döda, på mindre än en minut.
Det enda som inte gick enligt planerna var att en av dem hann avlossa ett skott. Jag var för långsam, för ofokuserad. Nu vet han att jag är här, men det spelar ingen roll. Han kan inte besegra mig. Jag lossar nyckelknippan ur en av männens bälten och låser upp den stora porten.
Den öppnas ljudlöst och jag stiger in i herrgården. Inne är det helt mörkt och tyst. Jag står kvar i dörröppningen i några sekunder, blundar och låter mina ögon vänja sig vid mörkret efter de starka lyktorna utanför. Sedan stänger jag tyst dörren bakom mig och börjar smyga uppför trappan.
Tystnaden bryts av några dova dunsar från övervåningen. Ett leende spelar över mitt ansikte. Tror han verkligen att han kan vinna mot mig? Ovanför trappan är det om möjligt ännu mörkare. Under mina fötter känner jag en mjuk matta som får ljudet av mina steg att helt försvinna. Det luktar starkt rent, och jag känner mig som en smutsfläck i det blankpolerade huset. Men det är klart, en mördare hör inte hemma någonstans.
Jag går längs korridoren mot dörren i slutet varifrån dunsarna kommit. Jag sträcker fram handen och tänker just vrida om handtaget när dörren öppnas och en man hoppar ut från rummet bakom. I handen håller han ett spetsigt föremål - en kniv. Jag skrattar till inombords då jag lyfter handen för att parera slaget. Det här är alldeles för enkelt. Jag tar tag i mannens tjocka handled, fastän han är en medelålders man så kan han inte slå min styrka. Med blixtsnabb precision drar jag kniven ur hans hand och hugger den in i magen på honom.
Ett äckligt, sugande ljud hörs när kniven borrar sig in i bröstet på mannen och tar hans liv för evigt. En stöt är allt som krävs. Jag tänker inte förstöra mitt rykte genom att inte ha dödlig pricksäkerhet. Ur min ficka tar jag fram en kamera med stark blixt och knäpper ett kort på den döde mannen. Ljuset blixtrar genom hallen som en explosion, men jag är klok nog att blunda. Jag behöver ta mig härifrån utan att lämna några spår, inte vingla ut som en full elefant, bländad av en kamerablixt.
Jag vänder mig om och går tillbaka längs korridoren. Mitt jobb här är avslutat, nu kan jag ta mig ut ur staden. Alla mina offer är döda, så det enda jag behöver göra är att ta mig till Maffiabossarna och hämta ut mina belöningar. Sedan försvinner jag härifrån, ivägskickad som natten när solen stiger över trädtopparna.
Jag vet att nästa morgon kommer den här platsen att vimla av poliser. Barn kommer att inse att de nu är faderlösa, och en änka kommer att gråta ögonen ur sig i en protest över det som hänt. Alla kommer försöka lösa mysteriet, men ingen kommer att göra det. Jag har aldrig någonsin åkt fast, och det kommer jag aldrig göra.
Polisen kommer att jaga mig över hela landet, de kommer göra allt för att sätta mig bakom lås och bom, allt för att få mig att avtjäna mitt straff.
Jag tillåter mig själv att skratta tyst i mörkret, en mördares röst som ekar genom herrgården. De kan ju försöka.
Ingen kommer att fånga mig.
Mycket målande beskrivningar och enkel handling som är lätt att följa! Vet att detta är en novell, men det hade varit bra att veta varför "Skuggan" är så mäktig :' 
Lite grammatiska fel i början, men annars super!
9 apr, 2016 16:53
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Kim Potter: Skrivet av Borttagen: Någon som kan hjälpa mig?
Har skrivit en novell på svenskan, och jag skulle vilja ha lite respons på den! Vill verkligen att den ska vara perfekt eftersom jag vill bevisa för min lärare att jag faktiskt ÄR lite bättre på att skriva noveller än de andra i min klass!
Bara säg vad ni tycker, ärligt! Håll INGENTING för er själv, utan var helt ärliga med om den är bra eller dålig!
VÄNTA!! LÄS INTE ÄN! MÅSTE REDIGERA!
Spoiler:
Tryck här för att visa!
I nattens mörker
Natten är inte bara svart, den är ett stort, gapande hål av mörker. Om vore här skulle du inte varit rädd, för du hade inte vetat vad som fanns i skuggorna. Du skulle ha varit naivt ovetande om att du skulle ha all anledning att vara skrämd, långt över gränsen till skräckslagen.
Men jag hade inte varit utsänd efter dig.
Jag är inte rädd, för monstret i den här historien är jag, och jag är aldrig rädd för något. Jag är utsänd för att döda, och mitt offer vet att jag var på väg.
Långt bort i stadens mörker hörs domkyrkans klockor. Det är midnatt, och snart kommer mitt offers liv ta slut. Jag är inte nådig, för de som sänder ut mig är aldrig nådiga mot mig. Jag gör det jag behöver för att överleva, och jag bryr mig aldrig om hur många andra jag tar den möjligheten ifrån.
Jag sveper kappan tätare omkring mig och drar mina långa hårslingor ur ansiktet. Jag tvivlar inte på att mitt offer - en medelålders affärsman vars namn är oviktigt för mitt uppdrag - vet att jag är på väg. Han är rik, så han har säkert sänt ut flera personer för att stoppa mig. Jag tillåter mitt ansikte att visa skuggan av ett leende. De kan ju försöka.
Det börjar snöa, stora lapphandskar faller från den klara stjärnhimmelen ovanför mitt huvud. Jag tittar upp och ser den andra världen breda ut sig tusen evigheter härifrån. Jag undrar om mitt liv någonsin skulle ha varit enklare om jag kommit därifrån.
I min hand håller jag en lapp med en adress, i mitt hjärta bär jag en mördares börda. Tyst som ingen man smyger jag fram på stadens gator, medveten om de djupa spår jag lämnar efter mig i snön, medveten om att om någon hittar dem kan de hitta mig. Jag drar ett djupt andetag. Hade jag haft något val hade jag vägrat att utföra uppgiften ikväll, det är för stor chans att bli fångad, men jag har inget val. Jag behöver göra det här, annars kommer jag vara nästa person de sänder ut lönnmördare för att döda.
Tillslut är jag framme. Det är en stor herrgård, kantad av majestätiska murar och en stor gallerport. På toppen av porten finns det en skylt med ett latinskt citat. Jag fnyser inombords. Få se om dina fina citat om livet kommer att rädda dig när jag kommer.
Jag smyger fram till grinden, noga med att hålla mig i skuggorna, och klättrar smidigt upp på den höga muren. Jag hoppar ljudlöst ner i buskarna nedanför den, tyst som om jag vore en del av murens svarta skugga. Jag hör lågmälda röster och när jag försiktigt tittar fram så ser jag att tre vakter står vid ingången till herrgården, bara några meter från mig. Jag spetsar öronen för att försöka avlyssna samtalet.
“... att någon kommer försöka mörda honom ikväll. Han tror att det är hon som kommer komma, ‘Skuggan’ som polisen har jagat i veckor. Det sägs att ingen någonsin sett henne, hon bara hugger till och försvinner in i mörkret.”
Jag ler när jag hör den smickrande beskrivningen av mig. Jag har varit på flykt i staden i flera veckor, efterlyst var tionde minut på varje socialt medium som finns för de tre mord jag utfört sedan jag kom till staden, och ändå har polisen aldrig varit i närheten av att fånga mig. De är idioter allihop, och jag är smartare än de flesta.
“Jag hörde att hon dödade tio poliser som jagade henne, slet ut deras strupar med tänderna. Ingen kan fånga henne. De säger att hon jobbar åt maffiabossarna på andra sidan den stora floden. Är man på hennes dödslista så överlever man inte.”
“Men vad gör vi här då?” Viskar en av vakterna. Jag hör på hans röst att han är yngre än de andra två. “Om han ändå kommer att dö så riskerar vi väl bara livet att vara här, om hon kommer.”
“Hon kommer”, säger den första “det vet han att hon gör. Vi gör det här för pengarna, kom ihåg det. Var tyst nu och sköt ditt jobb.”
Jag ler inombords. Det här är inte ens utbildade vakter, vad tänker de på som sätter dem att vakta? Det spelar ingen roll, det gör bara mitt jobb mycket enklare.
Jag hoppar fram ur buskarna, och innan någon av vakterna hunnit reagera har jag huggit den ena i nacken med ett blixtsnabbt, dödande slag. Att låta dem vara vid liv är för farligt. Jag vill inte bli störd när jag utför arbetet inne i huset. En av de andra vakterna ropar till och skjuter mot mig, men jag är för snabb. Jag kastar mig undan kulan och med en exakt spark är han också död. Den tredje riktar pistolen mot mig, men hinner inte göra någonting mer innan jag sparkat pistolen ur handen på honom och krossat hans huvud mot väggen. Alla döda, på mindre än en minut.
Det enda som inte gick enligt planerna var att en av dem hann avlossa ett skott. Jag var för långsam, för ofokuserad. Nu vet han att jag är här, men det spelar ingen roll. Han kan inte besegra mig. Jag lossar nyckelknippan ur en av männens bälten och låser upp den stora porten.
Den öppnas ljudlöst och jag stiger in i herrgården. Inne är det helt mörkt och tyst. Jag står kvar i dörröppningen i några sekunder, blundar och låter mina ögon vänja sig vid mörkret efter de starka lyktorna utanför. Sedan stänger jag tyst dörren bakom mig och börjar smyga uppför trappan.
Tystnaden bryts av några dova dunsar från övervåningen. Ett leende spelar över mitt ansikte. Tror han verkligen att han kan vinna mot mig? Ovanför trappan är det om möjligt ännu mörkare. Under mina fötter känner jag en mjuk matta som får ljudet av mina steg att helt försvinna. Det luktar starkt rent, och jag känner mig som en smutsfläck i det blankpolerade huset. Men det är klart, en mördare hör inte hemma någonstans.
Jag går längs korridoren mot dörren i slutet varifrån dunsarna kommit. Jag sträcker fram handen och tänker just vrida om handtaget när dörren öppnas och en man hoppar ut från rummet bakom. I handen håller han ett spetsigt föremål - en kniv. Jag skrattar till inombords då jag lyfter handen för att parera slaget. Det här är alldeles för enkelt. Jag tar tag i mannens tjocka handled, fastän han är en medelålders man så kan han inte slå min styrka. Med blixtsnabb precision drar jag kniven ur hans hand och hugger den in i magen på honom.
Ett äckligt, sugande ljud hörs när kniven borrar sig in i bröstet på mannen och tar hans liv för evigt. En stöt är allt som krävs. Jag tänker inte förstöra mitt rykte genom att inte ha dödlig pricksäkerhet. Ur min ficka tar jag fram en kamera med stark blixt och knäpper ett kort på den döde mannen. Ljuset blixtrar genom hallen som en explosion, men jag är klok nog att blunda. Jag behöver ta mig härifrån utan att lämna några spår, inte vingla ut som en full elefant, bländad av en kamerablixt.
Jag vänder mig om och går tillbaka längs korridoren. Mitt jobb här är avslutat, nu kan jag ta mig ut ur staden. Alla mina offer är döda, så det enda jag behöver göra är att ta mig till Maffiabossarna och hämta ut mina belöningar. Sedan försvinner jag härifrån, ivägskickad som natten när solen stiger över trädtopparna.
Jag vet att nästa morgon kommer den här platsen att vimla av poliser. Barn kommer att inse att de nu är faderlösa, och en änka kommer att gråta ögonen ur sig i en protest över det som hänt. Alla kommer försöka lösa mysteriet, men ingen kommer att göra det. Jag har aldrig någonsin åkt fast, och det kommer jag aldrig göra.
Polisen kommer att jaga mig över hela landet, de kommer göra allt för att sätta mig bakom lås och bom, allt för att få mig att avtjäna mitt straff.
Jag tillåter mig själv att skratta tyst i mörkret, en mördares röst som ekar genom herrgården. De kan ju försöka.
Ingen kommer att fånga mig.
Mycket målande beskrivningar och enkel handling som är lätt att följa! Vet att detta är en novell, men det hade varit bra att veta varför "Skuggan" är så mäktig :'
Lite grammatiska fel i början, men annars super!
Tack så hemskt mycket!
Har ändrat lite fel jag hittade i början men ändå, vad är det för grammatiska fel du tänker på?
9 apr, 2016 17:05
|
Missy The Timelady
Elev
|
Kan bli så himlans sur på min familj ibland -.-
 
9 apr, 2016 17:08
|
Kim Potter
Elev
|
h@nna Några meningar som kunde ha blivit formulerade bättre ^-^
"Om vore här skulle du inte varit rädd, för du hade inte vetat vad som fanns i skuggorna. "
Så här skrev du, men det hade passat bättre ifall du antagligen skrev
"Om du vore här skulle du inte varit rädd, för du hade inte vetat vad som fanns i skuggorna. "
Fast ännu bättre hade det varit om du byggde om strukturen på meningen, så att det stod
"Vore du här skulle du inte varit rädd, för du hade inte vetat om vad som fanns i skuggorna."
9 apr, 2016 17:37
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Kim Potter: h@nna Några meningar som kunde ha blivit formulerade bättre ^-^
"Om vore här skulle du inte varit rädd, för du hade inte vetat vad som fanns i skuggorna. "
Så här skrev du, men det hade passat bättre ifall du antagligen skrev
"Om du vore här skulle du inte varit rädd, för du hade inte vetat vad som fanns i skuggorna. "
Fast ännu bättre hade det varit om du byggde om strukturen på meningen, så att det stod
"Vore du här skulle du inte varit rädd, för du hade inte vetat om vad som fanns i skuggorna."
Okej, ja, det var ett slarvfel där! Skulle såklart ha varit ett "du" i meningen! 
9 apr, 2016 17:40
|
Kim Potter
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Kim Potter: h@nna Några meningar som kunde ha blivit formulerade bättre ^-^
"Om vore här skulle du inte varit rädd, för du hade inte vetat vad som fanns i skuggorna. "
Så här skrev du, men det hade passat bättre ifall du antagligen skrev
"Om du vore här skulle du inte varit rädd, för du hade inte vetat vad som fanns i skuggorna. "
Fast ännu bättre hade det varit om du byggde om strukturen på meningen, så att det stod
"Vore du här skulle du inte varit rädd, för du hade inte vetat om vad som fanns i skuggorna."
Okej, ja, det var ett slarvfel där! Skulle såklart ha varit ett "du" i meningen!
Sen tror jag det var något annat, men eh, det var som sagt inget allvarligt cx
9 apr, 2016 17:41
|
GinnyHermionePotter
Elev
|
Haha! Hade en sminkning som var lite Sally-inspererad (tjejen i min forumssignator) på en konsert där barnen fick sjunga med i sångerna. Det var massor med barn där. men ingen blev rädd ZD
9 apr, 2016 17:57
|
Emmi
Prefekt
|
Tagga Pallo Suomen Liiga matcher imorgon! Vi kommer möta Pallo kissat (boll katterna) och fc Hertta (fc hjärta) alltså hör på namnen... xD Jag ska soela för VIFK (låter ju normalt iallafall) men jag kan behöca ett lucka till eller nått som kan stärka mig.. Det kan bli väldig hårt sa dom
9 apr, 2016 20:57
|
Holytail
Elev
|
VAD VAR DET SOM HÄNDE JUST?!!!
Spoiler:
Tryck här för att visa!JAG FICK A I SVENSKA ♥♥
9 apr, 2016 22:29
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen