PRS Lupple & Medi

Hon såg på honom och suckade.
"Vi gör det här för henne. Hon måste ha ett bra lager. Det blir inte bra om hon kidnappas oftare."

Lathan nickade sakta. "Jag vet." Sa han och suckade tyst.
" Hon kommer bli det om vi inte lyckas finna ett bra sätt att skydda henne på. Vi kanske borde flytta på oss. Försöka starta om på nytt där varken vi eller hon är kända." Sa han lågt, fundersamt.

Hon log och knackade på hos Alexander och öppnade dörren.
"Hej Alexander." Maria såg på honom och log mjukt.
"Vi måste prata. Det är om Willow."

Alexander tittade upp från journalen han läste när dörren öppnades och log mot både Maria och Lathan.
" Kom in, stäng dörren efter er." Sa han vänligt innan han försiktigt la ihop journalen och la hela sin uppmärksamhet mot dem.

Maria gick in först och satte sig och väntade på att Lathan skulle sätta sig så de kunde börja och hon lade huvudet på sned och harklade sig.
"Jo jag vill att Willow ger blod hela nästa vecka. Hon klarar det och du kan vara hos henne. Vi vill inte låta henne gå utanför huset. " Hon suckade.
"Ifall hon hamnar i fel händer har hon blod."

Lathan stängde dörren och gick bort till fönstret och ställde sig vid det och studerade det som var utanför men var fortfarande väldigt fokuserade på det de andra sa.
Alexander såg på Lathan och sedan på Maria eftersom hon var den som talade.
" Har du talat med Willow om detta?" Sa Alexander lugnt och såg på henne. "Hon kommer vara väldigt svag under den vecka Maria. Jag tycker inte det är klok att ta så mycket under så lång period." Sa han allvarligt.

Dorian befann sig i ett träd, i närheten av huset när han slogs av en idé om hur han skulle ta reda på hennes ringstorlek. Han sprang snabbt in i huset, men väldigt väldigt tyst. Tog med sig ett måttband upp till rummet där hon låg och sov och rörde sig tyst och sakta in.
Tog försiktigt fram hennes ringfinger och mätte omkretsen på det men oerhört försiktiga rörelser för att inte väcka henne. När han fått den försvann han lika snabbt och tyst ut från rummet och huset och begav sig till närmaste juvelbutik för att säkerställa vad omkretsen av hennes finger representerade i ringstorlek vilket han snart fått svar på och begav sig tillbaka till trädet han tidigare suttit i med ett enormt leende på läpparna.

"Nej jag vet och vi ska tala med henne om det. Jag vet att hon kommer vara svag och det är derför vi ska vara hemma. Vi kanske tar en påse om dagen?" Hon såg oroad ut.
"Det är för hennes bästa Alexander det vet du. Hon suckade och lutade sig tillbaka.
"Men om du tycker det är en dålig ide ska vi inte göra det."

Hon sov lugnt och märkte inte när Dorian kom in utan försökte ta sig ur hans grepp och gäspade stort.
"Dorian." Viskade hon i sömnen och drog täcket tätare om sig.

"Jag vet att du vill hennes bästa men att göra henne svag är inte det bästa för henne. Tänk om, trots att ni alla är hemma så kommer någon åt henne och tar med henne. Hon är redan svag för det vi har tagit ifrån henne och så kommer någon och tar mer- hon kan dö Maria. " Sa Alexander allvarligt.

Dorian bet sig irriterat i läppen när hon började krångla. Kunde hon inte bara? Han behövde kanske max tre sekunder.
Han svor irriterat i sitt huvud och försökte igen att greppa hennes ringfinger för att mäta omkretsen. Fick bandet runt hennes finger och började läsa av.

Hon bet sig i läppen och svalde.
"Jo jag är medveten om det Alexander men hon kanske vilar och sen tar vi en påse." Hon såg på sin man och hon såg frustrerad ut och sedan nickade.
"Du har rätt. Jag ber om ursökt jag tänkte inte helt klart." Hon lade huvudet på sned.
"Är jag förlåten?"

Hon sov nu lugnare och drog djupa andetag och vände sig om.

"Så varför är du så glad?" Tristan satt intill honom på trädet och log mjukt.
"Du verkar så glad,"

Lathan vände blicken mot dem när han kände Marias blick på sig och såg att hon såg frustrerad ut.
"Om vi tar en påse varannan dag nästa vecka- skulle det vara säkrare?" Sa Lathan lågt.
Alexander suckade och funderade lite. "Det är bättre. Men jag gillar det fortfarande inte." Sa han ärligt och rättade till sin rock.
"Självklart är du förlåten Mara. " Sa han sedan.

Dorian satt men vetskapen om hennes ringstorlek i trädet och stirrade mot fönstret när han vände blicken mot Tristan och flinade till. " Hennes ringstorlek. Jag vet den." Sa han glatt men lågt.