prs yehet & kkaebsong

Det är inte rätt för Joshua att prata av sig med Zihao, den äldre ska inte behöva oroa sig över det. Nej, han måste hålla tyst.. låta det glida bort, lägga sig i ett bad och drunkna låter frestande.
"Det är ingenting," viskar han ljugandes, blicken faller ner mot golvet. Ansiktet framför honom får artonåringen att vilja brista ut i gråt igen, men det skulle vara hemskt elakt mot nittonåringen själv. Joshua sväljer lätt innan han ser upp mot Zihao igen. "Kvällsmaten är klar därnere, om du är hungrig."

”Ljug inte, du är patetiskt dålig på att ljuga”, manade Zihao på och böjde sig lite ner, i ett försök att fånga Joshuas blick. ”Du känner mig, jävligt bra, och du vet att du kan prata med mig om precis vad som helst”, fortsatte han allvarligt och nickade några gånger. Jo, det var faktiskt få personer som kände honom lika bra som den andre. Möjligen Yaosu och Weimin, Andrew..jösses, han hade inte haft någon som helst kontakt med vännen på flera år när allt kom omkring. ”Snälla, om det är någonting så är det bättre att du talar om det istället för att gå och bära det inom dig.”

Joshua viker envist bort blicken, alldeles för osäker för att ens våga se upp i Zihaos ögon. Försiktigt lägger han sina händer på vardera axel, kramar om sig själv innan han går in i rummet igen, ingen ide att ens stänga dörren för nittonåringen.
"Ethan gjorde slut med mig," förklarar han i en viskande ton och rynkade ögonbryn. Det känns förjävligt att säga det högt, och tårarna börjar skjutas upp som kanoner i tårkanalen. "Det är förståeligt antar jag.. alla jag varit tillsammans med har lämnat mig förr eller senare. Är jag en sån dålig pojkvän?"

Det tog några sekunder för Joshuas ord att sjunka in i Zihaos tröga skalle, men när de väl gjorde det kunde han inte undgå att känna sig en liten, minimal gnutta lättad. Men den känslan rann snabbt av när han insåg hur hemskt det hela måste kännas för den andre.
”Åh”, började nittonåringen tyst, gick långsamt fram mot den yngre och placerade en stadig arm om de smala axlarna. ”Du..det är honom det är fel på”, försäkrade han och strök varsamt över en av de betydligt slankare armarna. ”För du är helt perfekt, Joshua. Helt, jävla perfekt.”

Blicken glider för engångsskull upp till Zihaos ansikte, möter de varma, mörka ögonen. Han borde inte ha sagt någonting, han borde ha hållit käften. Fy Joshua, dumma Joshua. Artonåringen skakar lätt på huvudet.
"Nej, det är mitt fel." viskar han och sjunker ner på sängkanten. Han hade trott att deras förhållande betytt något för Ethan, men varför sa han att det bara var löjligt.. Joshua sluter ögonlocken, känner hur huden ryser av Zihaos hand mot sin arm. Han är glad att den äldre finns där för honom, men han vill ändå inte vara en börda för honom. "Zach.. du, två gånger, Ethan... hela tiden är det mitt fel." rösten är hes och svag, ögonbrynen rynkade och ögonen lätt röda och puffiga. "Förlåt, jag borde inte prata med dig om det här."

”Hur många gånger ska jag behöva säga att drt var mitt fel att jag drog?” Undrade Zihao, lugn och försiktig på rösten, då han inte ville göra Joshua mer upprörd än vad denne redan var. ”Och på något sätt finner vi alltid vår väg tillbaka till varandra..jag dras till dig vilket resten av världen också gör”, mumlade han och satte sig på huk framför artonåringen, tog de betydligt mindre händerna i sina egna. ”Du kan visst prata med mig om det här, jag menar varför skulle du inte kunna göra det?” Han log blekt och strök tummarna över den mjuka huden, var noga med att inte vika undan med blicken. Även om han framhöll sig själv som lugn och sansad, hade ilskan börjat gro inom honom. Jävla Ethan. Fick han någonsin syn på den tölpen igen skulle han se till att klå upp idioten.

Ett litet, svagt leende stryker sig över läpparna. Nej, Joshuas hjärna verkar inte få in faktumet att Zihao drog pågrund av en annan anledning.
"Om jag inte hade lämnat dig ensam, hade saker och ting kanske varit en hel del annorlunda." viskar han med skuld i rösten. Han borde ha stannat, hållit om Zihao även om denne ville att han skulle ut. Dumma Joshua. Blicken vilar tyst på nittonåringen som sitter på huk framför honom, innan ögonen glider ner till deras händer. De små, ringklädda händerna gömda i den äldres betydligt större. Joshua har helt ärligt saknat det. "Resten av världen gör inte det." Huden ryser till av tummarna som stryks över händerna, han kramar försiktigt om Zihaos händer. "Du är mitt ex, jag vill inte direkt vara en börda och störa dig." viskar artonåringen tyst, och ser än en gång upp i den andres mörka ögon.

Förstrött lekte Zihao med ringarna som halvt om halvt täckte Joshuas fingrar. Kanske det den andre sa var korrekt, kanske inte.
”Hade du inte lämnat mig den där kvällen så är risken stor att jag hade råkat göra dig illa”, erkände han och vek undan med blicken, gnagde sig själv hårt i underläppen då bara rena rama tanken fick honom att må förskräckligt. Han slöt ögonlocken i några sekunder, tog ett djupt andetag, och vände därefter tillbaka ögonen mot artonåringen. ”Tror du verkligen att jag någonsin skulle se dig som en börda, dumbom? Joshua..även om du inte är kär i mig, så betyder det inte att jag inte är det i dig”, mumlade Zihao och försökte hålla tårarna inne. Usch, den vetskapen fick honom verkligen att vilja gråta tills ögonen var helt uttorkade.

Skuldkänslorna börjar bygga upp inne i Joshuas huvud, det är hans fel, allt är hans fel.
"Men det är bara spekulationer Zihao.. jag borde ha stannat." Viskar artonåringen, rösten fastnar i halsen och små tårar börjar trycka mot murarna igen. Blicken vilar på de varma händerna, kramar om dem hårt. "Får jag vara helt ärlig med dig?" Frågar han med en rynka mellan ögonbrynen. "Jag visste att det skulle ta slut med Ethan.. jag ville inte förstå det, men innerst inne var det bara självklart, så fort jag såg dig igen."

Spekulationer som utan tvivel hade kunnat förvandlas till verklighet, konstaterade Zihao för sig själv. Orden som lämnade Joshuas läppar därefter, fick den äldre att se sådär lagom förvirrad ut.
”Va? Men jag trodde att du sa att du älskade Ethan”, påpekade han och lät huvudet falla lite på sned. ”Jag trodde att du sa att du inte var kär i mig längre..” Han svalde och vek ännu en gång undan med blicken. Varför gjorde det så nedrans ont att yttra de där simpla orden? Varför brast hans hjärta och krossades till tusen små bitar? Dumma frågor egentligen, då han redan kände till svaret.