De utvalda

"Jag vill inte, vår son måste få veta att det inte är fel att visa känslor. Du måste visa det, det är jobbigt att inte kunna." sa hon och la huvudet mot hans axel, en enda gång hade hon gråtit och det var då Ethan tappat minnet, annars hade hon aldrig visat sig svag, en gång och aldrig mer.
"Jag älskar dig." sa hon leende.

Ethan nickade sakta. "Men du är inte känslolös Eletha" mumlade han och strök henne över håret igen. "Du visar ju att du älskar mig, du kan bli glad, och du kan bli arg" mumlade han. Det var sorg hon mest inte visade.

"Ja, det gör jag. Det är bara de andra, sorg, rädsla, smärta, sådana saker, jag kan inte visa dem." sa hon mumlandes, livet hade gjort henne sådan.
"Men innan dig kunde jag inte älska heller." log hon lite med slutna ögon och njöt då han strök henne över håret.

"Men du sa det ju själv" sa Ethan och borrade in ansiktet i hennes hår. "Att visa smärta rädsla och sorg är svagt...". Han visade ofta det, men han hade aldrig haft anledning till att gömma sina känslor helelr.

"Jag vet inte om det är det, jag har alltid trott det. Och på slottet var det ett sätt att överleva, men det kanske inte är så? Du är inte svag, jag kan det bara inte." mumlade hon en aningen förvirrad.

Ethan drog in hennes doft. "Om jag inte är svag, så är inte du svag heller om du visar känslor" mumlade han.

Eletha bara skakade på huvudet, hon kunde det inte, inte än i alla fall att bara vara såhär med honom, vara avslappnad och inte visa en hård sida hade tagit henne lång tid att klara av.

Ethan tittade upp från hennes hår och kysste lätt hennes kind. "Jag kan inte tvinga dig till något" mumlade han och drog henne intill sig. "Jag älskar dig" mumlade han sedan.

Eletha log och tänkte svara men kände att någon såg på dem. Ethans far hade ställt sig upp, tydligen var det dags att jobba igen.

Ethan reste sig sakta upp. Hans far höll på med något han drog fram ur en säck och Ethan gick till åkern. "Bara vända jorden igen så är vi klara" log han.