prs yehet & kkaebsong

"Det gjorde jag," säger Joshua, jo.. han är säker på att han älskat Ethan innan Zihao dykt upp. Men hela situationen som utvecklades dagen innan fick alla tankar att vackla. "Jag har verkligen ingen aning Zihao," viskar artonåringen, släpper den äldres händer för att gömma ansiktet i sina egna, så frustrerande.. så patetiskt. Hans stackars hjärna kan verkligen inte tänka i såna här situationer. "Det är så förvirrande, jag trodde att det kanske var pågrund av förvirringen som jag började tvivla på mina känslor.. Jag ville inte ha känslor för dig, jag borde inte ha det." Joshua biter sig hårt i läppen, ser upp i taket för att hålla tårarna borta från att rinna ner över kinderna. "Men jag tror jag hade fel."

”Nej, du borde inte ha känslor för mig. Det borde du aldrig ha haft”, konstaterade Zihao med ögonen fästa på sina tomma händer. ”Alla kan bli förvirrade och ibland vill man helt enkelt inte tro på sanningen”, fortsatte han med ett snett leende. Där kände han defintivt igen sig själv, minst sagt. ”Jag måste bara veta..du måste absolut inte svara såklart men..har du känslor för mig?” Dumma, dumma Zihao. Nu var han defintivt inne på förbjudet vatten. Joshua hade trots allt precis blivit dumpad och så kommer han där och ska genast försöka lista ut om han har en chans eller ej. Så jävla respektlöst.

Frågan som ställs får Joshua att se skeptiskt på Zihao.. hjärtat sjunker djupt ner i magen på honom, är det det enda han tänker på? I tystnad sluter artonåringen sina ögonlock en kort stund, innan han möter den äldres ögon.
"Ethan gjorde precis slut med mig Zihao.. jag orkar inte tänka på ett annat förhållande." viskar Joshua. Nej, han är inte redo. Alla han varit tillsammans med lämnar honom, klart nittonåringen kanske gör det igen. "Okej?"

Svaret han fick tillbaka var defintivt rättfärdigat. Hur hade han ens tänkt när han ställde frågan?
”Förlåt, det bara slapp ut”, mumlade Zihao och skakade lite på huvudet. ”Vi glömmer det.” Han log blekt upp mot Joshua innan han rätade på sig, sträckte armarna över huvudet så att benen knakade olycksbådande. Magen tjöt efter föda, kanske aptiten blivit ännu större än den varit för två år sedan? Om det nu ens var möjligt. ”Ska vi gå ner och äta? Tänker inte gå om inte du följer med”, sade nittonåringen efter en stunds tystad och drog på sig strumporna över de smala fötterna.

Joshua har definitivt ingen lust att gå ner, inte när ansiktet är alldeles sprängfärdigt med tårar och hjärtat krossats så drastiskt.
"Gå," säger artonåringen med ett lätt leende på läpparna. Nej, Zihao ska inte skippa kvällsmaten bara för att han själv inte har någon aptit, aldrig. "Jag klarar mig ensam, plus kan jag nog behöva lite ensamtid helt ärligt." försäkrar Joshua, stryker försiktigt fingrarna över sina kinder för att få bort de dumma, okontrollerade tårarna. "Plus är jag inte särskilt hungrig, vilket du uppenbarligen är."

Även om Zihao inte gärna ville lämna Joshua ensam, var han samtidigt tvungen att respektera den yngres vilja.
”Hm, okej, sålänge du lovar på heder och samvete att du inte hoppar ut genom fönstret”, mumlade han med ett fånigt leende och rörde sig mot dörren, där han stannade till och sneglade bak mot artonåringen. ”Alltså, jag är helt seriös..hoppa inte ut genom fönstret.” Nej, när han själv gjort det dumma misstaget hade allting bara slutat i katastrof. Nu hade ju Joshua kanske inte riktigt samma förutsättningar som Zihao själv, men alla kan hoppa ut genom ett fönster om de så bestämmer sig för det.

Med ett litet bittert leende skakar Joshua på huvudet.
"Jag har inga planer på att hoppa ut genom fönstret, nej." försäkrar han viskandes, låter kroppen falla ner mot sängen så att ryggen kommer i kontakt med madrassen. "Har du lust att ropa på Haru till mig? Eller mina små bebis kattungar?"

”Vänta lite”, sade Zihao och höll upp ett finger mot Joshua, innan han rann ner för trappan och letade reda på katterna. De hade lagt sig i en prydlig liten hög längst in mot kanten av soffan, där alla tre låg och sussade fridfullt. Försiktigt plockade han upp dem i famnen, utan att en enda en av dem protesterade, vilket var lite av ett mirakel. Efter att han sedan fått tag på Haru, som hängde under den andra armen, tassade han tillbaka upp för trappan och in i artonåringens rum. ”Här har du”, kvittrade han och dumpade alla fyra på sängen, bredvid Joshua.

Joshua kan inte hindra sig själv från att skratta. Gud.
"Alla fyra är faktiskt ännu bättre," säger han tacksamt medan de små kattungarna börjar klättra upp mot hans bröstkorg. Artonåringen sträcker sig efter det lilla lyset, att leka med djur kan alltid få en att må bättre. "Du kan vara en riktig ängel ibland Zihao, vet du det?" Joshua kramar om nittonåringens hand en kort stund, innan han tänder det lilla lyset mot väggen, vilket leder till att de alla tre försöker fånga upp det medan Haru slickar honom i ansiktet. Tar bort alla tårar, hur äckligt det än må vara.

Ett litet skratt undslapp Zihao och han skakade genast på huvudet.
”Om änglar är elaka och dryga..visst”, mumlade han och strök förstrött över Joshuas hand med tummen, innan hans egen hand föll tillbaka mot sidan. ”Jag kommer tillbaka efter maten, okej?” Försäkrade han därefter och försvann tillbaka ut genom dörren och nerför trappan. Jösses, nu var han verkligen hungrig. Förut hade nittonåringen knappt ens kunnat lukta på maten, men det hade ändrat sig väldigt snabbt tydligen. Och så kändes det ju lite mer rogivande att lämna den andre nu när alla djuren kunde hålla honom sällskap, vilket tillät hungern att framgå mer.
”Vad blir det för mat?” Frågade Zihao när han gled ner på en ledig plats vid bordet.