In the dark PRS Vidomina & Medi

Alice hade fått lämna rummet och kom nu ner och såg sig m med en förvirrad blick.
"Åh jag är här. Ivan är inte det?" Hon slog sig ner och började att äta.

Isabelle log och nickade.
"Jag sitter bra. Självklart han är din son." Hon sträckte över honom och log.
"Han är lite varmare än dig men svalare än mig. Vår älskade son Nicolai."

Ivy iakttog Alice samtidigt som hon lät fingrarna fara över vinglaset. Hon tog upp det och smakade av drycken igen. Kände sig inte hungrig. Istället verkade hon bestämd över att tala med Alice. Hon ville förstå varför Ivan var så besatt av henne. Javisst, blodet, men det kunde väl inte vara det enda?
"Du verkar hungrig, Alice. Vad har du haft för dig på morgonen? Jag förstår att Ivan har låtit dig få en hel våning för dig själv. Gillar du det?"

Ivan tog emot det lilla knytet med Nicolai i och höll honom nära sig. När Nicolai såg upp mot Ivan log han stort. Hans skapelse. Hans nya skapelse. Det kändes surrealistiskt. För bra för att vara sant. "Nicolai..", viskade Ivan och Nicolai såg med stora ögon upp mot sin far. Ivan kysste hans panna och satte sig ner med honom på sängkanten. "Har han varit såhär stilla helatiden? Du har god hand om honom, Isabelle."

"Hungrig kanske." Hon såg på Ivy och log och började att äta det som hon hade på tallriken och såg sedan ner.
"Det är ensamt. Jag har ingen att prata med. Det är ganska tomt. Jag gillar det inte." Viskade Alice och såg upp.
"Jag har inget att göra nästan. Vila och sova bara."


Hon skakade på huvudet.
"Han har gråtit ytterst lite men det fungerar bra. Han är så tyst som det kan gå."

Ivy nickade långsamt och sträckte sig efter besticken för att plocka av maten. Hon upptäckte häxorna komma in i matsalen som slog sig till bords och tog av maten även de med. "Det låter hemskt, ingen ska väl sitta inlåst för alltid.", sa Ivy och hällde upp mer i sitt glas för att iaktta Alice igen. "Det måste vara något annat du vill i livet, eller hur? Har du någon dröm, Alice?"

Ivan nickade och såg ner på Nicolai som ännu inte riktigt verkade förstå vem Ivan var, eftersom han fortfarande flackade med blicken, osäker var han skulle fästa den. Ivan såg upp mot Isabelle. "Ät din mat, Isabelle, du behöver samla krafterna efter det du genomgått. Nicolai är kvar här, du får honom sedan.", sa han och såg på Nicolai igen. "Jag hörde att Ivy kommit förbi tidigare idag, vad ville hon?"

"Jag vill inte vara här. Jag hatar kylan. Det är hemskt att vara ensam. Att ingen vill prata med mig." Hon såg på Ivy.
"Förutom ni. Ivan biter mig alldeles för hårt och jag har ett blåmärke lika stort som en knytnäve." Hon visade fast blåmärket var större.

Hon började att äta och såg på honom.
"Jag vill att du är här med mig. Vid krigets början. Du har en viktig roll som far nu. ajg vill att du håller mig och din son säker. Inte kriga snälla älskade." Hon såg på honom och svalde hårt.

Ivy flinade. "Det låter hemskt, Alice. Du ska inte vara ensam, jag är säker på, en sådan som du, har väl hur lätt som helst att bli vän med vem som helst?", sa hon och nickade åt hennes håll som för att visa att Alice skulle ta en titt på sig själv. "Och Ivan.. Har han någonsin brytt sig om någon mer än sig själv? Egentligen?", sa hon bittert och låtsades inte om blickarna hon fick av häxorna som undrade varför Ivy talade om sin lord på det sättet.

"Isabelle..", började Ivan och slog sig ner på stolen bredvid sängen för att se på henne. "Jag behövs i fronten. Det är mitt hem, och det måste jag försvara. Jag har lovat att du och Nicolai inte ska komma till skada och kag tänker hålla det löftet. Dessutom.. så vet vi inte vad Rion och de andra kommer att attackera med. Vi har övertaget just nu. Lita på oss, Isabelle. Det kommer att gå bra.", sa han och såg ner på Nicolai igen som gnydde samtidigt som han vred sig i Ivans famn.

Alice nickade och reste sig men satte sig lika fort.
"Jag orde äta mera." Hon kliade sig på halsbandet och såg på Ivy och lade huvudet på sned.
"Du är så snäll mog mig Miss Ivy. jag tycke rom att prata med dig." Hon log och tog en matbit och skakde på huvudet.
"Kanske Isabelle em vet?"

"Ivan jag ber dig. Pul kommer att göra slottet så säkert att inget kommer att kunna ta sig in. jag vill att du är här med mig, hos oss. Vi behöver ditt skyff." Hon såg oroad ut och snyftade till.

Ivy nickade och såg på när Alice tog mer av maten. Ivy sträckte sig själv efter besticken för att lägga på mer på sin tallrik och smaka av maten för att sedan vända sig till Alice igen. Hon log påtvingat när Alice uttryckte sitt gillande för Ivy. "Isabelle? Isabelle hade tur, hon är en av de som Ivan varit med.", sa hon lågt, men hejdade sig. Hon kom på sig att tala illa om Isabelle och Ivan så, det var för riskabelt att någon obehörig skulle höra på. Vad skulle straffet vara? Det ville Ivy inte ta reda på. "Kommer du ihåg ditt liv innan Ivan? Innan du var prästinna, Alice?"

Ivan suckade och nickade. Han räckte över Nicolai till Isabelle igen. "Om du så vill. Jag stannar hos er.", sa han, osäker om han skulle hålla det löftet, men tillräckligt säker för att Isabelle inte skulle fråga honom om det något mer. "Vila nu, jag ska se till de andra gästerna. När du är återställd ska vi ordna med en fest för att välkomna vår utökning i familjen."

"Var jag prästinna?" Hon såg oförstående på Ivy och skakade på huvudet.
Jag minns det inte. Jag har alltid bott här Ivy." Hon reste sig och började gå mot dörren.
"Jag måste gå. Jag har saker att göra."

Isabelle log lättad och nickade.
"Jag är redan bra men jag kan bli bättre. Det kommer att gå fort och jaglovar dig det att han kommer bli lika stark som sin far. Det är något jag vet som hans mor." Hon log mjukt och slöt ögonen och placerade sin hand över sin mage. Den kändes så liten.
"Åhhh jag mår så mycket bättre redan." Upprepade hon tyst.

Ivy himlade med ögonen. Less på att Alice inte verkade vilja konversera mer. Men så samlade hon sig kvickt och hällde upp mer i sitt glas och ryckte på axlarna för att hälla i sig mer av drycken. "Jaja, gå och gör något.", mumlade hon och höjde glaset mot sin mun för att smaka av drycken.

Ivan nickade då han hörde Isabelles ord. "Det låter bra, Isabelle. Då kommer välkomstfesten snabbare än vad jag anade. Det är bäst att jag informerar tjänstfolket om förberedelserna. Och gästerna, jag har flera som kommer vilja se honom.", sa han och log då. Han pausade och iakttog Isabelle med Nicolai i famnen. "Han kommer att bli lik oss båda. Det är jag säker på.", sa han lågt och rätade på sig för att börja gå ifrån rummet.