Life - Lupple & Medi PRS

Hon vaggade Ethan och hyschade hans kommande gråt.
"Kom nu. Vi ser en film. Jag måste hitta ett hjälpmedel men Mi kommer bli bra. Jag lovar." Hon log mjukt.

Efter kanske en timme så kom de tillbaka in. Mi hade mest smakat på varje djur de hade hittat. Men hon mådde bättre, hon svamlade i alla fall inte. Gabriel var däremot inte direkt nöjd. Hon verkade ha läkt men han visste att hon kunde dricka mer. Att hon kunde bli starkare. "Mistril, när var senaste gången du var i full styrka?" Frågade han när de kom innanför dörren. Hon gick själv. "Vem säger att jag inte är det nu?" Frågade hon innan hon gick in och satte sig på en av stolarna i köket.

Ethan kom in och såg på henne med rödgråtna ögon.
"Mi?" Viskade han tyst och lade huvudet på sned.
"Säg att du mår bättre. Du får inte vara dålig."

Gabriel gick till Olivia och satte sig vid henne. "Hur gick det här?" Frågade han ömt.

Mi vände upp blicken mot Ethan och log. "Jag mår bättre älskade. Jag är ledsen att jag skrämde dig." Viskade hon och reste sig upp och kramade om honom.

"Det har varit tufft. Jag har läst och läst men hon verkar vara bättre. Det stod om en vampyr förlorar mycket blod och får pillerblod så kan vampyren bli sjukare, svamla och även dö." Hon spände ögonen i Mi.
"Du visste om det här va?"

Gabriel lyssnade intresserat på det Olivia sa och såg även han på Mi som suckade. " Jag var ju tvungen och dricka nått, eller hur? Det var det bästa alternativet, men jag borde inte ha druckit så mycket då hade jag inte skrämt er som jag gjorde. "Förklarade hon och kysste Ethan på kinden. "Jag var så törstig när jag drack tillbringaren. Att jag inte tänkte igenom konsekvenserna. " Sa hon och skakade på huvudet. "Jag var rätt säker på att jag inte skulle dö. "Viskade hon.

Han kröp upp i hennes famn och såg på henne.
"Du är förlåten min älskade." Han pillade på hennes armband och log.
"Det är fint.." Viskade han, log och kurade ihop sig."

Mi log och smekte hans rygg. " Tack älskling. "Viskade hon och lät honom hållas med armbandet medan hon med sin andra hand höll om honom.

Gabriel såg på dem en stund innan han såg på Olivia. "Hur mår du?" Frågade han milt.

Han log och nickade bara.
"Du var väldigt skrämmande på ett dåligt sett." Viskade han sorgset och såg upp.
"Lovar du att du mår bättre?"

Hon log.
"Jag är hungrig. jag är trött och har ont i axlarna annars mår jag bra." Hon skakade på huvudet.

Mi lyssnade och nickade sakta. "Jag är ledsen för det älskade, jag avskyr att skrämma dig och detta måste varit väldigt skrämmande för dig. Att se mig så sjuk. "Viskade hon och nickade. "Jag lovar, du ska få se att jag har läkt. Senare. "Viskade hon leendes.

Gabriel lyssnade. "Okej käraste, hungrig kan vi lösa. Vad vill du äta?" Frågade han och drog henne varsamt till sitt knä och la sina varma händer på hennes axlar. "Värme kan lindra. "Viskade han leendes.